Morfar byggde broar och vägar

Min morfar var en företagsam ung man och byggde både vägar och broar i hemtrakten och i grannsocknarna.


Den här vägen i Gällsås i Okome socken i Halland har han byggt. Gården till vänster kallas Lyckan. Där bodde min morfars far Emanuel Dahlberg som ogift och hade en affär där. Gården till höger heter Nybonna och där hittade han sin brud, min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter. De gifte sig 1878. Deras yngste son Gottfrid föddes 1893 och blev min morfar.

När morfar byggde vägen i Gällsås var han bara drygt 20 år och han har berättat att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara det. Men det gjorde han, med hjälp av ett arbetslag, och med god förtjänst. Han fortsatte sedan bygga vägar och broar i närheten, bland annat i grannsocknen Gällared. Sedan dess har nya vägar byggts i takt med en ökad trafik. Men de gamla vägarna och broarna finns kvar, om än i sin helhet vet jag inte.

I somras stannade jag vid Gällareds kyrka, som ligger några kilometer öster om Ullared. Jag var på väg hem från släktbesök och hade fått detaljerad information om vilken bro det var som min morfar byggt. Och där låg den!


Bron som morfar byggde i Gällared någon gång kring 1920. Man ser den från vägen (väg 153) men tidigare visste jag inte om att morfar byggt den här bron. Nu tänker jag på det varje gång jag åker förbi. Jag ser det som ett minnesmärke över en idog man. Han levde till 1977, fick 13 barn och hade både såg och kvarn hemma i Okome.


Brobygge pågår. Morfar är tredje från vänster under bron, han lutar sig mot ett skaft.

Morfars hem Heden i Gällsås. Brodern Anders, Gottfrid, fadern Emanuel Dahlberg, systern Albertina och modern Lotta Maria Bengtsdotter. Till höger: morfar i ungdomen.

Det är inte bara fotografier och brev som är bevarade minnen efter äldre generationer.

Svaren finns i de digitala arkiven

Det är via de digitala arkiven som vi släktforskare kommer åt historiens hemligheter. Tack vare att alla kyrkböcker fram till 1895 digitaliserats och väldigt många därefter kan vi nå dem via datorn och nätet. Egentligen är det ganska fantastiskt.

Här kan jag sitta med datorn i knäet och bläddra i gamla kyrkböcker från 1600-talet. 1633 satt komministern Erici Benedicti i Västrums dåvarande prästgård och skrev upp de som fötts under året. Idag kan vi läsa exakt vad han skrev, det är bara några klick bort:

Denna kyrkbok från Gladhammar 1633 finns även i de digitala arkiven.
Bild från Gladhammars äldsta kyrkbok, från det digitala arkivet. Källa: Gladhammar (H) C:1 (1633-1707) Bild 4 / Sida 1.

Zacharias och Erici Benedicti var två bröder som båda blev präster. Erici var komminister i Västrum och Zacharias var kyrkoherde i Gladhammar på 1630-talet. Bröderna var söner till Benedictus Nicolai Cornukindius som var kyrkoherde i Odensvi 1586–1610.

Ericus anteckningar i Gladhammars och Västrums allra äldsta kyrkbok kan vi fortfarande läsa. Han börjar skriva i boken 1633 och noterar de som föds, vigs och dör. Han har en vacker och sirlig handstil med fina slängar på versalerna. Att det verkligen är han som skriver, och inte storebror kyrkoherden, har jag fått veta av släktforskarkollegan, som följt den här familjen i sin forskning. Hon har lärt sig känna igen Ericus handstil från både Västrum och Odensvi socknars kyrkböcker.  Den informationen tackar jag för!

Under tiden i Västrum fick Erici sex barn. Hans son Bengt föds den 14 april 1633 och är ett av de allra första barnen som han noterar i födelseboken. Den förste som dör det året är Nils i Riskebo, som ligger norr om Blankaholm. Vad han hette i efternamn står inte, men om vi antar att det är en gammal man som dött kan han vara född i mitten av 1500-talet.

