Författararkiv: Webmaster

Med tidskikaren inställd på 1751

Kanske har du också följt årets julkalender ”Tidstjuven” i Sveriges Television. Då vet du nog att den utspelar sig i Kråksjö, som egentligen är Västervik. Eftersom jag bodde i Västervik i nästan 40 år så har jag tittat på tv-serien. Det är alltid roligt att se de gamla hemtrakterna. Sista avsnittet såg jag på julafton tillsammans med barnbarnen.

Men nu handlar det om släktforskning. En av huvudpersonerna är Cindy, som är turistchef i Kråksjös grannstad Överhult. I ett av avsnitten nämns att en person som heter Jacop Andersen är farfars morfars farfars farfar till Cindy. Hela grejen med julkalendern är tidsresor och denne Jacop Andersen träffar vi på som en medelålders man år 1860. Så när jag hörde detta om släktskapet så tänkte jag att inte kan väl åtta generationer rymmas på så kort tid som till mitten av 1800-talet.
Rollen Cindy är en ung kvinna, kanske född omkring år 2000. Om vi beräknar 25 år per generation så kommer vi fram till att hennes farfars morfars farfars farfar skulle vara född år 1800. Så det skulle nog kunna stämma, även om det kanske sällan är så kort tid som i genomsnitt 25 år mellan varje generation. Men i teorin är det acceptabelt.

 

Västerviks rådhus, byggt 1793, spelar en viktig roll i årets julkalender men där som rådhus i Kråksjö. Bild från 2015, med turistbyråns flagga i topp. Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia.

Julkalendern är skapad av Calle Åstrand, manusförfattare och regissör och född i Västervik 1968 (enligt Wikipedia), så att julkalendern utspelar sig i Västervik är ju förklarligt.
Nu har jag roat mig med att gå tillbaka i hans släkthistoria för att se var vi hamnar i motsvarande antal generationer. Vi går då sju generationer bakåt i stället, eftersom han hamnar i samma generation som den fiktiva Cindys far. På Wikipedia kan du läsa att Calle Åstrands far är född i Tyskland så därför har jag följt hans mors släktlinje i Sverige i stället.
Då blir det hans mormors farfars farfars far som är sju generationer före honom. Denna person hette Lars Eriksson, ibland kallad Ersson, och var bonde i Västra Aspa i Sankt Nicolai församling som var Nyköpings landsförsamling. Lars Eriksson var född omkring 1751 för när han dog i hetsig feber den 6 mars 1788 var han bara 37 år gammal.
Det blir alltså ungefär 50 år till bakåt i historien, jämfört med generationerna i julkalendern.
Lars Erikssons son (som förde släkten vidare till Calle Åstrand) hette Olof och som kronobåtsman fick han soldatnamnet Björn. Olof Björn föddes den 1 maj 1780 och fick sonen Isak 1824. Även Isak miste sin far som barn. Fyra generationer till i denna släktkedja så kommer vi till Calle Åstrands mor.
För att ta fram information om de här sju generationerna har jag i huvdsak använt mig av Arkiv Digitals sökbara register och bara gjort sporadiska kontroller i kyrkböckerna, för att se att allt stämmer.

För min egen del får jag gå sex generationer bakåt för att hitta motsvarande ana. Eftersom jag är född på 1950-talet så placerar jag mig i Cindys farfars generation.
Min morfars farfars farfar hette Mårten Torstensson och var född 1744 i Myckhult i Askome socken i mellersta Halland. Då kommer vi alltså också ungefär 50 år längre bakåt i tiden än exemplet från julkalendern.

Visst kan det vara så att det ibland är ganska tätt mellan generationerna, om äldsta barnen får barn tidigt och sedan rullar det på så. Och handlar det om yngsta barnets yngsta barn osv, då blir det tvärtom ganska långt mellan generationerna.
Övriga i samma generation (den sjätte generationen) i mitt släktträd är födda 1709-1786. Alltså en stor variation.
Så var det också med min mamma och min pappa. Min mamma var en av de äldsta i hennes syskonkull och mormor var född 1904. Min pappa var bland de yngre i sin syskonkull och farfar var född 1884. 20 års skillnad, inte så väldigt mycket men i princip en generation.

