Björn Ulvaeus släkt

Björn Ulvaeus fyller år idag, den 25 april. Många vet att han kommer från Västervik. Han är engagerad i ett stort byggprojekt i sin gamla hemstad och var med på ruinens scen på 60-talet med resten av Hootenanny Singers under de första åren med visfestivalen i Västervik.


Hootenanny Singers 1967. Foto: Holger Ellgard, bild från Wikipedia.


Hootenanny Singers i Västervik 1965.

Men varifrån kommer han och hans släkt? Det ska du snart få veta, åtminstone till viss del.

Björn Ulvaeus flyttade från Göteborg till Västervik 1951 med sina föräldrar Gunnar och Aina Ulvaeus. Hans pappa fick arbete på pappersbruket där hans farbror Esbjörn Ulfsäter var vd. Det här känner de flesta Västerviksbor till så klart.

Ulvaeus är en latinisering av namnet Ulfsäter, så egentligen är det samma namn. Tidigare hette de Andersson.

Esbjörn var äldst i en syskonskara på fem, födda 1908-1923. När han var 20 år, två år efter att han tagit studenten, bytte han efternamn, enligt tillstånd från Kunglig Majt. 1933 flyttade han till Västervik där han blivit disponent på pappersbruket, bara 25 år gammal. De tre andra syskonen hette Asta, Gurli och Lennart.


Hela familjen. Att Esbjörn är överstruken beror på att han flyttat. Från församlingsboken i Oscar Fredriks församling. Bildkälla: Arkiv Digital.


Anteckning om att Esbjörn byter efternamn och att han tar studenten. Från församlingsboken i Oscar Fredriks församling i Göteborg. Bildkälla: Arkiv Digital.

Björn Ulvaeus farfar och farmor hette Erik Andersson och Hulda Höglund och bodde på Kvarnbergsgatan 5 i Göteborg. Esbjörn var deras första barn, han föddes den 8 april 1908. De hade gift sig dagen före nyårsafton 1907, och förmodlingen är det därför som prästen i Kristine församling i Göteborg lagt till ”oäkta” i födelseanteckningen. En rigid präst som ville markera att föräldrarna levt i synd. Det är inte ovanligt, det kan man se lite här och var i kyrkböckerna.

Farmor Hulda hade tidigare som ogift sonen Per Allan som dog innan han hunnit fylla ett år. Hulda var född i Göteborgs Donkyrkoförsamling 1881 och hennes föräldrar var stuveriarbetaren Carl Anders Petersson Höglund och hans hustru Anna Kristina Backlund och bodde på samma adress som dottern och mågen. Båda två var inflyttade från landsbygden, från Reftele i Jönköpings län respektive Nittorp i Älvsborgs län.

Farfar Erik föddes i Örgryte 1883. Dit flyttade hans föräldrar August Andersson och Kristina Svensdotter från Norra Kedum i Västergötland strax innan Erik föddes. Även August och Kristina var landsbygdsbor som flyttat till storstaden. De var födda i Hinneryd i Småland och Särestad i Västergötland. Tillsammans fick de tre barn: Maria, Axel och Erik.

Strax innan Erik fyllde fem år dog hans mor Kristina. Ett år senare gifte hans far om sig med familjens piga, den 19 år yngre Ida Johansdotter som också kom från Särestad. I detta äktenskap föddes fem barn.

Dessa uppgifter har jag hittat i kyrkböckerna i Kristine församling och Domkyrkoförsamlignen i Göteborg samt i Örgryte församling.

Det är Eriks storasyster Maria som fick en dotter som också hette Maria och som är Maria i filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick” av Jan Troell. Han är som bekant gift med Agneta Ulfsäter, kusin till Björn Ulvaeus. Filmen bygger på boken ”Att människan levde” som Agneta skrev 2007. Det är en mycket fin film, se den!

I boken skriver Agneta Ulfsäter att den släktberättelsen bygger på det som hennes far Esbjörn, hennes farbror Gunnar, hennes faster Gurli och deras kusin Maja berättat om släkten. Kanske är det också någon i släkten som har släktforskat vidare bakåt.


I boken finns ett släktträd som börjar med August och hans två hustrur och deras barn.


Hulda Höglund och Erik Andersson. Bild från boken ”Att människan levde” av Agneta Ulfsäter-Troell.


