De bytte gårdar

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.


Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Ragnhild föddes 1722 och Nils 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sju generationer på morfars sida via Nils, och nio generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, inte alls så att alla är släkt med alla, trots att min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild som tog över gården. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjertared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson dog när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Hans farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.


Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena.

Tillägg efter publicering:
Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.

Är du släkt med Knut Edvard Johansson?

I Västerviks-Tidningen kunde man den 5 oktober 1923 läsa om sjömannen Knut Edvard Johansson som dött i Rangoon den 9 december 1919. Nu sökte UD efterlevande till honom, för att kunna överlämna hans kvarlåtenskap.
Kanske är du släkt med Knut? För han hade släkt i Västervik, och har kanske fortfarande.

Så här stod det i VT:
Arvingar till en avliden Västervikssjöman sökas. Enligt till utrikesdepartementet från svenske generalkonsuln i London ingången underrättelse har sjömannen Knut Edvard Johansson, född den 25 april 1868 i Västervik, avliden den 9 dec. 1919 i Rangoon, efterlämnande kvarlåtenskap. Enligt vad departementet inhämtat, skulle en den avlidnes moster Anna Lovisa Sten (möjligen kallad Johansson eller Roloff) den 6 sept. 1879 utflyttat från Gamleby till Stockholm och den 3 dec. 1881 utflyttat från Klara församling därstädes till Mariefred. Genom departementets försorg verkställda efterforskningar efter bemälda person ha emellertid ej lett till hennes anträffande.
Personer, som kunna styrka sig vara den avlidnes arvingar eller om dem kunna lämna upplysning, torde sätta sig i förbindelse med departementet.
Om någon släkting hörde av sig till UD då vet vi inte.


I Gamleby dödbok har prästen skrivit in Knut i marginalen  allra längst ner på sidan, efgter meddelandet 1923. Bildkälla: Arkiv Digital.

Knut dog av kolera, enligt Gamleby dödbok. UD hade uppgett att han var född i Västervik, men det var han inte, han kom från Gamleby. Där föddes han på rätt datum 1868, hans mor var Ida Matilda Nilsdotter Sten, ogift och född 1849, men som senare gifte sig med Lars Peter Jonasson på Hycklinge i Lofta. När Knut var tolv år gammal kom han till sina morföräldrar i Gamleby som fosterbarn. Hans mor och styvfar kom sedan att varnas av prästen för oenighet i äktenskapet både 1877 och 1879, så kanske var det inte en bra miljö för gossen. Några halvsyskon fick han inte i Lofta. Någon gång på 1890-talet verkar hans mor ha rymt till Norge. Hon tog i alla fall inte ut flyttbetyg och fanns i obefintlighetsboken från år 1900. Styvfadern dog 1904 men vad som hände modern är höljt i dunkel.

Knuts morfar var Nils Johan Sten som bodde i köpingen i Gamleby. Knuts mormor levde inte, hans morfar var omgift med Carolina Svensdotter. I familjen fanns också Knuts moster Anna Lovisa och hennes utomäktenskapliga dotter Anna Maria, som föddes 1876. Alltså den moster som nämns i efterlysningen i tidningen.

Knut blev sjöman men det finns ingen anteckning om att han blivit inskriven i sjömanshuset. Han bara försvinner från hemmet, med anteckningen att han var sjöman, och är inskriven i obefintlighetsboken en längre period på 1890-talet och sedan från 1910 fram till sin död. 1885 uppges han befinna sig i Australien. Kanske gav han sig till sjöss efter sin morfars död.

Morfadern Nils Johan Sten hängde sig i en cell på kronohäktet i Västervik den 19 juni 1880, där han tagits in för att rannsakas om bedrägeri mot borgenär och för mened. Då var han 55 år gammal. 1860 hade han dömts för första resan stöld från sin husbonde. Om Knut fortfarande var hemma 1880 blev han kvar hos sin styvmor, morfaderns änka Karolina Sten. De bodde då på Lugnet nr 6 under Åby säteri och där var han skriven till 1912 då han flyttades över till obefintlighetsboken för andra gången. Då hade Karolina varit död sedan 1904.