Tanken svindlar lite när jag inser vilka tidsrymder som överbryggas när jag läser detta. Jag måste erkänna att det är ganska så fascinerande att i dag läsa det här som skrevs för nästan 400 år sedan.

1640 återvände Erici hem till Odensvi och blev komminister och senare kyrkoherde där. Han avslutade sin prästgärning i Rumskulla där han dog 1675. Så han hann skriva en hel del i kyrkböckerna under sina drygt fyra decennier som präst.

Familjeboken är klar

1

Min moster Signe har skrivit en bok om min mammas familj. Den handlar om mormor och morfar och deras barns uppväxt och liv. Det är en fantastisk berättelse, underbart roligt att läsa och en sådan skatt!

Signe berättar så levande och personligt om syskonen och föräldrarna, om morfars slit med kvarnen och sågen, och mormors arbete i hemmet, om syskonkärlek, glädjestunder och bekymmer. Tänk att du minns så mycket, Signe! Det är så roligt att läsa. Det väcker så mycket minnen från min barndom, och så tror jag att det blir både för mammas andra syskon och mina kusiner när ni snart får läsa boken.

Tack, Signe!

2

Det är inte bara text, tvärtom. Signe har letat fram massor av bilder och det tycker jag är extra roligt. Många gamla fotografier har jag aldrig sett förut, andra är välkända från mammas album.

När jag ser bilderna på mormor i köket minns jag precis hur det var att komma dit när jag var liten. Jag hör mormors och mina mostrars röster, jag minns hur god mat vi fick och hur duken såg ut på köksbordet. När jag var barn var vi ofta hos mormor och morfar i Okome, vi bodde nära. Och där fanns också många av mammas syskon och mina kusiner.

Min mamma gick bort i cancer 2009 och det är ju först efteråt som jag insett hur mycket mer jag velat veta om hennes liv, om allt det som var innan jag fanns. Hon var 30 år när jag föddes, hade redan levt en tredjedel av sitt liv. Min pappa har jag frågat desto mer, han lever fortfarande.

Signes bok är också en bok om vardagshistoria, om levnadsvillkoren för landsbygdens folk vid förra sekelskiftet och om de stora förändringar som skedde under 1900-talet. I min släkt finns nästan bara torpare och bönder fram till morfar och mormor. Men morfar var en entreprenör som arbetade hårt hela sitt liv för att förbättra för sig och sin familj. 1928 köpte de Okome kvarn och morfar utvecklade den till ett modernt sågverk som fortfarande är igång. Mormor födde 13 barn under 24 års tid. Nio av dem är fortfarande i livet, min äldsta moster har fyllt 93 i år.

Ja, jag är verkligen glad att Signe skrivit om familjen och gett mig en möjlighet att lära känna min mamma bättre, fast hon själv är borta. Genom Signes bok har jag förstått min mamma bättre och det är mycket jag önskar att jag känt till redan när hon levde.

Jag har också fått möjlighet att ge mitt eget bidrag till att boken nu har tryckts, genom att jag gjort layouten av Signes text och bilder. Signe har skrivit i flera år, jag har kommit in på slutet. Det har varit så roligt, både samarbetet och att få hjälpa till med det jag kan. Och förfärligt nervöst innan boken kom från tryckeriet här om dagen.

Ni som snart får möjlighet att läsa Signes bok, mostrar och morbröder, kusiner och andra släktingar, ni kommer att bli både rörda och glada, precis som jag. Det vet jag.

Fler borde skriva sin livshistoria för kommande generationer. Det är så viktigt att känna en förankring bakåt och kanske än viktigare idag med våra ofta rotlösa, eller kanske rastlösa liv. Ett bra sätt kan vara att samarbeta, kanske flera syskon eller som vi, från två generationer. Det har varit väldigt givande. Och vilken skatt en sådan här bok är!

3

4

Karl och John emigrerade

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.


När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.


Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter.

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.


Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!