Författararkiv: Webmaster

100 år sedan mamma föddes

Min mamma föddes den 8 december 1924. Imorgon den 8 december 2024 skulle hon fyllt hundra år. Hon blev 84 år.
Idag vill jag berätta om min mamma.

Min mamma i slutet av tonåren. Mamma och jag sommaren 1956, mamma väntade min lillebror.

Mamma hette Gertrud Dahlberg. Hon var min mormor och morfars tredje barn. Med tiden fick hon tio yngre syskon. Familjen bodde i Nydala kvarn som ligger i Okome socken i Halland, precis på gränsen till Köinge. Morfar arrenderade kvarnen. 1928 flyttade de till Okome kvarn söder om kyrkan. Där växte familjen och verksamheten. Morfar hade sågverk också och sågen finns kvar som företag.
Eftersom min mamma var en av de äldsta syskonen fick hon ta ett stort ansvar för sina småsyskon. Hennes storasyster Margit flyttade hemifrån tidigt sedan hon fått en plats som piga och storebror Evert hjälpte morfar på sågen. Mamma hjälpte mormor med barnpassning och allt möjligt annat. Jag har hört en del historier om den tiden, mamma berättade gärna.
När hon var 18 år vakade hon hos sin lillebror Sven-Allan som låg svårt sjuk i difteri på sjukhus. Det var hon som var hos honom när han dog i april 1943, åtta år gammal. Detta påverkade henne för resten av livet. Min mamma var djupt religiös och även om hon kom från en kyrklig familj tror jag att hennes lillebrors död bidrog till hennes egen tro.

Bröllopet 1947. Mamma 1955 med mig på armen och mina två äldre bröder utanför torpet där vi bodde.

1947 gifte hon sig med min pappa och året därpå föddes min äldste bror. Till slut var vi fem syskon i vår familj.
Mamma var hemmafru sedan hon gift sig och fått barn, men innan dess hade hon arbetat en tid som sömmerska. Att sy gillade hon, hon sydde många klänningar till mig under min uppväxt, och långbyxor, en kavaj och en kappa. När jag kommit upp i skolåldern på 1960-talet ville jag helst ha köpekläder, som andra hade.
Om hon hade fått välja hade hon kanske hellre yrkesarbetat än varit hemma och tagit hand om hushåll och barn, men att bli hemmafru var det självklara då. Det var nog ett ganska tungt jobb ändå, vi bodde ganska omodernt fram till 1958, med vatten i en brunn på tomten och torrdass.
Under min tonårstid var min mamma och jag inte alltid sams, och det är väl ganska normalt. Men det ändrades när jag blivit vuxen.

Det äldsta fotot på min mamma som jag har. Hon sitter i mormors knä ungefär mitt i bilden och längst fram, i ljus klänning bredvid sin storasyster Margit till höger, också i en ljus klänning. Därefter åt höger kommer morfar med hennes storebror Evert i sitt knä. Foto från ett släktkalas 1926, då hennes morfar fyllde 60 år.

Min mamma blev sjuk i leukemi sommaren 2009. Hon berättade inte om det förrän hon fått sin diagnos, hon ville inte oroa oss barn. Efter fem veckor var hon inte längre med oss, hon avled den 10 augusti samma år.
Vi hann träffas en gång under den sjukdomstiden. Mina föräldrar bodde utanför Falkenberg och jag bodde på ostkusten, men så snart jag kunde efter att jag fått besked om hennes sjukdom, följde mina två söner med mig hem och vi kunde träffa henne på sjukhuset ett par dagar i rad. Ett par veckor senare skulle jag åka hem igen men hann inte fram i tid, jag kom ett par timmar för sent.
Det tog tid för mig att förstå att mamma inte fanns längre. Hon hade ju alltid funnits. Alltid.
Nu har det gått 15 år men ändå tänker jag ofta på henne, och på min pappa, som levde till 2017.

Mamma med sin mor, sin mormor och min äldste bror Stig 1954. Mamma på sin 60-årsdag med min äldste son när han var ett halvår gammal. Sista fotot jag tog på min mamma, det var 2005.

