Vi bodde på Lyngen

I slutet av maj stängdes Lantmäteriets e-tjänst med historiska kartor. Man hade hittat en säkerhetslucka som behövde täppas till. Efter någon vecka öppnades e-tjänsten igen men i skrivande stund är bara kartor fram till 1873 tillgängliga.
Detta gäller de detaljerade kartorna för byar och gårdar. De översiktliga kartorna har inte påverkats av den tillfälliga stängningen.

Gamla kartor är intressanta för oss som släktforskar. Själv älskar jag kartor, både historiska och nutida, så jag är glad att åtkomsten återkommit.

Vill du veta hur många hus som fanns på din släktgård och hur de var placerade förr är kartorna från laga skiftet de som ger bäst upplysning om det. På dessa ritades alla husen in, och ganska exakt skulle jag tro. På storskifteskartor är det oftast bara en symbol för hus på gårdstomten. Kanske beror det på att det vid laga skiftet var någon eller några gårdar i byn som skulle flyttas ut från byn och byggas upp på nytt och att det därför var viktigt att ha koll på alla byggnader. Övrr huvud taget är de laga skifterskartorna mycket detaljerade.
Hur som helst så kan äldre kartor ge en intressant bild av en gårds förändring över tid, eller inte förändring.

Vi tar en titt på gården Lyngen i Ljungby socken i mellersta Halland. Där växte jag upp. Vi flyttade dit 1958 och jag flyttade hemifrån 1972, för mer än 50 år sedan. Men detta är hemma för mig.
Vi hade inte själva bondgården utan mina föräldrar köpte en avstyckad tomt och byggde en villa där. Vi bodde på Lyngen, inte i Lyngen.

Den här bilden tog jag vid ett besök i mina hemtrakter 2013. Gården Lyngen ligger öster om landsvägen genom byn och hade jag fotograferat från samma ställe före 1966 hade vi haft mangårdsbyggnaden i fonden vid det vita staketet. Det huset brann ner det året, jag minns den dramatiska branden. Gårdsägaren byggde sedan ett nytt boningshus på andra sidan vägen. Huset där vi bodde skymtar på vänstra sidan om vägen längst bort. Min föräldrar flyttade därifrån 1996.

Huset som brann ner 1966 kan ha varit från 1800-talet, kanske från slutet av 1700-talet, men det är för mig något oklart. På 1700-talet var Lyngen en av fyra gästgivargårdar i socknen och möjligen kan huset ha varit den gamla gästgivarbyggnaden.
Lyngen är i alla fall en gammal gård. Den äldsta kartan som visar gården är från 1722. Men gården är äldre än så. I Ljungby äldsta kyrkbok har jag hittat ett barnadop för ett barn från Lyngen den 17 juli 1695 men Lyngen finns också med i den äldsta mantalslängden från 1642, så vitt jag kan se. Då var Halland fortfarande danskt.

Men vi börjar i relativ nutid och går bakåt i kartskatten.

Den ekonomiska kartan är från 1968 men den måste bygga på flygfoton tagna någon gång mellan 1959 och 1966. För vårt hus finns med på tomten Lyngen 1:18 (röd prick) och mangårdsbyggnaden till Lyngen finns med (turkos prick) och på andra sidan vägen var det då obebyggt, där det nya boningshuset sedan byggdes. Norr om mangårdsbyggnaden låg (och ligger fortfarande) gårdens ekonomibyggnader. Under min uppväxt var det en ladugård med kor men sedan lång tid tillbaka är korna borta. Vägen längst väster om byn tillkom på 1960-talet, vägen genom byn är gammal.

Laga skiftet gjordes 1866 och på den kartan ser vi att Lyngens ägor sträckte sig i en lång tarm västerut, upp på ett berg. När jag var barn var det betesmark för gårdens kor och längre upp på berget ligger flera torp, de flesta hör till grannbyn Gisselstad.

Utsnittet från laga skifteskartan 1866 visar husen på Lyngen.