Att Knut inte kom hem till Gamleby var kanske inte så konstigt. Hans mor var på rymmen i Norge, hans morfar var död, hans moster hade lämnat Gamleby.


Knut inskriven i Gamleby husförhörslängd tillsammans med sin fostermor, morfaderns andra hustru, och sin kusin Anna Maria. Bildkälla: Arkiv Digital.


I Gamleby församlingsbok från 1901-1906 framgår att Knut var sjöman. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vid efterlysningen 1923 var mostern redan död men två kusiner fanns i livet. Hon hade mycket riktigt flyttat till Stockholm och där gifte hon sig med Karl August Söderlund. De fick dottern Emma Lovisa 1890, som blev sömmerska och levde till 1958. Kanske fick hon dela på arvet med sin halvsyster Anna Maria som 1923 bodde i Västervik och kan ha sett efterlysningen i tidningen. Anna Maria hade gift sig 1910 med målaren Karl Gustaf Elg. Han var 26 år äldre och dog redan 1918. Anna Maria hade, förutom två döttrar med maken, fem utomäktenskapliga barn. Bland dessa var en dotter som själv hade två utomäktenskapliga barn och alla bodde i samma bostad i Reginelund. Kanske fick de ett arv att dela på efter Knut.

Håkan Karlsson, ordförande i Klubb Maritim i Västervik, har hittat artikeln om efterlysningen i VT 1923.

Torpet med flera namn

Torpet Nyhägn på Kilmare gård utanför Västervik hyrde vi några år i början av 2000-talet. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

Nyhägn på våren. Foto från 2005.

 

Torpet med sidobyggnader. Foto från 2005.

 

Rörspis i kammarn, vedkorg och askhink. Foto från 2005.

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

Husförshörslängden 1809-16. Bild från Gladhammar (H) AI:5 (1809-1816) Bild 18 / Sida 15, Arkiv Digital.

I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit ”Christineberg, även kallat Nyhägn” men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

Husförhörslängden 1807, när torpet troligen hette Nyborg. Bild från Gladhammar (H) AI:4 (1801-1812) Bild 143 / Sida 269, Arkiv Digital.
Kanske har Erik Samuelsson byggt den här logen i början av 1800-talet.


När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

Morfars mor dog i spanska sjukan

I måndags hade det gått exakt hundra år sedan min morfars mor dog. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och var född den 5 november 1852. När hon dog den 18 november hade hon alltså nyss fyllt 66 år. En aning äldre än vad jag är nu.

Lotta Maria dog i spanska sjukan, som så många andra den här hösten. Ungefär 34 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan. Det var en riktig farsot och som drog fram runt hela jorden. Miljoner människor dog. De flesta dog av den efterföljande lunginflammationen.

Lotta Maria bodde i Gällsås i Okome socken i Halland var gift med morfars far Emanuel Dahlberg. De hade sju barn. Min morfar Gottrid, född 1893, var yngst och bodde fortfarande hemma. Han fick också spanska sjukan men tillfrisknade, fast han inte trodde att han skulle klara sig igenom. Maken Emanuel levde till 1922.


Emanuel och Lotta Maria Dahlberg.


Emanuel och Lotta Maria 1910 med tre av sina barn: Anders, Gottfrid (min morfar) och Albertina.

I en tidningsnotis i Hallands Nyheter står det att Okome socken drabbats av två dödsfall i spanska sjukan och där nämns Lotta Maria. Men före henne hade redan två andra sockenbor dött i samma sjuka: den 34-årige bonden Per Alfred Nilsson i Åparp och torparhustrun Anna Benedikta Andersson från Ryen. Per Alfred Nilsson dog den 30 oktober och var spanska sjukans första dödsoffer i socknen. Därefter följde sex till, med dödsorsak spanska sjukan, varav morfar mor var en.

Den första influensavågen kom till Sverige på hösten 1918. Ett par gånger till blossade epidemin upp, sista gången 1920. Svårast var den första omgången och det tog kanske lite tid innan man i allmänhet förstod vad det var.

Egentligen var det inte en epidemi utan en pandemi, eftersom den drabbade hela världen. På 2000-talet har man lyckats identifiera viruset till ett typ A-virus, det vill säga som en fågelinfluensa.
Var och när den startade är oklart. Möjligen kan det ha varit i skyttegravarna i Frankrike redan 1916, eller bland soldater i England vid samma tid.

