Rikedomar och dramatik i släkthistorien

På Björlingska kyrkogården i Västerås vilar Martina och Jenny Sundén under en gemensam gravsten. Martina dog 1880 och var då 77 år. Jenny dog 1870 och blev bara 27 år. De var inte mor och dotter, som man kanske skulle kunna tro, utan svärmor och svärdotter. Den gemensamma länken är Daniel Anton Sundén, son till Martina och make till Jenny.
För ett par år sedan (under pandemin) skulle vi i Västerås Släktforskarklubb ordna en kyrkogårdsvandring i centrala Västerås. Det var på vårkanten och vi medlemmar kunde samlas utomhus. Jag skulle prata om några gravar och en representant för kyrkogårdsförvaltningen talade om begravningsplatserna, Björlingska och Wallinska kyrkogårdarna som ligger intill varandra.
Några veckor innan var maken och jag på kyrkogården för att reka, dvs kolla in vilka gravar som finns och se vilka som var användbara. Det måste vara en gravsten med text som är läslig, annars skulle jag inte kunna hitta information om den som vilar där. Dessutom ville jag ha lite variation, inte bara höga herrar vars liv kanske redan är kända.
En av gravarna jag fastnade för var denna, där Jenny och Martina Sundén är begravda.
När jag nystade upp den här historien i kyrkböcker, bouppteckningar och gamla tidningar så visade den sig rymma mycket dramatik.
Något jag greps av var den hyllningsvers som publicerades i VLT när maken gifte om sig efter Jennys död:

Numera bor jag ju i Västerås men har bott i trakten av Västervik i 38 år, och det visade sig att Jennys släkt förgrenade sig dit. Jag skrev en artikel om hennes släkthistoria till Tjust släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, i sista numret 2021.

Läs den i en pdf-fil här.

Där finns mycket information för den som möjligen är släkt med henne men rymmer alltså en hel del drama utöver det vanliga.

Dråpet 1758

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
”Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då.”

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Så många drunknade

I veckan som gick hade jag anledning att plöja igenom några dödböcker från Västrums församling i Småland, min tidigare hemsocken. Det var ett specifikt dödsfall jag letade efter och som jag inte visste när det skett, bara att det skett på 1800-talet och före 1860, så det blev lite bläddrande. Och som jag tror att de flesta släktforskare upplevt så kunde jag inte låta bli att läsa allt det där andra som inte rörde ”mitt” dödsfall utan bara är intressant och gripande.

Dödböckerna berättar i många fall mer om livet än döden, men här slogs jag av att många sockenbor dog en svår och säkert plågsam död, och hur detta måste ha drabbat de anhöriga.

Det gamla garveriet i Tovehult, där några av de döda jag skriver om idag bodde. Eget foto från januari 2016.

Västrum är en skärgårdssocken så väldigt många drunkande, någon i stort sett varje år och inte sällan flera. Framför allt var det unga män och pojkar som drunknade, kanske var det de som var mest oförsiktiga ute i fiskebåtarna och oftare befann sig på havet.
– Den 30 september 1844 drunknade far och son från Händelöp, 32-årige hemmansägaren Nils Olofsson och hans ende son, den elvaåriga Olof Johan. Prästen har skrivit i dödboken att de var ute på torskfiske på morgonen och att det då var stilla och lugnt men att en häftig storm uppkom vid middagstiden. Ännu den 17 oktober hade kropparna inte återfunnits.
– Den 30 maj 1846 drunknade fem sockenbor men här finns ingen förklaring till vad som hänt. De drunknade var hemmansägaren Jonas Petter Larsson, drängen Anders Johan Jonsson och hans bror Nils August, och syskonen Catharina Persdotter och Lars Persson, alla från Nävelsvik. Nils August var 13 år, de övriga var mellan 18 och 33 år. Byn Nävelsvik förlorade en stor del av sina bybor denna dag.
– Den 23 augusti 1858 drunknade troligen Eric Alfrid Dahl från Tovehult, 24 år och arbetare. Han hittades död i sjön Toven den dagen. två dagar tidigare hade han varit i slagsmål och därför undersöktes dödsfallet av häradsrätten som kom fram till att han drunknat av olyckshändelse och därmed kunde få en kristlig begravning. Det skedde först den 19 september, nästan en månad senare, vilket var ovanligt lång tid.
– Den 15 januari 1860 drunknade den tolvåriga Matilda Sofia från Carlsbo, en backstuga på Björnhuvuds ägor. Det skedde samma dag som hennes mor Inga Samuelsdotter begravdes, död i lungsot. Prästen har skrivit i dödboken om flickans död: ”Omkom vådligen under färd till hemmet samma dag som modren begrofs”. Änklingen Petter Johan Nilsson blev kvar med Matildas systrar, men dog själv i lungsot på sommaren samma år. Han efterlämnade ”fyra värnlösa döttrar”.