Det går inte att ge en sann bild av en människa som stått en så nära som föräldrar och syskon. Det jag vet om mamma var att hon som ung hade velat få studera men det fanns inga pengar till det då, och hon behövdes hemma. Hon tyckte också om arbetet med djur och hade själv i ungdomen sökt sig en plats som piga på en gård, där hon träffade pappa som var dräng.
Hela livet som vuxen odlade hon. Grönsaker, frukt, bär, potatis. Blommor av alla de sorter. Det var nog det hon gillade bäst, att hålla på med trädgårdsarbetet.
Vi flyttade till en nybyggd villa 1958 och det var mamma som tog hand om trädgården, som gjorde den så som hon ville ha den.
Jag minns henne som att hon i stort sett alltid var sysselsatt med något och ofta på språng. Visst satt hon med kaffet framför tv:n ibland och förmodligen mer när inte jag var hemma. Men hon såg till att saker blev gjorda. Allt möjligt i hushållet och trädgården men hon målade och tapetserade också när vi byggde till huset 1967.
Hon tyckte om att göra utflykter till lokalhistoriska besöksmål. Jag och mina barn följde med en gång till Sumpafallen söder om Ullared, en plats som mamma tyckte mycket om. Då stannade vi också till vid det torrlagda kraftverket i Yngeredsfors. Vi gjorde många andra utflykter.

Den här bilden tycker jag mycket om, en bild från mammas ungdomstid. Vilka de två till vänster är vet jag inte, men sedan kommer mamma, hennes syster Astrid och deras bröder Evert och Ture. Den är nog från början av 1940-talet.

Vi bodde ungefär en mil från mormor och morfar och andra släktingar i Okome. Dit åkte vi ofta, mamma och hennes många syskon hade stor sammanhållning och träffades gärna.
Mamma var en väldigt privat person. Hon var inte så benägen att dela med sig av bekymmer, åtminstone inte till mig, trots att jag är enda dottern. När mina föräldrar flyttade 1996 rensade hon ut mycket och brände t ex alla brev som hon och pappa skrivit till varandra under förlovningstiden, när pappa gjorde värnplikten och mamma bodde hos sin syster i Dalsland. Jag har själv skrivit många brev till mamma, framför allt under min tid till sjöss. Allt var borta efter hennes död. Jag önskar så klart att hon inte gjort så, men förstår henne också.

Mamma sommaren 1939 med sina föräldrar och då nio syskon. Därefter föddes tre till. Mamma står i mitten med ett band knutet i rosett på sin klänning, 14 år gammal. Mormor var 35 år och hade fött tio barn sedan 1922.

Det var först efter mammas död som jag började släktforska. Mamma var intresserad av släkthistorien och hennes närmaste syster Astrid hade släktforskat och gjort en släktförteckning som sträckte sig långt bakåt i tiden. När jag förstod att jag inte längre hade mamma att fråga började jag släktforska själv.
Jag tror att hon visste att vi barn tids nog skulle bli intresserade av vår släkt- och familjehistoria. När vi tömde huset efter pappas död hittade vi bl a samlingar av släktfotografier där mamma skrivit på baksidan vem som var vem. Och hon hade ordnat fem kopior av en del handlingar, till var och en av oss.
Om mamma har jag fått veta mycket efter hennes död av hennes syskon, det är jag tacksam för. Idag lever fyra av dem fortfarande. Några av hennes syskon har blivit riktigt gamla, nästan hundra år. Trots sin höga ålder var mamma en av de tre första i syskonskaran som gick bort.

Mamma i skolan i Okome, jag tror att det är fjärde eller femte klass, alltså ungefär 90 år sedan. Hon står näst längst ut till höger i mörkt hår med lugg. Läraren hette Tor Tistling. Om det är någon av er som fortfarande lever eller om du känner igen en förälder, så skriv gärna i en kommentar här i bloggen.

Det här har min mamma gjort i slöjden. Ett fodral till näsdukar (eller något annat), en bård och en grytlapp. Detta hittade vi efter hennes död, jag har inget minne av att hon visat det för mig tidigare. Hon hade lagt det i ett kuvert och skrivit att hon gjort det i slöjden. Jag måste också göra så med mina grejer, så att mina barn och barnbarn vet vad de hittar.