August Andersson och Kristina Svensdotter. Bild från boken ”Att människan levde” av Agneta Ulfsäter-Troell.

Vårt hus 1959

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.

Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Bild från Arkiv Digital.

Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inget foto från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är vår eller försommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.


Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996.

Pappas farbror Karl Irenes

Det här är min pappas farbror Karl Irenes. Han föddes den 5 april 1881 på Nyborg i Västra Tunhems socken i Västergötland. Alltså bror till min farfar, storebror till och med.

När jag växte upp visste jag inte särskilt mycket om farfars släkt. De var avlägsna eftersom de bodde så långt bort, i närheten av Vänersborg, och vi bodde i mellersta Halland. Så långt reste vi inte på 50-talet och utan bil.

Men Karl Irenes lade jag på minnet för jag tyckte att det var ett så konstigt namn. Irenes. Jag hade en klasskamrat som hette Irene, det var inget märkvärdigt. Men Irenes. Och en man! Det kändes väldigt egendomligt. Så att han fanns, det visste jag långt innan jag började släktforska. De andra av farfars syskon kände jag inte till, eller kom inte ihåg fast jag kanske hört deras namn nämnas någon gång.
Farfar hade tre systrar också, Ida, Anna och Emma.

I mina öron låter Irenes alltså som ett mycket ovanligt namn, men det var det inte. En sökning i Arkiv Digitals folkregister 1860-1920 ger 2379 träffar. Det är ju inte så många personer som har det namnet eftersom de flesta förekommer i ett antal husförhörslängder och församlingsböcker. Men säkert är det några hundra. Och flera av de är kvinnor! Irenes var alltså ett namn som gavs till både pojkar och flickor. Men mest verkar det förekomma som pojknamn, och användningen var spridd i hela landet. I Sveriges dödbok finns det 162 män med namnet Irenes.

16 av dem heter Karl Irenes, precis som farfars bror. De allra flesta av dessa är födda på 1890-talet, fast en så tidigt som 1823. Men ingen har döpt sitt barn till Karl Irenes efer 1898.

Min farfars far hette Anders Johan Olausson och han har aldrig kallats något annat än Johan, vad jag vet. Min farfar heter Johansson efter sin far, det är det namn jag ännu bär. Men hans bror Karl Irenes valde sin fars namn Anders och kallade sig Andersson när han flyttade hemifrån och blev dräng på en gård i socknen. Då var han 17 år. Sedan övergick han till Johansson när han flyttade till Göteborg 1905. Där kallas han månadskarl i Gamlestadens församlingsbok. Så vitt jag förstått ska det vara ett begrepp som användes just i Göteborg och innebar att han var arbetare anställd en månad i taget. Alltså som en daglönare men med längre anställningstid. Det ska också kunna ha betytt gårdskarl. Jag tror att fotot här är från den tiden i Göteborg, när han var lite drygt 20 år gammal.

Några år senare följde farfar efter sin storebror till Göteborg. Han var också månadskarl en del av sin ungdomstid där. Sedan blev båda bröderna droskkuskar några år.

Karl Irenes gifte sig 1908 med Johanna Karlsdotter från Dagsås. I Göteborg hann de få två barn, min pappas kusiner, innan familjen flyttade hem till Västra Tunhem 1911, hem till Nyborg. Min farfars far var änkling sedan 1895 och bodde kvar i hemmet med dottern Emma. Karl Irenes bytte namn till Åström och arbetade som emballerare, förmodligen på Vargöns bruk, men det vet jag inte säkert. Nyborg låg i Nordkroken alldeles norr om Vargön. Karl och Johanna fick fem barn men tre av dem dog i förtid. Ellen dog innan hon hunnit fylla ett år, Nils blev 17 år och Maria hann fylla 22. Att mista tre av sina fem barn var förstås inte helt ovanligt, men detta var in på 1930-talet, när dödligheten hade minskat betydligt. Vilken sorg! Maria dog av lungsot på Kroppfjälls sanatorium 1931. Nils hade hjärtfel och dog året efter.


Maria och Nils, som gick bort så tragiskt i ungdomen.

Kanske hann min pappa träffa sina kusiner innan de dog, pappa var född 1926. Men i så fall kom han nog inte ihåg dem. Han har aldrig någonsin talat om dessa kusiner som dog. I stället tror jag att man inte talade om dem i släkten. Så var det ofta förr i tiden, att man inte skulle nämna de som dött i förtid, man skulle inte väcka sorgen.