Den äldsta av mina anor i sjätte generationen, som var född 1709, hette Tore Svensson och kom från Grimetons socken som också ligger i mellersta Halland. 1739 gifte han sig med Börta Nilsdotter, född 1713 i Grimeton. 1752 föddes deras son Sven Toresson som är min farmors farfars far. Det dröjde till 1798 innan han blev far till farmors farfar Johannes Svensson. Sven hann vara gift tre gånger i sitt liv och Johannes föddes i sin fars andra äktenskap, med Börta Jönsdotter som också kom från Grimeton.
I den här släktgrenen är det långt mellan generationerna. Sven var 46 år när sonen Johannes föddes. Men för Johannes dröjde det tills han var 51 år innan sonen Kristoffer föddes. Kristoffer var min farmors far och han blev så gammal att min pappa hann växa upp med sin morfar. Kristoffer dog 1947, 97 år gammal, då var min pappa 21 år. Men min farmor, som var född 1889, hann aldrig träffa sin farfar Johannes Svensson, trots att han hann fylla 83 år innan han dog 1882.
Om du tappat bort dig i årtal och personer under läsningen så är det så här:
Tore Svensson född 1709 -> Sven Torsson född 1752 -> Johannes Svensson född 1798 -> Kristoffer Johansson född 1850 -> min farmor född 1889 -> min pappa född 1926.

 

Min pappas morfar, min farmors far Kristoffer Johansson föddes 1850 och dog 1947, 97 år gammal. Då hade han varit änkling i nästan 30 år, farmors mor Olivia Mårtensdotter dog i spanska sjukan. Kristoffers far var född 1798 och hans farfar föddes 1752.

Calle Åstrand har fått Västerviks-Tidningens kulturpris i år för sin julkalender och sitt arbete med Visfestivalen.

För övrigt rekommenderar jag julveckans avsnitt av programmet Språket i P1, som handlar om släktskapsord.

Nu önskar jag alla läsare ett Gott Nytt År!

Statyer i släkten

Visst är det lite kul att hitta en kändis i släkten? Att berätta om det för släktingar som själva inte släktforskar kan ju innebära att de blir mer intresserade.
Hittar man en gubbe i släkten som står staty så får han väl anses som lite kändis. Det är ju nästan bara män som fått sig en staty, så att hitta en kvinna som står staty är sannolikt betydligt mer sällsynt.
Nu ska jag berätta om några sådana som jag hittat under min släktforskning. En av dem finns i min egen släkt, en finns i mina barns pappas släkt och en i min ena sonhustrus släkt och alltså i mina barnbarns släkt.

I min pappas släkt har vi Göran Karlsson som staty. Du har säkert aldrig hört talas om honom men om jag berättar att han bodde i Ullared och att han startade det stora varuhuset Gekås där så förstår du vem han är. Knappast en kändis i egen person men hans livsverk är vida känt, det har du säkert hört talas om.
Namnet på Gekås är från hans initialer. Han grundade butiken 1963.
Göran Karlssons mormor och min farmor var kusiner. Jag har mycket släkt i Ullaredstrakten men detta visste jag inte förrän jag började släktforska. Min pappa och hans syster, min faster Karin, (båda är numera döda) pratade om att vi skulle vara släkt med honom så då tog jag reda på hur det ligger till.
Han står staty utanför entrén på Gekås i Ullared. Han är död sedan 2004.

 

Göran Karlsson som staty utanför entrén på Gekås i Ullared. Eget foto 2015.

Nästa staty-kändis är Peter Wieselgren, nykterhetskämpen från Vislanda. Egentligen är det inte någon riktig staty utan en byst på en hög stensockel, och mer än en. Men barnbarnen som har honom i sin släktgren tycker att det är en staty.
Peter Wieselgren är ett sådant namn vi lärde oss i skolan, åtminstone i min generation. Född 1800 i Spånhult i Vislanda i en bondefamilj men han blev präst och även professor i estetik. Hur det kom sig att han ivrade för nykterheten berättas på Wikipedia. Han hade sin första prästtjänst i Västerstad i Skåne och där bildade han en nykterhetsförening. Han var inte ensam i sin iver utan fick med sig många.