Anförluster vid sjön

Inspirerad av Michael Lundholms blogginlägg från igår skriver jag också om anförluster idag, men om min egen släkt.
Det är intressant med sådana teoretiska resonemang, som gör att släktforskningen blir lite mer begriplig. Tanken att jordens befolkning inte skulle räcka till för att vi inte skulle ha några anförluster har jag nog inte tänkt förut, även om det är rimligt och egentligen självklart.
Dessutom kommer ju den geografiska aspekten in, att man förr i tiden rimligtvis inte kan ha rört sig på så stora avstånd som krävdes för att hitta en partner som det inte fanns något släktskap med alls.

Jag tror att de flesta av er har, liksom jag, anor på en ganska begränsad geografisk yta. Kanske ett härad eller två, men med inslag från någon trakt längre bort när vi kommit in i industrialiserings- och urbaniseringstider.

Så här ser min släkt ut: Mormor, morfar och farmor har i stort sett all sin släkt i mellersta Halland i Faurås och Himle härader, med några få undantag. Farfars släkt kommer från Bohuslän och norra Västergötland. Farmor och farfar träffades när de var kusk och piga i samma familj i Viskafors för drygt hundra år sedan.
Än har jag inte hittat något släktskap mellan farmors släkt och min mammas släkt, men det finns säkert längre tillbaka än vad jag släktforskat. Ett problem är en socken där kyrkböcker i stort sett saknas från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet.
Min mormor och morfar kom från grannsocknar, Okome och Gällared i närheten av Ullared. Jag har tidigare skrivit om en anförlust där de båda två kommer från ett syskonpar födda på 1720-talet. Nu ska jag berätta om en annan anförlust, som går längre tillbaka.

Min mormors mor hette Amanda Johansdotter och föddes 1868 i Gunnarps socken. Hennes föräldrar Johan Andreas Gunnarsson (1833–1911) och Inger Christina Petersdotter (1837–1924) kommer från samma familj, så vitt jag kunnat förstå. Men det går tillbaka ända till dansktiden i Halland.
Deras gemensamma anor är paret Olof Jönsson och Malin Andersdotter på gården Lunnagård i Gunnarps socken. Olof dog 1677 och Malin dog i april 1695 och baserat på hennes ålder då var hon född omkring 1611.

Till vänster: Min mormors morföräldrar Johan Andreas Gunnarsson och Inger Christina Petersdotter. Till höger: Lunnagård, där de båda har anor, ligger vid Örsjön i Gunnarps socken i Halland.

Olof och Malin hade nog flera barn, bland andra sönerna Jöns och Lars. När Jöns var född vet jag inte men Lars dog i augusti 1716 och var då 79 år så han bör vara född 1636–1637. Jöns fick barn tidigare än Lars så han var kanske den äldre av dessa två bröder, men troligen också född på 1630-talet. Men det vet jag alltså inte.
Sju generationer senare var Lars förfader till Inger Christina Petersdotter och Jöns var förfader till Johan Andreas Gunnarsson, som gifte sig i november 1858.
Jöns barnbarn Malin Andersdotter hade lämnat Lunnagård och gift sig till Tåghult 1713 och där hade hennes släktgren stannat kvar.
Lars son Torsten Larsson lämnade Lunnagård och bosatte sig i Sundhult någon gång under tidigt 1700-tal, där hans släktgren blev kvar. (Där är den fortfarande kvar.) Båda dessa gårdar ligger i Gunnarps socken.
Ingen av dem var alltså kvar på Lunnagård särskilt länge. Men jag var där 2018 för att se var min släkts vagga stått, lite schablonaktigt uttryckt.
Lunnagård finns kvar. När denna del av min släkt bodde där (jag har senare släkt från Lunnagård också) var det en gård på ett mantal. 1729 bestod Lunnagård av två gårdar för att sedan ha blivit tre gårdar. 2018 träffade jag en av dem som bor där nu och som berättade en hel del för mig.

När Halland var danskt gick gränsen mellan Danmark och Sverige här i Örsjön. Lunnagårds ägor går ner till sjön, där jag stod och fotograferade 2018. På andra sidan sjön ligger Västergötland, alltså Sverige när min släkt bodde här i början av 1600-talet. Eget foto.

