Familjeboken är klar

1

Min moster Signe har skrivit en bok om min mammas familj. Den handlar om mormor och morfar och deras barns uppväxt och liv. Det är en fantastisk berättelse, underbart roligt att läsa och en sådan skatt!

Signe berättar så levande och personligt om syskonen och föräldrarna, om morfars slit med kvarnen och sågen, och mormors arbete i hemmet, om syskonkärlek, glädjestunder och bekymmer. Tänk att du minns så mycket, Signe! Det är så roligt att läsa. Det väcker så mycket minnen från min barndom, och så tror jag att det blir både för mammas andra syskon och mina kusiner när ni snart får läsa boken.

Tack, Signe!

2

Det är inte bara text, tvärtom. Signe har letat fram massor av bilder och det tycker jag är extra roligt. Många gamla fotografier har jag aldrig sett förut, andra är välkända från mammas album.

När jag ser bilderna på mormor i köket minns jag precis hur det var att komma dit när jag var liten. Jag hör mormors och mina mostrars röster, jag minns hur god mat vi fick och hur duken såg ut på köksbordet. När jag var barn var vi ofta hos mormor och morfar i Okome, vi bodde nära. Och där fanns också många av mammas syskon och mina kusiner.

Min mamma gick bort i cancer 2009 och det är ju först efteråt som jag insett hur mycket mer jag velat veta om hennes liv, om allt det som var innan jag fanns. Hon var 30 år när jag föddes, hade redan levt en tredjedel av sitt liv. Min pappa har jag frågat desto mer, han lever fortfarande.

Signes bok är också en bok om vardagshistoria, om levnadsvillkoren för landsbygdens folk vid förra sekelskiftet och om de stora förändringar som skedde under 1900-talet. I min släkt finns nästan bara torpare och bönder fram till morfar och mormor. Men morfar var en entreprenör som arbetade hårt hela sitt liv för att förbättra för sig och sin familj. 1928 köpte de Okome kvarn och morfar utvecklade den till ett modernt sågverk som fortfarande är igång. Mormor födde 13 barn under 24 års tid. Nio av dem är fortfarande i livet, min äldsta moster har fyllt 93 i år.

Ja, jag är verkligen glad att Signe skrivit om familjen och gett mig en möjlighet att lära känna min mamma bättre, fast hon själv är borta. Genom Signes bok har jag förstått min mamma bättre och det är mycket jag önskar att jag känt till redan när hon levde.

Jag har också fått möjlighet att ge mitt eget bidrag till att boken nu har tryckts, genom att jag gjort layouten av Signes text och bilder. Signe har skrivit i flera år, jag har kommit in på slutet. Det har varit så roligt, både samarbetet och att få hjälpa till med det jag kan. Och förfärligt nervöst innan boken kom från tryckeriet här om dagen.

Ni som snart får möjlighet att läsa Signes bok, mostrar och morbröder, kusiner och andra släktingar, ni kommer att bli både rörda och glada, precis som jag. Det vet jag.

Fler borde skriva sin livshistoria för kommande generationer. Det är så viktigt att känna en förankring bakåt och kanske än viktigare idag med våra ofta rotlösa, eller kanske rastlösa liv. Ett bra sätt kan vara att samarbeta, kanske flera syskon eller som vi, från två generationer. Det har varit väldigt givande. Och vilken skatt en sådan här bok är!

3

4

Karl och John emigrerade

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.


När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.


Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter.

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.


Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!

 

Mormor föddes 1904

Den 17 juli är för evigt en bemärkelsedag för mig. Det är den dagen min mormor fyllde år. Då samlades alla mostrar, morbröder, ingifta och kusiner hemma hos mormor och morfar i mitt barndoms Okome. Dessa sommarkalas hos mormor är ett bestående intryck från när jag var barn.

I dag, den 17 juli 2014, skulle min mormor fyllt 110 år.

mormor2barn
Mormor och morfar med sina två äldsta barn. Fotografiet är från sommaren 1924. Fotograf är Karl Pettersson i Gunnarp..

De här sommarkalasen gjorde att jag växte upp med en stor släkt på min mammas sida. Den fanns alltid där, inte bara när mormor fyllde år. Men mormors födelsedag var en viktig höjdpunkt på året. För mig, och jag tror även för de flesta andra i den här stora familjen och släkten.

Min mamma är nummer tre i en syskonskara på tretton. Hennes äldsta syster fyllde 92 för ett par veckor sedan. Min mamma gick bort för fem år sedan. En lillebror dog i difteri som åttaåring 1943. Två av systrarna är också borta. En av dem är min moster Astrid, närmast efter min mamma i syskonskaran. Det är hon och hennes dotter som tidigare släktforskat om vår släkt, och bidragit till att jag också släktforskar.

Jag är glad och tacksam över att så många av mammas syskon fortfarande är i livet. De är en länk tillbaka till min mamma, sedan min egen länk till henne brustit.

Min mormor var en enastående kvinna. Det året hon fyllde 20 fick hon sitt tredje barn, min mamma. 22 år senare föddes min yngsta moster.

mormorfamilj
Mormor i vinröd randig klänning längst till höger, tillsammans med sina syskon och sina föräldrar Amanda och Malkolm Johansson. Ett kolorerat fotografi från den 26 april 1926, då mormors far fyllde 60 år.

Mormor och morfar träffades när hon var 17 år, morfar var elva år äldre. En av hans bröder var gift med en av mormors systrar.

Min mormor fick ett strävsamt liv med hårt arbete. Inte bara många barn att ta hand om. Morfar drev en kvarn och såg, ett företag som växte och där han efter hand hade flera anställda. Alla arbetskarlarna skulle ha mat under arbetsdagen, och den maten lagade mormor. Varje dag sex dagar i veckan i många år.