 

Nykterhetskämpen Peter Wieselgren. Till vänster: Bysten på stensockel vid Kungliga Biblioteket vid Humlegården. Foto: Raphael Saulus. I mitten: Bronsbyst vid Göteborgs domkyrka. Foto: Arild V. Till höger: Samtida bild: Henrik Schönbeck. Samtliga bilder från Wikipedia.

Den siste av staty-släktingarna men den som nog är mest kändis bland oss släktforskare är Johannes Rudbeckius, han som var biskop i Västerås. Han är förfader till mina barns farmor. Honom har jag bloggat om ganska nyligen.

 

Statyn med Rudbeckius utanför domkyrkan i Västerås. Till höger från en utställning i domkyrkan 2019. Egna foton.

Midsommarbröllop

Midsommar är en viktig helg för oss i Sverige, förmodligen i hela Norden, men antagligen inte i så många andra länder. Det är ju inte en religiös högtid utan mer en fest för att fira sommaren, tror jag. Vid midsommar har vi sommaren i stort sett framför oss med juli och augusti kvar. Sommaren känns ju lång nu, men vänta bara, snart har den svishat förbi och vi är i slutet av augusti.

Det har nog alltid varit populärt att gifta sig i midsommarhelgen, kanske är det så fortfarande.
Både mina föräldrar och jag själv vigdes i november, men mina föräldrar träffades första gången vid midsommar 1945.
På den tiden var midsommardagen alltid den 24 juni, så var det ända fram till 1952. I min mammas släkt har jag hittat två vigslar på detta datum, dels 1772, dels 1787. Båda är i min mormors mors släkt i Gunnarp i Halland.

 

Bild på sommarbröllop på 1700-talet, skapad av ChatGPT. I verkligheten hade bruden nog en svart klänning i stället. 

Måns och Kerstin i Sundhult
De som gifte sig på midsommardagen 1772 hette Måns Gudmundsson och Kerstin Eriksdotter. Måns föddes på gården Sundhult 1748 och var då femte generationen i samma släkt på denna gård, som fortfarande är kvar i vår släkt efter trehundra år. Måns far Gudmund hade tagit över gården 1736, när han var 22 år. Men han överlät inte gården till sonen Måns förrän 1793, efter 57 år.
Måns var inte äldste sonen utan mellansonen från sin fars första äktenskap. När han övertog som bonde hade han varit gift med Kerstin i 21 år och gått som hemmason på gården sedan mitten av 1780-talet. De första åren som gifta hade de bott hos Kerstins familj i Lunnagård. Kanske hade Måns i praktiken ansvaret för gårdsbruket när hans far blev äldre, men det vet vi inte.
Måns var bara husbonde på Sundhult i tre år innan han lämnade över till sin son Johannes 1796. Året efter dog Måns hustru Kerstin Eriksdotter men det dröjde till 1814 innan Måns dog. Johannes var deras äldste son och han hade fem yngre syskon. När Måns lämnade över gården var han bara 45 år och hade fortfarande flera små barn. Det är alltså ovanligt tidigt att avhända sig en gård. I husförhörslängden finns ingen antydan om varför.
Måns och Kerstin är min mormors mormors farfars föräldrar.

Olof och Inger i Ekängen
Det andra paret som gifte sig på midsommardagen är Olof Olofsson och Inger Mårtensdotter, den 24 juni 1787. De är min mormors morfars mors föräldrar. De kom också från Gunnarps socken där de var bönder i byn Ekängen. När de gifte sig var de 24 och 22 år gamla.
Ekängen ligger lite norr om Gunnarps kyrka, alldeles intill den gamla riksgränsen mellan Danmark och Sverige fram till 1645. Det var Olof som kom från Ekängen, Inger var född i Däntershult öster om kyrkan.
Olof hade kanske redan före vigsel tagit över som bonde på fädernegården för hans far hade dött 1782, när Olof var 19 år. Hans mor Britta Arvidsdotter bodde kvar som änka hos sonen och svärdottern livet ut, till 1796.
Jag vet inte mycket mer om Olof och Inger än att de fick sju barn. Olof gick ur tiden 1820 och så småningom blev det sonen Bengt, född 1797, som blev bonde på gården.
Egentligen har jag inte släktforskat om Olof och Inger, bara tagit fram deras namn och fakta om födelse, vigsel och död. I min nästa släktbok om min mammas släkt har jag tänkt att tränga djupare i den här släktgrenen och hoppas få veta lite mer.