I Lunnagård finns spår av äldre tider men jag tror inte att gärdsgården i bakgrunden är så gammal som från 1600-talet, snarare från 1800-talet. Eget foto.

Det här är resterna av en gammal väg i Lunnagård som inte använts på mycket länge. Nu ingår den i en trädgård. Eget foto.

Lunnagård 1767, karta från Lantmäteriet.

På träff med släkten

Förra lördagen var jag på släktkalas, vilket var väldigt trevligt. Det var en kusinträff på min mammas sida, ordnad av en av mina kusiner. Träffen hölls i både Okome och Ullared, som ligger i Halland. Min mormor och morfar bodde i Okome och där föddes min mamma, men vi har också mycket släkt i Ullared, som är grannsocken.
I Ullared var vi i bygdegården, där vi åt middag och var kvar till sena kvällen. Anledningen till att min kusin valt detta var att där finns ju möjligheter till övernattning för dem som rest långt, vilket uppskattades.

Lite fakta:
Vi är 33 kusiner på min mammas sida, varav mina bröder och jag utgör fem. Äldste kusinen föddes 1947 och den yngste 1981. Sex av kusinerna är avlidna, så nu är vi 27 kvar. Av dessa var 19 med på kusinträffen.
Min mamma har fyra syskon som lever, de är nu från 82 till 92 år gamla, och de var förstås med, två av dem med makar. Deras nio syskon är döda, däribland min mamma som gick bort 2009.
Tillsammans var vi 42 personer på släktträffen, då ingick även respektive till flera av oss kusiner, plus några kusinbarn.
Vi är idag omkring 120 efterlevande till mina morföräldrar.
Jag har en stor släkt, som ni vet, ni som följt mig under de år jag bloggat här. Jag är tacksam för denna stora släkt, både på min mammas och på min pappas sida.

Lite tips för en släktträff:
Syftet med detta blogginlägg är att inspirera er andra släktforskare att ordna släktträffar. Hur gör man och vad ska den innehålla?
Min kusin hade ordnat detta mycket bra, med följande program:
– Klockan 13 samlades vi vid Okome gamla kvarn. Den kvarnen, inklusive såg och elverk, köpte mina morföräldrar 1928 och drev fram till 1960-talet, då nästa generation tog över. Den gamla kvarn- och sågbyggnaden är numera hembygdsmuseum, vilket naturligtvis passar extra bra för en släktträff.
– När vi kom dit hade vi med oss eget fika och vi samlades utanför för att pratas vid och fika innan vi gick in i hembygdsmuseet. En medlem från hembygdsföreningen kom och guidade oss och berättade.
– Därefter gick vi en tipspromenad med tio frågor. Fråga nr 1 fanns vid kvarnen och den sista frågan vid kyrkogården. Mellan dessa är det en promenad på kanske en kilometer. Lagom långt att gå, men de allra äldsta hoppade över och fick åka bil upp till kyrkan. Av de tio frågorna hade min kusin gjort fem allmänna frågor och jag hade gjort fem släktfrågor.
– Vi besökte våra släktgravar och Okome kyrka hade öppnats för vår skull så där kunde vi också gå in.
– Sedan åkte vi till Ullareds bygdegård medan två av kusinerna hämtade maten hos cateringfirman några km därifrån. Vi andra minglade och talades vid, några passade på att gå in på det stora varuhuset i samhället.
– Middagen var en kall buffé och fantastiskt god. Ska man ordna maten själv så är nog kall mat det bästa, lättast att hantera.
– Mellan maten och kaffet visade jag bilder och pratade lite om släkten. Jag hade valt ut ett 30-tal släktbilder. De flesta var från mammas familj, alltså mormor och morfar och deras barn. Några bilder var med fyra och fem generationer. Det blev en del kommentarer, precis som jag hade hoppats på. Sedan visade jag bilder från mormors släkt och från morfars släkt, bl a de äldsta porträttbilder jag har. Mitt syfte var att framför allt att visa de människor vi kommer ifrån.
– Sedan kaffe och tårta.
– Lite frågesport. Vinnaren fick choklad.
– Kvällen avslutades med ett gruppfoto.