Karl Irenes levde till 1967 och hade då varit änkling i tolv år.

En gård från 1581

I helgen har jag gått igenom en del tidigare outforskade grenar i min mammas släktträd, med hjälp av ett par sockenböcker. En nyutkommen bok från Ullared och en lite äldre från grannsocknen Gällared. Böckerna heter ”Ullared – Folk och bebyggelse” och ”Gällared – Folk och bosättningar”.

I hembygdsföreningarna här har man använt kyrkböcker, mantalslängder och andra skattelängder, domböcker och bouppteckningar och utifrån dessa sammansatt en slags kataloger över varje bostad i socknen, från äldsta tider till idag.

Ett fantastiskt arbete! Här kan jag få ledtrådar som jag sedan själv kan kolla upp i kyrkböcker och andra källor. Det har jag gjort nu i en hel del fall, och allt stämmer med vad jag själv hittat. Tack vare detta har jag kunnat komplettera mitt träd med ytterligare ett antal personer födda på 1600- och 1700-talet. Ett stort tack till dem som arbetat med detta! En av dem är min mammas kusin Allan Johansson på Åsen, en idog och kunnig släkt- och hembygdsforskare.

I flera fall går källorna tillbaka till dansktiden, alltså före 1645. Då var hallänningarna danskar. Mantalslängderna från de närmaste åren före 1645 finns i de svenska arkiven.

Mina äldsta anor just nu tror jag är Anders Olofsson som dog någon gång före 1601 och hans hustru Kerstin Jönsdotter. De hade gården Yttre Hjärtared nr 2 i Ullareds socken år 1581. Anders var länsman och nämndeman. Kerstin kom från Sverige, förmodligen från Västergötland dit det inte är så långt från Ullared. Tack vare ett gårdsköp som Kerstin tog strid om kan man i domböckerna läsa om vilka de var. Efter makens död hade hon gift om sig med Mats Ebbesson. Då var kvinnor inte myndiga och hennes nye make sålde helt enkelt den gård hon ärvt från sin förste make Anders Olofsson. Den skulle ju hennes barn från första giftet få överta. Så när sonen Jöns blev myndig bestred Kerstin gårdsförsäljningen och fick gå ända till danske kungen innan hon fick rätt. Men hon gav sig inte! Henne kan vi vara stolta över, vi som har henne i vår släkt.

Mats Ebbesson var uppenbarligen ingen trevlig man. Kanske var han en av de två som avrättades för mordförsök på prästen 1637.

Mer om Kerstin och hennes familj kan läsas på sidan 100 i Ullaredsboken.

1581! Det är 436 år sedan! Ganska svindlande, tycker jag.

Jag undrar hur de hade det på gården? Hur såg det ut? Var det skog eller öppna marker? Idag kan man se gården från vägen när man kör från Ullared till Varberg. Förmodligen låg den på en annan plats på 1500-talet, före laga skiftet. Ända till 1848 var gården kvar i samma släkt.

Mellan mig och Kerstin är det elva generationer. Hon är min mormors morfars farmors farfars farfars mor.


Kanske var gården Yttre Hjärtared en kringbyggd Hallandsgård på 1500- och 1600-talet. Det här är Larsagården i Vessige och husen är yngre, kanske omkring hundra år yngre. Gårdshusen var i alla fall inte rödmålade vid den tiden utan grå. Foto från 2016.

Här finns gården idag: https://kartor.eniro.se/m/hfwYJ

Läs om Ullaredsboken. Den finns i bokhandeln också, jag köpte den från Adlibris.

Läs om Gällaredsboken.

Pesten 1710-1711

I nästa vecka ska läroverksplanen framför Ellen Keyskolan grävas ut av arkeologer. Här ligger pestkyrkogården. Omkring 300 personer begravdes här under 1711 och 1712, alla döda i pesten. Att vi har en pestkyrkogård i stan är nog ganska allmänt känt.

Den platsen, som länge efteråt kallades Dödlyckan, togs i bruk som pestkyrkogård de sista dagarna i januari 1711. Det var borgmästaren Hans Baumans arvingar som skänkte en lycka utanför staden till kyrkogård. Den 7 mars 1712 slutade lyckan användas som begravningsplats för pestoffer, enligt prästens anteckning i kyrkboken.