I övrigt önskar jag er en fortsatt fin midsommarhelg!

Pappas moster Alma

Nu ska jag berätta om min pappas moster Alma. Det finns inget extraordinärt med Alma, hon är bara en av de oändligt många som vi släktforskare möter i kyrkböcker och andra arkivhandlingar.

Min farmor hette Gerda Kristoffersson och föddes 1889. Alma var hennes storasyster, född 1881. De hade en syster som hette Charlotta och fyra bröder som hette Johan, John, Karl och Oskar. Karl var äldst, född 1879. Oskar kom sist, 1894.
Föräldrarna Kristoffer Johansson och Olivia Mårtensdotter var torpare. De fyra äldsta syskonen var födda när familjen bodde i torpet Bråtastocka under säteriet Hovgården i Rolfstorps socken i mellersta Halland. 1888 flyttade de till ett annat torp som då kallades Knallatorp. Det ligger i byn Mute i Rolfstorp.
När de flyttade tog de torpstugan med sig, stock för stock, och byggde upp den på det nya stället. Torpstugan var deras egen, de hade tagit över den efter Kristoffers morbror Nils Henriksson.
Torpet Bråtastocka låg precis vid landsvägen. Det är en fin plats, jag har varit där några gånger och sett torpgrunden, men numera går landsvägen på andra sidan tomten.

 

Alma längst till vänster, hennes lillebror Oskar och deras far Kristoffer Johansson.  De står framför den torpstuga som familjen tog med sig vid flytten 1888. Torpet brann ner 1940, liksom ett ganska nytt boningshus på gården. Vi tror att fotografiet är från omkring 1905.

När de blev torpare i Mute var det ett nytt torp de tog upp, i byns östra utkant. Så jag förstår att de tog med sig stugan, eftersom det inte fanns något hus där då. Bonden på gården hade dött året innan så kanske behövdes en torparfamilj till, för att göra dagsverken på gården.
Knallatorp fick sedan det korrekta namnet Nyhem. Det skedde 1913, när min farmors föräldrar fick friköpa sitt torp som de brukat i 25 år. I familjen kallade vi det alltid Knalla, det är först på senare år jag fått veta att det inte har det namnet i fastighetsregistret.

Familjen växte och till slut var de alltså sju barn. Alma var äldst av döttrarna men näst äldst i syskonskaran. Förmodligen fick hon både passa sina småsyskon och hjälpa mor i köket så länge hon var hemma.
Charlotta var tre år yngre och tog nog över den rollen när Alma flyttade hemifrån 16 år gammal. Då blev Alma piga på en gård i Rolfstorps kyrkby och senare på en gård i grannsocknen Grimeton, där hennes storebror Karl tidigare varit dräng.
1905 lämnade hon hembygden och livet på landet och fick en pigplats i Göteborg. Det var hos änkan Olivia Öberg, född i Rolfstorp. Hos henne arbetade Alma i tre år och återvände hem till Knalla 1908.

1911 gifte hon sig med Adolf Svensson från Grimetons socken. Han var hemmansägare och bonde på en gård i byn Gårdshjörne. Det var hans föräldrahem, en mindre gård på drygt 1/10 mantal.
1909 hade han kommit hem efter sex år i Amerika. Hans mor var död sedan 1901 och hans ena syster hade också emigrerat till Amerika. När Adolf kom hem levde hans far. En yngre syster bodde också hemma på gården men efter deras fars död 1910 emigrerade även hon. Adolf blev ensam kvar men ett år senare hade han gift sig med Alma. De fick tre söner: Allan 1914, Karl-Ivar 1921 och Åke 1923. Alma och Adolf bodde kvar i Gårdshjörne livet ut. Adolf dog 1958 och Alma 1977. Även sönerna är döda.