Här har vi samlats utanför Okome kvarn för fika och prat innan vi gick in på hembygdsmuseet i den gamla kvarnbyggnaden. Eget foto.

Utanför kvarnbyggnaden finns en skylt som berättar historien, bl a om min morfar Gottfrid Dahlberg som drev verksamheten i många år. Numera ingår kvarnen i Hallands Ekomuseum.

Ett par bilder inifrån hembygdsmuseet i den gamla kvarnen. Egna foton.

Jag hoppas att det blir en ny släktträff inom några år, det vore trevligt.

2011 ordnade jag en släktträff på min pappas sida. Vi var 75 personer som deltog och den gick till på liknande sätt.
Min pappa kommer från Rolfstorps socken, strax väster om Ullared, och det är farmors hemtrakter. Gården där hon växte upp ägs numera av en kusin. Då träffades vi först på en friluftsanläggning med servering och övernattningsmöjligheter (Åkulla) och började med gemensam lunch. Sedan åkte vi till farmors släktgård tre km därifrån och var där ett tag. Vi kunde t ex se var det ursprungliga torpet stått på 1880-talet. Min pappa levde då, liksom fyra av hans syskon (alla de är nu döda) och de berättade om sin uppväxt på gården, ställen där de lekt, med mera.
Till den släktträffen hade jag med mig ett stort släktträd på en plansch och ett par av mina fastrar hade tagit med sig gamla släktfotografier som vi tittade på.

Det är inte svårt att ordna en släktträff, så tveka inte. Det som behövs är en lämplig lokal och kanske någon organiserad programpunkt, som t ex att visa bilder eller besöka en släktrelaterad plats i närheten.
Men börja planeringen i god tid, det som kan ta lång tid är att få in svar från alla deltagare. Ska du ordna med mat behöver du svar flera dagar innan för att kunna beställa maten, men har ni knytkalas så är det exakta antalet inte lika viktigt.
Vi som släktforskar har ju en släkthistoria att berätta, och en släktträff är ett utomordentligt bra tillfälle att göra det.

Hos kalkpatronen i Kyllaj

Gotland är ett semesterparadis för många av oss, inte bara för mig och min familj utan även för många av er andra, tror jag. Vi åker dit varje sommar, till äldste sonen och hans familj i deras sommarhus på norra Gotland. På sin farmors sida har han gotländska rötter, som jag naturligtvis släktforskat om. En släktbok om dessa är på gång.

Under sommardagarna hos barn och barnbarn brukar det bli en del utflykter. Inte bara för att bada, även om det är prio 1. I år besökte vi Kyllaj på väg till badet i S:t Olofsholm.

I Kyllaj anlades de första kalkugnarna på 1640-talet, sedan Gotland blivit svenskt 1645. Marcus Schröder anses som Gotlands förste kalkpatron och lät uppföra en kalkugn i Kyllaj vid denna tid. Han kom från Danmark, som Gotland då tillhörde, och blev först hamnfogde i Västergarn och sedan borgare i Visby. Som kalkpatron skeppade han ut kalksten från ön.

Denne Marcus Schröder har jag haft anledning att intressera mig för. Han förekommer både i mina barns farmors gotländska släktkrönika och i släktforskning jag gjort åt två olika kunder med rötter på Gotland. Så nu var det intressant att komma till Kyllaj där det finns en ruin kvar av en av de nio kalkugnar som byggdes här i mitten av 1600-talet. Om han anlade just denna eller andra vet jag inte.
På väg till ruinen träffade vi på en man som visade sig vara hembygdsforskare och kunnig i Kyllajs historia. Mycket intressant. Ibland har man tur.

Med hjälp av den lokale hembygdsförskaren hittade vi ruinen av kalkugnen från 1600-talet i Kyllaj. Mina tvillingbarnbarn spanade efter mogna salmbär. Eget foto.

I mina barns farmors släkt finns en man som hette Lars Sakariasson, som levde från 1590-talet till åtminstone 1653. Denne Lars köpte gården Bogs i Stånga socken 1648 av Marcus Schröder för 120 daler. Lars var född där och jag har tänkt att kanske var hans föräldrar anställda av Marcus Schröder på gården. Men det vet jag inte. Gården Bogs blev kvar i denna släkt i många generationer, ända in på 1900-talet så vitt jag vet.