De fem från Nävelsvik som drunknade samma dag, den 30 maj 1846. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat värnlöst barn som jag stannar till vid är gossen August Fredrik Pihlqvist, fosterson i prästgården, som dog i rödsot den 1 september 1859. Han var född den 23 juni 1845 vid garveriet i Tovehult. Hans far Hans Eric Pihlqvist hade drunknat i början av 1845 och hans mor hade som änka flyttat till prästgårdens ägor och dog där 1850. ”Den utfattige värnlöse gossen upptogs 51 af Enkefru prost[innan] Ingeström.” När prostinnan flyttade tog nye prästen och prästfrun över fostersonen och han fick börja i skola inne i Västervik 1858. Han var liten och klen till växten och var lydig, flitig och artig, ”med ett mildt sinnelag blifven till fostermoderns glädje”. Fosterföräldrarna sörjde och saknade gossen djupt. Av pojkens fem äldre syskon levde en bror och en syster.

Det sista dödsfallet jag ska berätta om är den tvååriga flickan Emma Sofia på Östra Skälö som dog den 7 oktober 1856 (rättelse: hon dog så klart i september). Hennes mor var den ogifta pigan Stina Maria Andersdotter. Prästen tyckte att dödsfallet verkade misstänkt och kontaktade häradsrätten. En ”legal undersökning” (troligen obduktion) följde och det visade sig då att flickan dött av förgiftning ”hvartill Modren inför Härads Rätt erkände sig vara orsak”.

Modern som förgiftade sitt barn 1856. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilka tragedier som utspelade sig i den här socknen under ett par decennier på 1800-talet! Det finns fler dödsfall som sticker ut och ett av dem ska jag berätta mer om en annan gång. Men alla dessa olyckliga och plötsliga dödsfall, nog måste de ha påverkat sockenborna i omgivningen och skapat förstämning. Fast det gått över 150 år så känns det sorgligt att läsa om det idag.

God Jul 1693!

Så här till jul känns det lämpligt att berätta om en gammal släkting som föddes på julafton. Hon hette Kerstin Larsdotter och föddes idag för exakt 329 år sedan, nämligen på självaste julafton 1693.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Kerstin Larsdotters födelse på julafton 1693 på Ryen. Prästen har kladdat lite men vi kan se att det står att hennes far var Lars Lallesson (här stavat Lalesson). Bildkälla: Arkiv Digital.

1697 kom Lars Lallesson och Kerstin Björnsdotter till gården Heden från byn Ryen i norra delen av Okome socken. Då hade Heden varit öde sedan 1692, enligt mantalslängden. De hade med sig döttrarna Gunilla och Kerstin. På Heden fick de två barn till innan Kerstin Björnsdotter dog 1705.
Dottern Kerstin Larsdotter är min mormors mormors farmors farmor, född 1693 och död 1777.

Gården Heden finns kvar och ligger i byn Gällsås i södra delen av Okome socken, alldeles intill Ätraforsdammen. Här på gården har min släkt bott sedan detta år, 1697. En period var det mormors släkt som hade gården och sedan kom morfars släkt dit. Det blev några år kring förra sekelskiftet som jag inte hade någon släkt där men 1909 köptes gården av min morfars storebror Karl, gift med mormors syster Jenny. Deras efterlevande har den fortfarande.

En gåramålning av gården Heden, målad av Oscar Bohman på 1900-talet. Tavlan hänger på Heden.

Efter hustruns död gifte Lars Lallesson om sig 1706 med Ingeborg Olofsdotter. Han hade ju små barn som behövde en styvmor, vilket i många fall kunde vara skäl till nytt giftermål. Med Ingeborg fick han sex barn.
Kerstin Larsdotter gifte sig 1718 med Mårten Bengtsson från Gällared. De blev bönder i Myckhult i grannsocknen Askome och grannar med min morfars förfäder som också var bönder där då.

Lars Lallesson och Ingeborg Olofsdotter var kvar på Heden till 1722. Det blev alltså ett kvarts sekel för denna släktgren på Heden vid den här tiden. 1722 flyttade de till en gård i Näraby i Okome socken och på ålderns höst kom de till Åparps Skattegård där de bodde hos äldste sonen Lars.
På Heden efterträddes de 1722 av Arvid Bengtsson och hustrun Ingeborg Bengtsdotter, båda födda 1696. De två är min morfars mormors farmors föräldrar.

Kerstins far Lars föddes omkring 1666, troligen i byn Ryen. I den äldsta mantalslängden från 1662 är en Lalle Håkansson bonde i Ryen, så denne Lalle var sannolikt Lars Lallessons far.

Mantalslängd 1662, med Lalle Håkansson som bonde i Ryen. Bildkälla: Riksarkivet.

Namnet Lalle förekommer i just den här trakten en bit in på 1700-talet, men de som bar det var inte särskilt många.
I mitt släktträd på morfars sida finns en Per Lallesson, född omkring 1655 och död i grannsocknen Alfshög 1733. Om det finns något släktskap mellan dessa vet jag inte. Om Per var bror till Lars så måste deras far Lalle Håkansson vara född senast på 1630-talet, vilket inte alls är omöjligt. Men Lalle eller Lale, som det ibland skrivs, var kanske ett inte helt ovanligt namn på den tiden, även om vi inte känner igen det idag.

1 = Ryen. 2 = Heden. Det är ungefär en mil mellan dessa två byar. Bildkälla: Lantmäteriet.

Mordet vid Långängskrogen

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog ”vid nära 100 års ålder”. Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av ”njurlidande”.

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: ”Mördad på vägen från Västerås till hemmet”.
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.