En gård från 1581

I helgen har jag gått igenom en del tidigare outforskade grenar i min mammas släktträd, med hjälp av ett par sockenböcker. En nyutkommen bok från Ullared och en lite äldre från grannsocknen Gällared. Böckerna heter ”Ullared – Folk och bebyggelse” och ”Gällared – Folk och bosättningar”.

I hembygdsföreningarna här har man använt kyrkböcker, mantalslängder och andra skattelängder, domböcker och bouppteckningar och utifrån dessa sammansatt en slags kataloger över varje bostad i socknen, från äldsta tider till idag.

Ett fantastiskt arbete! Här kan jag få ledtrådar som jag sedan själv kan kolla upp i kyrkböcker och andra källor. Det har jag gjort nu i en hel del fall, och allt stämmer med vad jag själv hittat. Tack vare detta har jag kunnat komplettera mitt träd med ytterligare ett antal personer födda på 1600- och 1700-talet. Ett stort tack till dem som arbetat med detta! En av dem är min mammas kusin Allan Johansson på Åsen, en idog och kunnig släkt- och hembygdsforskare.

I flera fall går källorna tillbaka till dansktiden, alltså före 1645. Då var hallänningarna danskar. Mantalslängderna från de närmaste åren före 1645 finns i de svenska arkiven.

Mina äldsta anor just nu tror jag är Anders Olofsson som dog någon gång före 1601 och hans hustru Kerstin Jönsdotter. De hade gården Yttre Hjärtared nr 2 i Ullareds socken år 1581. Anders var länsman och nämndeman. Kerstin kom från Sverige, förmodligen från Västergötland dit det inte är så långt från Ullared. Tack vare ett gårdsköp som Kerstin tog strid om kan man i domböckerna läsa om vilka de var. Efter makens död hade hon gift om sig med Mats Ebbesson. Då var kvinnor inte myndiga och hennes nye make sålde helt enkelt den gård hon ärvt från sin förste make Anders Olofsson. Den skulle ju hennes barn från första giftet få överta. Så när sonen Jöns blev myndig bestred Kerstin gårdsförsäljningen och fick gå ända till danske kungen innan hon fick rätt. Men hon gav sig inte! Henne kan vi vara stolta över, vi som har henne i vår släkt.

Mats Ebbesson var uppenbarligen ingen trevlig man. Kanske var han en av de två som avrättades för mordförsök på prästen 1637.

Mer om Kerstin och hennes familj kan läsas på sidan 100 i Ullaredsboken.

1581! Det är 436 år sedan! Ganska svindlande, tycker jag.

Jag undrar hur de hade det på gården? Hur såg det ut? Var det skog eller öppna marker? Idag kan man se gården från vägen när man kör från Ullared till Varberg. Förmodligen låg den på en annan plats på 1500-talet, före laga skiftet. Ända till 1848 var gården kvar i samma släkt.

Mellan mig och Kerstin är det elva generationer. Hon är min mormors morfars farmors farfars farfars mor.


Kanske var gården Yttre Hjärtared en kringbyggd Hallandsgård på 1500- och 1600-talet. Det här är Larsagården i Vessige och husen är yngre, kanske omkring hundra år yngre. Gårdshusen var i alla fall inte rödmålade vid den tiden utan grå. Foto från 2016.

Här finns gården idag: https://kartor.eniro.se/m/hfwYJ

Läs om Ullaredsboken. Den finns i bokhandeln också, jag köpte den från Adlibris.

Läs om Gällaredsboken.

Pesten 1710-1711

I nästa vecka ska läroverksplanen framför Ellen Keyskolan grävas ut av arkeologer. Här ligger pestkyrkogården. Omkring 300 personer begravdes här under 1711 och 1712, alla döda i pesten. Att vi har en pestkyrkogård i stan är nog ganska allmänt känt.

Den platsen, som länge efteråt kallades Dödlyckan, togs i bruk som pestkyrkogård de sista dagarna i januari 1711. Det var borgmästaren Hans Baumans arvingar som skänkte en lycka utanför staden till kyrkogård. Den 7 mars 1712 slutade lyckan användas som begravningsplats för pestoffer, enligt prästens anteckning i kyrkboken.


Prästen har skrivit i kyrkboken om att Hans Baumans arvingar förärade en lycka ”åt kvarnen till” som begravningsplats åt farsotens offer. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 7 / sid 5.