Jag gissar, men det är bara en gissning, att boningshuset är det som ligger som en fristående byggnad norr om de övriga husen. Jag tänker mig att ladugård och andra ekonomibyggnader var ihopbyggda, som på traditonella Hallandsgårdar. Men det kan också vara tvärtom, att boningshuset är en del av de sammanhängande byggnaderna. Boningshuset ska vara detsamma 1866 som brann hundra år senare men ladugården är förmodligen av senare datum och kan då ha placerats på norra sidan i stället.
I övre kanten av utsnittsbilden finns ett annat hus i vinkel och mittemot detta på andra sidan vägen bodde vi.

På platsen för vårt hus fanns på 1700-talet en stuga som kallades Bäckalunda, enligt en karta från 1775. Gården Lyngen är då bara markerad med en symbolbild för ett hus. Kartan gjordes för en ägomätning av utmarken.

Att Bäckalunda är platsen för vårt hus har jag fått bekräftat av en f d skolkamtrat, numera hembygdshistoriker, som gjort en avancerad jämförelse mellan olika historiska kartor och dagens kartor. Stugan ska ha legat precis där vår gårdsplan låg. De som bodde där då flyttade sedan till andra sidan vägen (vinkelhuset på laga skifteskartan).

Den äldsta kartan som jag hittat över Lyngen är från 1722 och visar att Lyngens gårdsbyggnader då låg på precis samma ställe som idag, med undantag av boningshuset efter branden 1966.

Samtliga kartor är från Lantmäteriet.

Vårt hus på Lyngen. Fotografiet tog jag för två år sedan. Under min barndom var det ljusgult. Precis framför våra garageportar ska stugan Bäckalunda ha legat. Hitom gårdsplanen hade vi barn vår sandlåda på 1960-talet.

Amerikasläkt på besök

I måndags träffade jag några Amerikasläktingar på besök i Sverige. Det var första gången vi sågs. Sådana träffar är numera inte så ovanliga, efter att vi som släktforskar på båda sidor om Atlanten hittar varandra och släktband kan återknytas.

Mina besökande släktingar är en femmänning till mina barn, Joan, och hennes båda döttrar. Vi är alltså egentligen ganska avlägset släkt men tack vare mycket kontakt så har vi ändå lärt känna varandra. Och deras nyfikenhet på det gamla hemlandet är stor.
De befann sig i Sverige en vecka och hann besöka både Stockholm, mig i Västerås och våra gemensamma hemtrakter i mellersta Halland. Inte hemtrakter förstås, utan platsen där vår gemensamma släkt höll till.
Joans mormors mormor Olena Beata Bengtsdotter och min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter var systrar, födda 1848 respektive 1852 i Okome socken i Halland. Olena Beata emigrerade med make och barn på 1880-talet, liksom storasystern Severina Christina och hennes familj. Lotta Maria och två andra äldre systrar stannade kvar i Sverige.
De båda utvandrade systrarna slog sig ner på den lilla gruvorten Morris Run i Pennsylvania. Olena Beata med make skaffade en gård och den finns fortfarande kvar i släkten. En hel del av deras efterlevande har stannat i trakten medan andra spritt sig över hela USA. I mitt släktträd idag har jag drygt hundra efterlevande till de båda utvandrade systrarna och sex av dessa har jag haft mailkontakt med på senare år. Och nu alltså äntligen fått träffa en av dem, och två av hennes barn.

Olena Beata Bengtsdotter som utvandrade till Amerika på 1880-talet, syster till min morfars mor. Till höger farmen hon och maken skaffade i Morris Run i Pennsylvania (Foto: Tyler Stark).

Till vänster den äldre systern Anna Lovisa Bengtsdotter som stannade kvar hemma på gården Nybonna i Okome. Gården fotograferade jag 2018. Till höger min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter.