 

Sommar någon gång i slutet av 1910-talet på Knalla, troligen en rast under skördetiden. Alma står i mitten, snett bakom henne åt höger är min farfar John Johansson och framför honom min pappas äldste bror Erik, född 1916. Sedan min farmor Gerda med troligen näste son Gottfrid i sitt knä. Han var född i december 1917 så detta borde vara sommaren 1918. Bakom farmor står hennes far Kristoffer. Mannen med fiolen längst till höger är Almas och Gerdas bror Oskar. Personerna till vänster är grannar som jag inte vet namnen på. Det skulle också kunna vara sommaren 1920, om det är näste son i farmors knä, Anders som föddes i november 1919 och vars hundraårsdag jag var med och firade för snart sex år sedan. Om mellanpojken Gottfrid inte är med. Det ser ut mer som ett spontant foto mitt i vardagen, de är inte uppställda även om de samlat ihop sig.

Inför Almas 90-årsdag 1971 hade lokaltidningen Hallands Nyheter en artikel på familjesidan om Alma, med rubriken ”Pigg 90-åring i Grimeton”. Min faster Gulli har sparat artikeln om sin moster. Där berättas att Alma syr ryamattor till barnbarn, släkt och vänner och att hon sköter sig själv i sin lilla lägenhet hos sonen i Gårdshjörne. 35 ryamattor hade hon sytt på senare år. För reportern hade hon också berättat om hur hon och maken Adolf förr tog upp torv i Tjärby mosse för att öka gårdens inkomster: ”Då gällde det för fru Svensson att ha maten till alla torvupptagare och det kunde röra sig om 12–13 personer”. På 90-årsdagen väntade stort kalas hemma i Gårdshjörne.

 

Artikeln i Hallands Nyheter september 1971. Till höger hennes make Adolf Svensson.

Alma levde alltså ett helt vanligt liv för sin tid. Först piga några år, hemmadotter, gift med en bonde och så egen familj.
Min farmor och farfar övertog så småningom Knalla sedan de gift sig 1915, så min pappa och hans syskon växte upp där i torpstugan. Farfar kommer från Vargön uppe i Västergötland, men till farmors släkt var det nära. Två av bröderna, Karl och John, emigrerade till Amerika men resten bodde kvar i närheten. Utom Charlotta som bodde med sin familj i Borås, men det var inte lika långt bort som till farfars släkt i Vargön och Vänersborg.
Min pappa hade god kontakt med sin mammas syskon, de som bodde kvar i trakten. Kanske träffade jag Alma någon gång som barn på något släktkalas, men minns det inte. Men min pappa talade om henne ibland, och sina kusiner.
Minnet efter Alma lever kvar, nästan 150 är efter att hon föddes i torpstugan Bråtastocka.

 

Rolfstorps hembygdsförening har gjort en torpinventering och satt upp en skylt där torpet Bråtastocka låg, det är jag tacksam för. Bilden tog jag 2014, vid ett av mina besök där. Jag tror att jag varit där två gånger. När Alma var liten gick landsvägen på andra sidan torpet, alldeles intill stugan. Detta är väg 153 mellan Varberg och Ullared.

De som försvann

Säkert är det en hel del av er släktforskare som stött på att en släkting flyttas till obefintlighetsboken eller blir skriven ”å församlingen” eller ”vid socknens slut” eller liknande. Vad betyder det? Vad hände? Försvann de?

En person skulle vara kyrkobokförd på den gård eller annan ort där personen bodde. Men alla följde inte reglerna. Uppdagades vid ett husförhör att en person avflyttat utan att berätta vart, då kunde den personen bokföras ”på socknen” i stället för på sin senaste hemadress.
De som hamnade där kunde vara personer som rymt, kanske till Amerika eller till en storstad, eller bara rymt från en omild husbonde eller från faderskapet för ett väntat barn. Det kunde vara försvarslösa lösdrivare, människor utan fast arbete, som höll sig borta i åratal. Det kunde vara sjömän som försvann till sjöss och aldrig mera hördes av. Det kunde vara personer som flyttade runt bland släktingar för att bli försörjda men inte stannade hos någon, till exempel gamla föräldrar som vistades hos sina vuxna barn på annan ort.
Om det var känt vart personen tagit vägen kunde det antecknas som en anmärkning, till exempel ”rymt till Amerika”, ”vistas i Jönköping”.