Kartan från 1707 visar flera lyckor vid kvarnen i änden av Kvarngatan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.


Efter den 30 januari 1711 började pestkyrkogården användas: ”Vid denna tiden begyntes att bära liken utom staden”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 179 / sid 349.

Mer om platsen kan ni läsa på kommunenes hemsida. Läs om pesten i Läkartidningen.

Det är här de ligger: Margareta Jacobsdotter, Anders Gröndahl, Maria Magdalena Petersdotter, Engla Svensdotter, Carl Täcklings änka och två döttrar, Per Grans hustru, dotter och son och alla de andra som dog i pesten vid den här tiden. Även om det inte finns några gravstenar kvar är det deras gravar, de dödas vilorum.

En titt i kyrkboken från de här två åren tar oss 300 år tillbaka i tiden. Vad tänkte prästen när han dag efter dag fyllde i namnen på alla de döda, när han såg sina församlingsmedlemmar dö i så stora skaror? Han klarade sig uppenbarligen själv, för det är samma handstil hela tiden i boken.

I mitten på november 1710 bröt pesten ut. Från och med den 14 november har prästen skrivit att efterföljande dött i en smittosam sjukdom. Man hade ju varnats om att pesten skulle kunna komma, men det var två år tidigare.


Prästens anteckning om den smittosamma sjukdomen i november 1710. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 177 / sid 345.

När pesten väl fått sitt grepp om stan slog den till ordentligt. I december 1710 dog 47 personer. Sedan minskade det under sommaren men tog fart igen på hösten. Den värsta månaden var september 1711, när 63 personer dog och värsta dagen verkar ha varit den 6 september med sex döda. Då dog Sven Skräddares hustru, den lille gossen Johan Bertilsson, hustrun Elisabeth Stephansdotter, flickan Margareta Johansdotter, pigan Gunilla Andersdotter och tunnbindaren Anders Nilsson.

Det lär ha funnits familjer som mer eller mindre utplånades. Elisabeth Stephansdotter var hustru till skepparen Johan Ankarman. Innan september var slut hade även dottern Anna, sönerna Stephan, Peter och Johan plus familjens piga dött. Men skepparen verkar ha klarat sig själv från pesten. Båtsmannen Lars Falk dog den 4 februari. Den 24 och 25 januari hade döttrarna Elisabeth och Anna dött. Den 6 och 9 februari dog två barn till. Om hustrun levde vet jag inte. Per Gran miste hustru och två barn under februari. Hur orkar man leva då?


Lars Falk dog den 4 februari 1711 och fyra av hans barn dagarna före och efter. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 180 / sid 351.


En del av de döda i september månad. Sida upp och sida ner med döda. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 184 / sid 359.

De närmaste åren före pestens utbrott dog 50-100 personer per år i Västervik. 1710 dog 125 och 1711 dog 310 Västerviksbor. 1712 var det över, då dog bara 37 och året därpå 44. Sedan var det låga siffror i flera år. Inte så konstigt, när så många redan hade dött under pestens härjning. Hur många invånare hade Västervik då, i början av 1700-talet? Jag vet inte. Kanske 1000? 1500? Men det måste ha varit en stor andel som dog i pesten. I andra städer var det värre. I Stockholm dog 22000 av de 55000 invånarna i pesten. 2500 dog i Norrköping.

Det verkar inte som om Dödlyckan upphörde helt som begravningsplats när pesten ebbat ut. Ytterligare en begravning verkar ha skett i maj 1712. Då skriver prästen ”d 11 avled här en så kallad medical doctor, utan tvivel af främmande religion, och lades ute på lyckan”. Så kryptiskt! Dels en person utan namn, dels uppenbarligen en läkare som prästen alltså misstror på något sätt. Var det någon som anlänt till Västervik efter att pesten upphört? Ja, vem detta var lär vi väl aldrig få veta. Många gåtor döljer sig i arkiven.


Är detta den sista som begravdes på Dödlyckan? ”En så kallad medical doctor, utan tvivel av främmande religion”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 188 / sid 367.

Morfar byggde broar och vägar

Min morfar var en företagsam ung man och byggde både vägar och broar i hemtrakten och i grannsocknarna.