Men vilka goda såser hon gjorde! De glömmer jag aldrig, det är ett smakminne för livet från när jag var barn.

Ibland var jag själv hos mormor på sommarloven. Solen lyste alltid i mormors trädgård, hon hade alltid tid att prata även om hon stod vid spisen eller vek tvätt.

Det är fint att ha sådana barndomsminnen.

När jag ser tillbaka som vuxen så är min känsla att mormor höll ihop sin stora familj med glädje och omtänksamhet. Hennes barn kom ofta hem, de som lämnat hemmet och bildat egen familj. Vi kusiner lärde känna varandra.

Tack vare mormor, morfar och min mammas syskon fick jag en tillhörighet, en plats i ett större sammanhang, som fortfarande betyder väldigt mycket för mig, och som jag tror har gjort mig mindre rotlös än jag annars kunnat vara. Det gick många år när jag inte hade särskilt mycket kontakt med mina släktingar, men de har alltid funnits med ändå eftersom min mamma berättat om allt som hänt och vi har pratat om dem. Nu har jag mer kontakt med dem.mormor2

Givetvis är morfar en viktig person också för mig, men just idag är det mormors egen dag.

Tack mormor, för allt du gett och fört vidare till senare generationer!

Bilden till höger är ett av de sista fotografier jag själv tog på mormor i början av 90-talet. Mormor gick bort 1996.

Sorterar bokmärken

Under årens lopp har jag samlat på mig en massa bokmärken (favoriter) i mappen Släktforskning i min webbläsare. Så många att det nu har blivit svårt att ha överblick. Några har jag till och med bokmärkt ett par gånger, för att jag inte hittat det första. Det är ganska ohållbart att ha så många huller om buller, om jag ska ha någon nytta av dem.
Här om dagen diskuterade jag sociala medier i ett släktforskningssamtal och plötsligt kom jag att tänka på Pinterest, som jag bara kastat ett hastigt öga på förut. Nu kollade jag upp det lite bättre, och fattade direkt vad jag ska ha det till.
Det blev en släktforsknings-Pinterest.

pinterest

Nu har jag gjort ett antal anslagstavlor av mina bokmärken. Det gäller att hitta en bra struktur från början, för jag märkte snart att släktforskning är ett alldeles för stort begrepp.
Nya pins hamnar alltid överst. Jag hade gärna grupperat dem inbördes, men har inte kunnat förstå hur det skulle gå till. Det är den enda nackdelen, tycker jag.

Så här har jag delat upp dem:
Släktforskning: Föreningar, organisationer, portaler och liknande.
Släktforskningsresurser: Sökbara databaser, nyttig och användbar information mm. Den här anslagstavlan är den största.
Släktforskare: Privata hemsidor och bloggar.
Migrantforskning: Hemsidor som jag haft nytta av när jag forskat om emigranter eller immigranter. Mest är det sidor i USA, men också Finland, Danmark och Tyskland.
Släktforskningsföretag: Företag i branschen.
Släktforskningsprogram: Hemsidor där man kan köpa eller ladda ner gratis program för att bygga släktträd.
Troligen blir det också en diversesida med allt det där som är svårt att kategorisera.

Jag kommer att fortsätta fylla på med länkar, för jag har en del kvar. Och jag tar gärna emot tips av dig om sådant som bör finnas med där. Kommentera här i bloggen, eller skicka ett mail till mig på info@slaktforskaren.se

Skrivhandboken

För en dryg månad sedan började Släktforskarförbundets Rötterbokhandel sälja min e-bok ”Skriv för din släkt!” och det har gått väldigt bra. Där är det den första e-boken som säljs så detta är förstås ett test för bokhandeln också. Jag tror personligen att släktforskningsmarknaden är mogen för e-böcker. Vi släktforskare är nu en ganska datorvan skara även om det finns en äldre generation som till viss del inte har börjat använda datorer i släktforskningen.

Skrivhandboken har sålt väldigt bra, över min förväntan. Mer än 500 exemplar är sålda, och det är jag väldigt glad för. Jag har fått en del förfrågningar om den kommer som pappersbok, så jag förstår  att det finns en efterfrågan på det också. Men problemet med pappersböcker är att de måste tryckas i ganska stora upplagor för att få ner det till en rimlig kostnad.

Fördelen med en e-bok är att det inte innebär någon tryck- och distributionskostnad. Kostnader finns ju, inte minst för arbetet med själva boken, men också för den tekniska lösningen och att skapa själva e-boken. Detta gör att priset kan hållas nere. Min e-bok kostar 110 kronor nu. Skulle jag tryckt den hade priset helt säkert blivit minst 250 kronor, plus portokostnad. En nackdel med e-böcker kan vara att det är en minskad överblickbarhet. Jag kan inte bläddra på samma sätt som i en pappersbok, och till och med titta på två sidor samtidigt.

Jag tror på e-böcker. Vi som släktforskar har stor nytta av litteratur, det är min erfarenhet. Inte bara handböcker om hur man gör utan också böcker inom ämnet historia, både på makro- och mikronivå. Jag vill ju veta mycket mer om mina tidigare släktingars livsvillkor för att förstå min historia bättre. Vad åt dem till vardags, vad trodde de på, vilka livsval kunde de göra, vilka lagar och regler styrde deras liv? Det här måste jag läsa mig till, och min bokhylla med historielitteratur börjar bli ganska överfull nu. Pappersböcker har inte spelat ut sin roll, långt ifrån.

Nu planerar jag fler e-böcker för släktforskare. Vi får se vad det blir av mina planer.