Det blev så klart en hel del snack om släkthistorien med Joan och hennes båda döttrar. De känner till en hel del och är intresserade. Den svenska släkten är bara en mindre del av deras härkomst, även om flera av Olenas efterlevande gift sig med andra svenskamerikaner. Men över tid har den svenska kopplingen minskat.
Här i Västerås har ju ingen av oss någon släktkoppling, jag bara råkar bo här. Därför blev det också allmän historia för mina gäster under besöket här. Västerås är en av Sveriges äldsta städer, 1000-årsjubileet firades 1990. De äldsta spåren efter stadens befolkning är domkyrkan och husen där omkring.
Joan och döttrarna uppskattade besöket i domkyrkan, vars äldsta delar är från 1200-talet. Vi fikade på Malins Café som är i ett hus byggt 1630, då påbyggt ett äldre hus enligt skylten vid gavelhörnet. Amerikasläktingarna kände till kungen Erik XIV vars sarkofag finns vid koret i domkyrkan, och Gustav Vasa som vistades en hel del i Västerås på sin tid.

I onsdags var Amerikasläktingarna i Okome och fick möjlighet att besöka gården Nybonna där alla de fem systrarna växte upp och där systrarnas föräldrar Bengt Persson (1801-1880) och Gunnil Ivarsdotter (1809-1872) var bönder. I Okome blev de guidade av en annan femmänning och en av mina mostrar.
Det är verkligen roligt att ha den här kontakten. Trots att vi är så avlägset släkt så känns det ändå som att vi faktiskt är släkt. För dem blir det en koppling till ett gammalt hemland och för mig ett sätt att hitta dem som en gång försvann från vår släkt.
Emigranterna åkte aldrig hem på besök men ett par av deras barnbarn, kanske något barn, kom till Sverige under andra halvan av 1900-talet. Själv minns jag ett besök av ett amerikanskt kusinbarn till min morfar i början av 1960-talet.
Kontakten bibehölls mellan systrarna i många år och senare deras barn, min morfar och hans kusiner. Det minns jag från min uppväxt, att man talade om Amerikasläktingarna. Sedan föll kontakten bort tills vi idag har återupptagit den.
Några av mina amerikanska släktingar har jag hittat genom DNA-träffar och andra har gått via andra släktingar.

Så i måndags kväll stod vi där på Centralen i Västerås, kramar och hejdå och ”We’ll keep in touch” och jag vinkade när tåget rullade iväg mot Stockholm. Det blev en intensiv dag och även om jag var trött när jag kom hem kände jag ändå att jag fyllts på med ny energi efter detta härliga möte.

Med åren blev det många brev mellan emigranternas efterlevande och släkten hemma i Sverige.

I några av Amerikabreven från mitten av 1900-talet finns fotografier, föredömligt beskrivna på baksidan.

Amanda Katarina Johansdotter

Jag är så gammal att jag träffat min mammas mormor som var född 1868, och jag kommer ihåg henne också. Hon hette Amanda och levde till hon var 94 år gammal. Då var jag åtta år. Att jag faktiskt har egna minnen av henne är jag tacksam för idag.

Amanda på sin 90-årsdag 1958 och ett porträtt som nog är något lite yngre. Fotot från 90-årsdagen togs av min moster Signe Dahlberg-Persson framåt midnatt på födelsedagen, när firandet var över. Amanda var pigg trots den sena timmen.

Nu ska jag berätta om min gamlamormor Amanda. Jo, där i Halland där jag växte upp sa vi gamlamormor, inte gammelmormor som man i allmänhet säger idag. Åtminstone sa vi så, i min familj.

Det minne jag har av henne är framför allt från ett släktkalas en sommar när jag var barn. Det var ganska många släktingar som träffades. Min mormor och flera av hennes syskon och deras barn. De vuxna satt och drack kaffe och vi barn lekte, kanske lekte vi kurragömma. Det kan ha varit 1961 eller 1962, möjligen 1960. Gamlamormor Amanda var över 90 år och satt på en stol och vi barn skulle hålla oss lugna i närheten av henne för att inte trötta ut henne. Jag vet att jag även träffat henne några fler gånger, men det är det här sommarkalaset jag minns bäst.
Min mamma kommer från en släktkär familj. Min mormor fyllde år på sommaren och då träffades alla av mammas syskon och mina kusiner hemma hos mina morföräldrar i Okome. Gamlamormor Amanda bodde en dryg mil norrut och dit åkte vi också ibland, men inte lika ofta.
Jag tror att det är först nu på äldre dar och som släktforskare, som jag förstått att hålla det här minnet levande.