Prästen har skrivit i kyrkboken om att Hans Baumans arvingar förärade en lycka ”åt kvarnen till” som begravningsplats åt farsotens offer. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 7 / sid 5.


Kartan från 1707 visar flera lyckor vid kvarnen i änden av Kvarngatan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.


Efter den 30 januari 1711 började pestkyrkogården användas: ”Vid denna tiden begyntes att bära liken utom staden”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 179 / sid 349.

Mer om platsen kan ni läsa på kommunenes hemsida. Läs om pesten i Läkartidningen.

Det är här de ligger: Margareta Jacobsdotter, Anders Gröndahl, Maria Magdalena Petersdotter, Engla Svensdotter, Carl Täcklings änka och två döttrar, Per Grans hustru, dotter och son och alla de andra som dog i pesten vid den här tiden. Även om det inte finns några gravstenar kvar är det deras gravar, de dödas vilorum.

En titt i kyrkboken från de här två åren tar oss 300 år tillbaka i tiden. Vad tänkte prästen när han dag efter dag fyllde i namnen på alla de döda, när han såg sina församlingsmedlemmar dö i så stora skaror? Han klarade sig uppenbarligen själv, för det är samma handstil hela tiden i boken.

I mitten på november 1710 bröt pesten ut. Från och med den 14 november har prästen skrivit att efterföljande dött i en smittosam sjukdom. Man hade ju varnats om att pesten skulle kunna komma, men det var två år tidigare.


Prästens anteckning om den smittosamma sjukdomen i november 1710. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 177 / sid 345.

När pesten väl fått sitt grepp om stan slog den till ordentligt. I december 1710 dog 47 personer. Sedan minskade det under sommaren men tog fart igen på hösten. Den värsta månaden var september 1711, när 63 personer dog och värsta dagen verkar ha varit den 6 september med sex döda. Då dog Sven Skräddares hustru, den lille gossen Johan Bertilsson, hustrun Elisabeth Stephansdotter, flickan Margareta Johansdotter, pigan Gunilla Andersdotter och tunnbindaren Anders Nilsson.

Det lär ha funnits familjer som mer eller mindre utplånades. Elisabeth Stephansdotter var hustru till skepparen Johan Ankarman. Innan september var slut hade även dottern Anna, sönerna Stephan, Peter och Johan plus familjens piga dött. Men skepparen verkar ha klarat sig själv från pesten. Båtsmannen Lars Falk dog den 4 februari. Den 24 och 25 januari hade döttrarna Elisabeth och Anna dött. Den 6 och 9 februari dog två barn till. Om hustrun levde vet jag inte. Per Gran miste hustru och två barn under februari. Hur orkar man leva då?


Lars Falk dog den 4 februari 1711 och fyra av hans barn dagarna före och efter. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 180 / sid 351.


En del av de döda i september månad. Sida upp och sida ner med döda. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 184 / sid 359.

De närmaste åren före pestens utbrott dog 50-100 personer per år i Västervik. 1710 dog 125 och 1711 dog 310 Västerviksbor. 1712 var det över, då dog bara 37 och året därpå 44. Sedan var det låga siffror i flera år. Inte så konstigt, när så många redan hade dött under pestens härjning. Hur många invånare hade Västervik då, i början av 1700-talet? Jag vet inte. Kanske 1000? 1500? Men det måste ha varit en stor andel som dog i pesten. I andra städer var det värre. I Stockholm dog 22000 av de 55000 invånarna i pesten. 2500 dog i Norrköping.

Det verkar inte som om Dödlyckan upphörde helt som begravningsplats när pesten ebbat ut. Ytterligare en begravning verkar ha skett i maj 1712. Då skriver prästen ”d 11 avled här en så kallad medical doctor, utan tvivel af främmande religion, och lades ute på lyckan”. Så kryptiskt! Dels en person utan namn, dels uppenbarligen en läkare som prästen alltså misstror på något sätt. Var det någon som anlänt till Västervik efter att pesten upphört? Ja, vem detta var lär vi väl aldrig få veta. Många gåtor döljer sig i arkiven.


Är detta den sista som begravdes på Dödlyckan? ”En så kallad medical doctor, utan tvivel av främmande religion”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 188 / sid 367.