Mest intressant är kanske Marcus Shröders dotter Margareta, som är mycket omskriven. Hon ska ha varit vacker och viljestark och rymde mer än en gång från sin make, köpmannen Henrik Strithorst, som hennes far fått henne att gifta sig med. Hon föredrog andra män, bland andra landshövdingen som skänkte henne en hel gård.
Till slut fastnade hon för den unge Mårten Fries och efter hennes skilsmässa från köpmannen kunde de gifta sig i Hamburg. När de återvänt till Gotland drev de en kalkindustri i Slite.
Om Margareta kan vi läsa i Västerhejdekrönikan från maj 2020, utgiven av Västerhejde Hembygdsförening.

Släktforskar man på Gotland kan vad som helst uppdagas, så känns det ibland.

Rester eftger stenindustrin i Kyllaj. Eget foto.

Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917

(Detta har tidigare publicerats 2017 på www.vt.se)

Måndagen den 16 april 1917 var det inte som vanligt i Västervik. Omkring tvåtusen arbetare på fabriker och verkstäder lämnade sina jobb vid lunchtid och tog sig till Stora torget. De protesterade mot hunger och fattigdom. Oroligheterna hade börjat redan på lördagen. Detta blev upptakten till ett år av protester och hungerdemonstrationer i landet.

Under oroligheterna spelade Frans J Gustafsson en avgörande roll. Det var hans ord som fick folket att besinna sig och gå med på att bilda en kommitté som skulle förhandla med de lokala myndigheterna om tilldelning av ransoneringskort och priset på ved.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf troligen S. Eriksén.

Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren Frans J Gustafsson, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Frans Johan Gustafsson
När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är ”oförmögen till krigstjänst” och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen Frans han nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern. I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

Förutom Frans Gustafsson bestod kommittén av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Nu har jag letat efter dessa personer i kyrkböcker och folkräkningar, och tror att jag kan ha hittat tre av de fyra. Jag kan alltså inte garantera att det är till hundra procent rätt person.

Erik Nilsson:
Han var stenhuggare i Västervik och bodde i Kvistrum under Långhagen. Enligt folkräkningen 1910 var han gift med Maria Olivia Johansson som var född 1858 i Hallingeberg. Själv var han född i Västervik 1871. De gifte sig 1897 och året därpå föddes dottern Sara Augusta Olivia. I Kvistrum bodde även hans föräldrar Sven August Nilsson och Augusta Kristina Törnqvist. 1915 fick de en fosterdotter som hette Vera Lilian Nilsson som då var fem år gammal. Erik Nilsson levde till 1943 och hade då varit änkling i nästan två år.

Karl Zeijlon:
Enlig församlingsboken 1911-1931 var han grovarbetare och gift med Karolina Sofia Karlsson. De var födda 1872 och 1864 i Hallingeberg respektive Blackstad. 1915 kom de till Västervik efter en tid i Skinnskatteberg. De hade också bott i Fagersta där han arbetade på järnbruket och i Skärblacka när han arbetade på pappersbruket. Barnen hette Kerstin Dagmar Maria, Greta Sofia Maria, Dagny Hellevi Maria, Karl Gustaf Patrik, Anni Maria Linnéa och Nils Erik Bernhard. Barnen var födda 1897-1909 och som vuxna blev de flesta av dem också fabriksarbetare. Karl Zeijlon gick bort 1944.

Gustaf Jansson:
Han var född 1886 och något yngre än de andra tre, vilket vi också ser på fotografiet. Hans hustru Elin Teresia Westerberg var lika gammal. Gustaf arbetade på plåtslageri och kom från Loftahammar. 1908 gifte de sig och hade 1919 fått fem barn: Märta Teresia, Erik Gustaf, Eva Sofia (hon blev bara sex år), Tore Lennart och Britt Eva Maria. Enligt församlingsboken arbetade äldsta dottern som hembiträde och de två sönerna var typograflärling och plåtslagarlärling. Familjen bodde en tid på Hagaholm.

Albert Andersson:
Honom har jag inte lyckats hitta. Är det någon som vet något om honom? Kom han möjligen från Åtvidaberg?