Amanda Katarina Johansdotter föddes i Sundhult i Gunnarps socken 1868. Gården Sundhult är en släktgård som fortfarande är kvar i min släkt och drivs av en tremänning till mig och hennes make, i tolfte generationen på gården. Den har brukats av vår släkt sedan 1698. Amandas föräldrar Andreas Gunnarsson och Inger Christina Petersdotter var åttonde generationen här.
Amanda hade åtta syskon men bara fyra av dem överlevde sin barndom.
1893, när hon var 25 år, gifte hon sig med Malkolm Johansson från grannsocknen Gällared och flyttade till honom på torpet Huslyckan i Buskabygd, som var Malkolms föräldrahem. Malkolm var två år äldre. Med tiden fick de nio barn, födda 1894–1911. De hette Jenny, Johan, Ida, Edvard, Hilda, Alida (min mormor), Oskar, Arvid och lilla Rut Linnéa, som dog tre månader gammal. De övriga åtta barnen levde länge.
Malkolms föräldrar hade friköpt torpet 1861. De bodde kvar på undantag så länge de levde, till 1917 respektive 1920. Så Amanda fick samsas med svärföräldrarna. När hon själv blev änka 1929 bodde hon också kvar på undantag och skötte hushållet åt sin son Edvard, tills han gifte sig 1945.
Jag vet verkligen inte mycket om Amandas och Malkolms liv på Huslyckan. Efter att de övertagit torpet 1895 utökade de det så småningom. 1914 omfattade fastigheten tre hektar odlad jord och 44 hektar skog och hagmark. De hade en oxe, fyra kor, en kviga, en kalv, fyra får med sju lamm, tre grisar och femton höns, plus tre bisamhällen. Allt enligt jordbruksräkningen 1914.

Här finns ett blogginlägg om familjen och Huslyckan.

Amanda och hennes make Malkolm, min mormors föräldrar. Amanda och Malkolms grav på Gällareds kyrkogård. Familjefoto och eget foto.

Min moster Signe har skrivit en bok om sin familj, min mormor och morfar och deras barn. Där berättar hon om sin mormor Amanda, att Amanda sedan hon blivit änka 1929 kom och hälsade på sina barn någon vecka i taget ibland:
”När hon kom satt hon i ett av rummen och klippte mattrasor av gamla kläder som slitits ut eller kasserats. Hon hade en gammal sax, en fårsax, som hon klippte med. Långa remsor som rullades till nystan för att sedan användas när det behövde vävas nya trasmattor. Hon sjöng alltid, mest psalmer, när hon satt och klippte. Hon hade en fin sångröst och det var rogivande att vara i hennes närhet.”
Vilka fina ord!
Min moster Berit har också skrivit om sin mormor, i Stiftskrönikan, efter Amandas död 1962. I sitt minnesord vänder hon sig direkt till sin mormor och skriver bland annat: ”Du kunde samla en stor skara barn och barnbarn omkring dig men ändå räckte din kärlek och omtanke till för oss alla, och i din förbön glömde du ingen.”
När Amanda dog i augusti 1962 var hon 94 år och hade varit änka i 33 år.
Amanda hade vid sin död 36 barnbarn och 43 barnbarnsbarn. Numera, i två-tre generationer till, är vi flera hundra efterlevande.

På Malkolms 60-årsdag 1926 kom barn, barnbarn och andra släktingar för att fira. Amanda sitter i mitten i en mönstrad klänning och med en brosch vid halsen, bredvid Malkolm till höger (mannen med skägg). Nedanför sina föräldrar sitter min mormor med en vit sjal om axlarna och min mamma i sitt knä, min moster Margit i gräset och min morbror Evert i min morfars knä. Familjefoto.