Den här vägen i Gällsås i Okome socken i Halland har han byggt. Gården till vänster kallas Lyckan. Där bodde min morfars far Emanuel Dahlberg som ogift och hade en affär där. Gården till höger heter Nybonna och där hittade han sin brud, min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter. De gifte sig 1878. Deras yngste son Gottfrid föddes 1893 och blev min morfar.

När morfar byggde vägen i Gällsås var han bara drygt 20 år och han har berättat att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara det. Men det gjorde han, med hjälp av ett arbetslag, och med god förtjänst. Han fortsatte sedan bygga vägar och broar i närheten, bland annat i grannsocknen Gällared. Sedan dess har nya vägar byggts i takt med en ökad trafik. Men de gamla vägarna och broarna finns kvar, om än i sin helhet vet jag inte.

I somras stannade jag vid Gällareds kyrka, som ligger några kilometer öster om Ullared. Jag var på väg hem från släktbesök och hade fått detaljerad information om vilken bro det var som min morfar byggt. Och där låg den!


Bron som morfar byggde i Gällared någon gång kring 1920. Man ser den från vägen (väg 153) men tidigare visste jag inte om att morfar byggt den här bron. Nu tänker jag på det varje gång jag åker förbi. Jag ser det som ett minnesmärke över en idog man. Han levde till 1977, fick 13 barn och hade både såg och kvarn hemma i Okome.


Brobygge pågår. Morfar är tredje från vänster under bron, han lutar sig mot ett skaft.

Morfars hem Heden i Gällsås. Brodern Anders, Gottfrid, fadern Emanuel Dahlberg, systern Albertina och modern Lotta Maria Bengtsdotter. Till höger: morfar i ungdomen.

Det är inte bara fotografier och brev som är bevarade minnen efter äldre generationer.

Svaren finns i de digitala arkiven

Det är via de digitala arkiven som vi släktforskare kommer åt historiens hemligheter. Tack vare att alla kyrkböcker fram till 1895 digitaliserats och väldigt många därefter kan vi nå dem via datorn och nätet. Egentligen är det ganska fantastiskt.

Här kan jag sitta med datorn i knäet och bläddra i gamla kyrkböcker från 1600-talet. 1633 satt komministern Erici Benedicti i Västrums dåvarande prästgård och skrev upp de som fötts under året. Idag kan vi läsa exakt vad han skrev, det är bara några klick bort:

Denna kyrkbok från Gladhammar 1633 finns även i de digitala arkiven.
Bild från Gladhammars äldsta kyrkbok, från det digitala arkivet. Källa: Gladhammar (H) C:1 (1633-1707) Bild 4 / Sida 1.

Zacharias och Erici Benedicti var två bröder som båda blev präster. Erici var komminister i Västrum och Zacharias var kyrkoherde i Gladhammar på 1630-talet. Bröderna var söner till Benedictus Nicolai Cornukindius som var kyrkoherde i Odensvi 1586–1610.

Ericus anteckningar i Gladhammars och Västrums allra äldsta kyrkbok kan vi fortfarande läsa. Han börjar skriva i boken 1633 och noterar de som föds, vigs och dör. Han har en vacker och sirlig handstil med fina slängar på versalerna. Att det verkligen är han som skriver, och inte storebror kyrkoherden, har jag fått veta av släktforskarkollegan, som följt den här familjen i sin forskning. Hon har lärt sig känna igen Ericus handstil från både Västrum och Odensvi socknars kyrkböcker.  Den informationen tackar jag för!

Under tiden i Västrum fick Erici sex barn. Hans son Bengt föds den 14 april 1633 och är ett av de allra första barnen som han noterar i födelseboken. Den förste som dör det året är Nils i Riskebo, som ligger norr om Blankaholm. Vad han hette i efternamn står inte, men om vi antar att det är en gammal man som dött kan han vara född i mitten av 1500-talet.

Tanken svindlar lite när jag inser vilka tidsrymder som överbryggas när jag läser detta. Jag måste erkänna att det är ganska så fascinerande att i dag läsa det här som skrevs för nästan 400 år sedan.

1640 återvände Erici hem till Odensvi och blev komminister och senare kyrkoherde där. Han avslutade sin prästgärning i Rumskulla där han dog 1675. Så han hann skriva en hel del i kyrkböckerna under sina drygt fyra decennier som präst.