Värst var det i Sverige i oktober och november 1918. Det var då dödstalen steg markant i de svenska socknarna. Flest sjuka och döda i spanska sjukan hade Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Även övriga Norrland hade många sjuka.

Långt ifrån alla som insjuknade i spanska sjukan dog. De allra flesta överlevde, omkring 2,5 procent av de insjuknade dog. Störst dödlighet var det i den internationellt sett andra vågen av spanska sjukan, den som spreds den här hösten 1918 och då nådde Sverige och övriga nordiska länder. Tidigare hade en första våg svept fram över USA och delar av Europa under våren 1918.

Våren 1920 kom en sista våg av spanska sjukan till Sverige, men då med betydligt färre sjukdomsfall. Då dog cirka 3000 personer i Sverige i influensa.

Hur kunde han bli bonde så ung?

Ivar Eriksson var bara 14 år när han blev husbonde och bonde på sin gård. Hur kunde en 14-åring bli bonde? Har ni andra släktforskare varit med om det?

Ivar är släkt med mig, så vitt jag kunnat förstå. Han är lillebror till min mormors mormors farfars mor som hette Kristin (ibland står det Kerstin i kyrkböckerna) Eriksdotter, född omkring 1747. Kristin gifte sig 1772 och bodde då på Lunnagården i Gunnarps socken i Halland. Vad jag kunnat utröna var hon inte född där men hennes familj kom dit någon gång före 1757 för då dog hennes lillasyster Nilla på Lunnagården. 1765 föddes och dog nästa Nilla. Den 25 februari 1770 föddes lillebror Ivar. Den första husförhörslängden är från 1784 och då står Ivar som husbonde ovanför sina föräldrar. 1784 var han alltså bara 14 år. Hur kunde det bli så?

När jag först såg detta tänkte jag att det måste vara något fel. Fel födelseår eller fel år på husförhörslängden? Men det verkar inte så. Kanske finns det någonstans en uppgift som förklarar detta. Kanske i en dombok? Det vet jag inte, jag har inte sett något som tyder på det. Eller är det jag som är blind? Även i mantalslängden från 1784 är Ivar Eriksson bonde. I mantalslängden 1772 står han också med, då ett och ett halvt år gammal.

I husförhörslängden har prästen skrivit att Ivar var född 1770, men i födelseboken är han införd under 1769. Men jag upptäckte snart att prästen skrivit 1769 två år efter varandra och sedan kommer 1771 så 1770 är nog det rätta födelseåret.


Ivars födelse i Gunnarps födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.


Karta från 1767 över Lunnagården och granngårdarna Slätthult, Tykesgård och Torsjö. Bildkälla: Lantmäterets historiska kartor.

Så vitt jag förstår var myndighetsåldern för pojkar och män 15 år ända fram till 1712 men höjdes då till 21 år. Så myndig var han ju långt ifrån. Hur kunde han då verka som bonde? Dessutom levde ju hans föräldrar. Det finns ingen anteckning om att hans far var ofärdig, men det kan han ju mycket väl ha varit. Men eftersom fadern levde borde väl han ha ansetts som husbonde även om sonen kanske stod för det praktiska arbetet? Ivars föräldrar var till åren komna, 1784 var hans far Eric Carlsson 64 år och hans mor Maria Gjötarsdotter 57 år. Säkert utslitna och kanske gamla i förtid men det måste ju ha funnits extrema skäl till att lämna över gården till en så ung och omyndig son. Dottern Kristin, min anmoder, var 22 år äldre än sin lillebror Ivar och förmodligen äldsta barnet. Efter att hon gift sig 1772 flyttade hon med sin make till gården Sundhult i samma socken. När hennes lillebror var bonde i tonåren hade han varken dräng eller piga, bara de gamla föräldrarna och sonen på gården.