Död i barnsäng

Död efter en svår förlossning då hon fött tvillingar 1774: Kerstin Olofsdotter i Hjärtum blev 33 år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1704. Hon var gift med Sven Toresson som gifte om sig efter ett halvår med Bengta Persdotter, som dog i barnsäng 1705. Tredje hustrun Anna Börjesdotter dog 1718, möjligen i barnsäng. Fjärde hustrun Olur Jonsdotter blev min ana på min mormors sida. Hon överlevde maken med nästan 20 år. Sven Toresson blev far till tio barn med sina fyra hustrur.

Ingeborg Arvidsdotter dog i barnsäng 1758, 44 år gammal. Hon var min mormors mormors farfars farmor. Sonen som föddes överlevde.

Helena Jondotter dog i barnsäng 1772, 28 år gammal. Hon var min farfars farmors farmors mor. Troligen dog även hennes makes farmor Kari Jönsdotter i barnsäng, omkring 1718.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1774, 33 år gammal, efter ”en swår barnsbörd”. Hon hade fött tvillingar. Hon var min farfars mormors mormor.

Beata Olausdotter dog i barnsäng 1835, 38 år gammal. Hon var gift med min farmors farfar. Efter ett år gifte han om sig med Agneta Henriksdotter som blev farmors farmor.

Pernilla Larsdotter dog i barnsäng 1836, 34 år gammal. Hon var gift med min morfars morfar i hans första äktenskap.

Brita Jönsdotter dog 1846, i barnsäng, 39 år gammal. Hon var min mormors farmors mor.

Död i barnsäng 1772: Helena Jonsdotter i Fors, 29 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1758: Ingeborg Arvidsdotter i Gunnarp, 44 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1835: Beata Olaussdotter i Grimeton, 38 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1836: Pernilla Larsdotter i Okome, 34 år gammal (tredje raden). På raden ovanför är hennes dödfödda barn med maken Bengt Persson inskrivet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Säkert är det fler av mina förmödrar som dött i barnsäng. Prästerna skrev ju inte alltid ut dödsorsaker, framförallt i äldre tider. Hade de levt idag, eller åtminstone på 1900-talet, hade de med all sannolikhet fått betydligt längre liv allihop.

Till för ungefär hundra år sedan föddes de flesta barn hemma. Min mormor födde alla sina barn hemma ända till 1946, utom kanske det äldsta barnet som föddes i Göteborg 1922. Min farmor födde nog också alla sina barn hemma, 1916–1932.
Övergångsperioden från att de flesta barn föddes hemma till att de allra flesta föddes på sjukhus eller annan förlossningsklinik var lång, från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. I städerna blev det tidigare vanligt att kvinnor födde på sjukhus än på landsbygden. I Stockholm fanns det redan på 1770-talet två barnsbördshus och ganska snart därefter i Göteborg.
Det var de riktigt fattiga och utsatta kvinnorna som födde på sjukhus då, de som inte hade råd att anlita en jordegumma eller inte hade någon att be om hjälp.
För några år sedan släktforskade jag om min ena svärdotters släkt i Skåne. En ogift kvinna födde flera barn innan hon till slut gifte sig. De första barnen föddes på Lunds universitetssjukhus. Jag blev då lite förvånad att kvinnan åkt in till Lund för att föda, men jag har senare förstått varför. Hon var utfattig och ogift, utan föräldrar eller andra nära släktingar i livet.

Om förlossningar och förlossningsvård nu och då har jag nyligen läst i Maja Nilssons bok ”Kläda blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år”.

Idag tar vi för givet att barn föds på BB. Något annat övervägde jag aldrig någonsin när jag själv fick barn på 1980-talet. De är båda två födda på Västerviks BB, där den så kallade Västerviksmetoden utvecklades på 1960-tlet, en ny sorts bedövning som underlättade för mammorna vid förlossningen.

Det är en trygghet att föda på sjukhus, jämfört med för hur det var för ett par hundra år sedan. Så många kvinnor som dog i barnsäng, i barnsängsfeber eller efter svåra förlossningar. Alla kvinnor som var gravida måste ha tänkt tanken att de faktiskt kunde dö, men också få men för livet.