De som hade okänd vistelseort ansågs ändå tillhöra församlingen. En orsak till att man skulle vara skriven i en socken var att ens hemsocken var den som hade ansvar för fattighjälpen. En gammal luffare som drivit omkring i många år och på ålderns höst blev skröplig, han kunde transporteras hem till sin gamla hemsocken för att där bli omhändertagen. Det var där han hade rätt till fattigvård. En som var skriven i församlingen tillhörde församlingen.
Så småningom gjordes en uppdelning så att de som man visste lämnat socknen bokfördes i obefintlighetsboken medan de som inte hade en stadigvarande bostadsort blev skrivna ”på församlingen”.

Min farmors bror Karl Otto Kristoffersson, född 1879 i Rolfstorp i Halland, begav sig till Kanada 1909 men tog inte ut flyttbetyg. Han bodde då i Trollhättan och där blev han 1919 överflyttad till obefintlighetsboken, efter att ha varit skriven ”å församlingen” sedan 1910. Prästen har där också antecknat ”i Amerika?” så troligen har någon informerat om var Karl befann sig och att han därför flyttats till obefintlighetsboken.

Farmors bror Karl Kristoffersson fotograferad i USA i slutet av 1920-talet. Från Kanada hade han tagit sig till USA och där bytte han efternamn till Oteen. 1931 gifte han sig i Los Angeles med Hilda Mary Berg.

De som skulle skrivas i obefintlighetsboken var personer som enligt kyrkoförordningen från 1894 uppfyllde kravet att ”anledning till deras upptagande på annat ställe i församlingsboken saknas”. Först gällde detta den som varit borta från mantalsskrivningen i minst tre år, 1925 ändrades det till två år.
De obefintliga skulle vara kvar i obefintlighetslängden så länge en annan boendeort inte var känd, men ansågs från och med 1895 som utflyttade. Det finns exempel på dem som varit skrivna i obefintlighetslängden i flera decennier och kanske till slut dödförklarats, eller återvänt efter 30 år i Amerika.
I praktiken ingår ofta obefintlighetsboken i den ordinarie församlingsboken, men ibland är det en egen volym och kan omfatta en annan tidsperiod.
Fick prästen efter en tid veta att en person trots allt var stadigvarande bosatt i församlingen blev det antecknat i inflyttningslängden och därefter på den rätta vistelseorten. Kom det fram uppgift om att en obefintlig avlidit någonstans, då fördes det in i dödboken. Så även om personer som var skrivna i obefintlighetsboken kan det finnas uppgift om var och när han eller hon dött.

Det fanns också en annan kategori sockenbor som i många fall blev skrivna ”på socknen”. Det var de som bodde i fattighuset eller gick som rotehjon och inte hade en fast bostad. Ofta står det att de är boende i fattighuset, men det kan också vara så att de är skrivna längst bak i församlingsboken som ”å församlingen skrivna”, det varierar.

Exempel på hur det kan se ut i kyrkböckerna:

 

Anteckningar om obefintliga. Bildkälla: Arkiv Digital, Brunflo (Z) AIIa:3b (1902-1914) Bild 1740 / sid 4 (AID: v114187.b1740.s4, NAD: SE/ÖLA/11045)

 

Anteckningar om obefintliga. Om en står det ”Kringdrifvande. På flera år ej mantalsskrifven.” Om en annan ”Borta sedan 1856”. Bildkälla: Arkiv Digital, Skepptuna (AB) AI:13 (1861-1865) Bild 2530 / sid 254 (AID: v89921.b2530.s254, NAD: SE/SSA/1560)

 

 

Högersidan i ett uppslag från obefintlighetsboken för 1918–1950 i Halmstad kyrkoarkiv. Bildkälla: Riksarkivet, https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00129468_00036