Familjen hade en av de tre brukningsenheter som då utgjorde Lunnagården. På de andra två fanns en bonde född 1721 och en född 1750 med sina familjer. Ivar gifte sig 1790 med Ingerd Nilsdotter. 1794 föddes deras son Johannes och 1798 fick de dottern Christina. I december 1800 dog Ivars far Eric och uppges då ha varit ”bräcklig” vilket kanske tyder på att han inte orkat med sitt arbete som bonde. Men det var ju 16 år efter att den unge sonen blivit bonde.

1804 föddes dottern Inger. Någon gång 1807-1809 lämnade familjen Lunnagården. Ivar med hustru och barn kom till Klackebo i grannsocknen Gällared men vart hans mor Maria tog vägen då har jag inte lyckats utröna än. På 1790-talet hade Marias syster Anna flyttat in hos dem och kanske flyttade systrarna tillsammans någon annanstans. Både modern och mostern verkar då vara i livet. Systern Kristin var död sedan 1797 och de flyttade inte till hennes familj. Om Anna hade några barn i livet de kunde flytta till har jag inte undersökt än.


Husförhörslängden från 1787. Ivar var 14 år men står som husbonde i familjen. Bildkälla: Arkiv Digital.


Även i mantalslängden 1784 är det Ivar Eriksson som står som bonde. Bildkälla: Riksarkivet.

Tillägg efter publicering: Nu har jag fått en förklaring. Mantalsskatt skulle betalas för personer mellan 15 och 63 år. 1784 var Ivars far 64 år, alltså ett år för gammal för att betala mantalsskatt. I mantalslängden finns en anmärkning under Ivars namn där det står ”Fadern utgl” och detta ska tydligen betyda ”utgammal”, dvs att fadern var för gammal. (Utgammal är inte ett ord i min vokabulär men jag förstår logiken. Att ”gl” betyder gammal har jag sett tidigare, bl a i bouppteckningar.) Och då fick sonen ta över som ansvarig. Men frågan är hur det kunde bli så när Ivar ännu bara var 14 år, och inte 15. Kanske var Ivar husbonde även vid mantalsskrivningen 1783 som 13-åring, eftersom fadern då var 63 år gammal. Men den mantalslängden är inte tillgänglig hos Riksarkivet, åtminstone inte digitalt.

Magnus Bäckmark har skrivit handboken ”Mantalsforska” och där läser jag nu om dels den undre åldersgränsen på 15 år för skatteplikt, dels den övre åldersgränsen på 63 år. Så denna 63-årsgräns för fadern är egentligen bara en delförklaring. Under en kort period på två år fanns det alltså ingen man (kvinnor var ju omyndiga) på gården som föll inom ramen för skatteplikt, dvs i åldern 15-62 år. Kanske var detta mycket ovanligt, de flesta män hade förstås söner eller mågar som var äldre än 15 år när de själva kommit upp i så hög ålder. Så att låta den underårige sonen bli den som står som husbonde var kanske det enda sättet att lösa problemet. Ivar måste ju rimligtvis ha varit en redig pojk, både att jobba och med förståndet.

Hans storasyster Kristin, som är min ana, var gift sedan många år med Måns Gudmundsson och de bodde på gården Sundhult några kilometer från Lunnagården. Jag tror att Kristin var det enda överlevande syskon som Ivar hade. Eftersom kvinnor inte var myndiga var det knappast aktuellt att låta henne ta ansvaret för gårdens skatt. Men hennes man, Erik Carlssons måg, fanns ju och jag tänker mig att en lösning hade varit att ta in honom i stället för den 13-årige Ivar. Nu gjorde man alltså inte det och kanske ska jag ta det som ett gott betyg åt gossen Ivar.


I augusti besökte jag Lunnagården. Detta är grundstenarna från en gammal ladugård som revs i mitten av 1900-talet. Om den var från Ivars tid här vet jag inte. Eget foto.


Kanske är det denna ladugård som grundstenarna hörde till. Bild från boken ”Gunnarp vår hembygd – del 2”, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1988.


I närheten av gården idag finns resterna kvar av den gamla landsvägen. På 1950-talet byggdes den nuvarande vägen. Då revs också det gamla boningshuset som stod lite i vägen för den nya vägen. Eget foto.


Det är fint att se att det finns kor kvar i jordbrukslandskapet här och där. De här korna betar på Lunnagårdens mark. 1700-talets kor var nog av en annan sort. Eget foto.