BB XLM CL013385 2

Med sjukhusvård kunde många kvinnoliv räddas från död i barnsäng. Bild från BB i Gävle 1948. 1951 hade Sverige även lägst barnadödlighet i världen. Foto: Carl J. Larsson, bild från Länsmuseet Gävleborgs bildsamling (Public Domain).

Boktips:
Maja Larsson: Kläda blodig skjorta, 2022
Pia Höjeberg: Jordemor – Barnmorskor och barnafödande i Sverige, 1981

Den gamla gården

Alldeles i början av 1848 föddes två barn i Gällareds socken i Halland, Carl Aron i Norrmanstorp och Anna Sofia i Yttra Berg. De kom att kallas Aron och Sofia.
Aron Carlsson och Sofia Bengtsdotter gifte sig den 25 oktober 1870. Då hade Aron packat sin fina kista och tog den med sig när han flyttade till sin nyblivna hustru Sofia i Yttra Berg. Hur deras gård Aronsgården såg ut och hur de bodde under sitt gemensamma liv kan vi se än idag. Gården i Yttra Berg är bevarad från den tiden och är sedan 1993 naturreservat med gårdsmuseum.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna, tagna den 28 juli i år.

Aron och Sofia. Porträtten hänger i ett rum i huset, på ömse sidor om ett fönster och inglasade, så de var lite svårfotograferade med mobilkameran.

Sådant här ska man göra på sommaren, som jag och min bror gjorde en dag i juli. Besöka ett hembygdsmuseum och se hur våra gamla släktingar levde. Vi har inte förfäder och förmödrar från Yttra Berg men från granngården Övre Berg och från granngårdarna Linnesås, Hult och Tranehult. Men vi har släkt till släkten i Yttra Berg.
I Yttra Berg fick vi en liten glimt av hur deras livsmiljö kan ha sett ut.
Det gamla ordlingslandskapet är bevarat. Vi gick en vandringsled genom den gamla fägatan och betesmarker som nu är beskogade men öppnas upp successivt.

I fägatan gick djuren från ladugården till betet på utmarken. Man ville inte ha in djuren på åkrar och ängar så de hejdades av stengärdsgårdarna på ömse sidor.

Aron och Sofia fick med tiden nio barn, födda 1871–1890. Alla överlevde barndomen. Äldste sonen Bengt for till Amerika men de andra blev kvar i hemtrakterna. Sofia dog 1914 och Aron 1926. Fem av syskonen tog då över gårdsbruket tillsammans. Sist kvar var Carl, Emma och Hulda, fram till 1962. 1984 såldes gården till Naturvårdsverket.

Aron kallades Rik-Aron, både för att han var en ganska välbärgad man och för att skilja honom från en annan Aron i byn Berg.

Aronsgården fick namn efter den inflyttade Aron Carlsson men det var hustrun Sofias föräldrahem. Hennes far hade dött 1867 och hennes äldste bror 1868, så Sofia och hennes fästman köpte ut hennes mor och systrar några månader före bröllopet. De firade dubbelbröllop på gården då även hennes syster Tilda gifte sig.
Gården hade gått i arv till Sofias mor Pernilla Toresdotter sedan hon 1835 gift sig med Bengt Nilsson. Ingen av Pernillas föräldrar Margareta Eriksdotter och Tore Johansson hade släktskap med tidigare ägare, men Margareta hade ärvt den.

I stället var det så att Margareta varit piga hos den förre ägaren Per Svensson, som friköpt gården 1799. Han blev dömd för majestätsbrott sedan han nekats att köpa brännvin en söndag när gudstjänsten pågick, enligt ett kungligt påbud. Då sa han ”jag ger fan i kungen” vilket alltså fick efterräkningar. Sedan han dömts till fängelse reste hans piga Margareta Eriksdotter till Stockholm och bad om nåd för sin husbondes räkning hos kungen. Och det hjälpte! Per fick komma hem och han gifte sig med Margareta.
Några barn fick de inte och när han blev sjuk i lungsot skrev han ett testamente så att hon skulle få ärva honom. Han dog 1810 och tre år senare gifte sig Margareta med sin 17 år yngre dräng Tore Johansson och de fick dottern Pernilla 1815. Men redan 1819 dog Margareta i lungsot. Gårdens mangårdsbyggnad uppfördes 1818. Under byggtiden skötte Margreta matlagningen utomhus i regn och rusk och fick så småningom lunginflammation och dog.

Tore gifte om sig 1821 men även han gick en för tidig död till mötes. 1835 var han på väg hem med en kvarnsten på kärran men det gick så olyckligt att han körde av vägen och krossades av sin kvarnsten.
Änkan flyttade och dottern Pernilla gifte sig och tog över sin ärvda gård.
Tore kom från Vräk i grannsocknen Ullared. Hans mor Katarina Nilsdotter hade en bror som hette Bengt som är min mormors farmors mormors far, så genom denne Tore är jag släkt med de sista ägarna i Yttra Berg, om än på väldigt långt håll.

Det finns gott om familjefotografier i huset. Till vänster Aron med fyra av sina barn sedan han blivit änkling. Till höger Sofias mor Pernilla Toresdotter.

Historien om bondefamiljerna i Yttra Berg finns att läsa i hembygdsföreningens bok ”Gällared – Folk och bosättningar”.

Det räcker inte med Tores olycksaliga död. Gården har en dramatisk historia även längre tillbaka.
Den förre ägaren Per Svenssons släkt hade brukat gården sedan 1691. Pers morfars mor Karin Arvidsdotter gifte sig 1691 med Per Bengtsson som då var änkling och bonde på den här gården i Yttra Berg. (Karin var dotter till min morfars farfars farfars mormors farföräldrar.) 1699 blev maken Per dräpt av deras granne Sven Persson sedan de båda bönderna kommit ihop sig efter att de druckit öl, ett bråk som började med att de trätte om vems häst som var bäst. Mördaren fick aldrig sitt straff, han lyckades rymma och hålla sig undan resten av livet.
Karin och Per hade en dotter som hette Ingeborg.
Efter dråpet gifte Karin om sig med Sven Börgesson och de fortsatte gårdsbruket. Gården var då en arrendegård. Karin och Sven fick två barn och sonen Per Svensson, född 1701, gifte sig med Brita Svensdotter och tog över, liksom senare deras dotter Börta och hennes make Sven Andersson. Dessa två fick sonen Per 1765, han som hamnade i fängelse men räddades av sin piga.
Pers far Sven Andersson var rik och ska ha blivit det sedan han hittat en nedgrävd skatt i jorden.
Att det var välbägat folk på den här gården syns på boningshuset från 1818. Det är väl tilltaget och rejält byggt. Det ska ha byggts ut en del under senare tid och på ena gaveln finns en lägenhet som var undantagsbostad för Aron på ålderns höst.

Tack till Sture Johansson som visade oss runt i huset!

Fler bilder:

Arons och Sofias hus, byggt 1818. Framsidan.

Baksidan av Arons och Sofias hus, fotograferat från åkern väster om huset.

Boningshus och uthus, byggda 1818 respektive 1808.

Den här ladugården är hitflyttad sedan Aronsgården blev naturreservat. Den är från 1790 och stod förr i Sjöred i Abilds socken (som också ligger i mellersta Halland).

På vänster sida om gärdsgården ligger Kalvhagen, en beteshage för gårdens kalvar, men nu mer eller mindre igenväxt.

Samma gärdsgård åt andra hållet.

Så mycket sten! Byn Berg ligger uppe på ett berg och man har odlat i terrasser på sluttningarna, där det funnits odlingsbar jord. Här finns det gott om odlingsrösen.

Det gedigna gamla köket i huset från 1808.

Arons fina kista som han hade med sig när han flyttade in 1870. Nu står den i undantagsdelen.

Fler bilder inifrån boningshuset: