Vill du få inspiration att skriva om din släkt så läs om andra släkter! Det uppmanar jag alla släktforskare. Det finns så många bra släkt- och familjeberättelser, och en hel del romaner, som bygger på släktforskningsuppgifter. Det vill säga det vi vet om de som varit före oss, både från privata dokument, från offentliga arkiv och från det vi hört berättas. Fler boktips kommer.

Här är några boktips för släktforskare:

Karin Edvall De bortglömdas skuggor,  kom i ny och reviderad utgåva 2012. I boken berättar hon om ett antal historiska kvinnor, vanliga människor, som hon hittat i arkiven. Det är utsatta kvinnor, de som döms för brott, de som är prostituerade, de som är vansinniga, de som trätt med sina makar eller övergett sina barn. Men här finns också barnmorskan Greta Stina Johansdotter från Örträsk och den omyndiga hustrun Elisabet Nilsdotter som födde 17 barn under 23 års tid. Det sjuttonde barnet tog hennes liv. Genom de här kvinnorna som exempel får vi en rejäl lektion i svensk kvinnohistoria. Karin Edvall har både utforskat kvinnornas egen historia och de omständigheter under vilka de levde, vilka villkor som styrde deras liv och hur samhället då såg ut. 1700- och 1800-talet stiger fram för oss, ur kvinnoperspektiv.

Lars Andersson: Ljus från ingenstans. De levandes land. Lars Andersson har skrivit sin släkthistoria i två delar. Detta är romaner, inte dokumentärberättelser. Han fabulerar, med författarens frihet, men har använt fakta från arkiven. Böckerna handlar om människorna i byn Hedås i Grava socken, söder om Forshaga i Värmland. Det är här hans fars släkt bott sedan 1600-talet och det är här han själv tillbringat många somrar. Den första boken kom ut 2008 och heter Ljus från ingenstans. Den handlar om tiden från den första bosättningen i Hedås på 1600-talet, och fram till sent 1800-tal. Nästa roman, med titeln De levandes land, gavs ut 2012. Den tar vid där den första slutar och sträcker sig till 1950-talet, men delvis fram till idag. Det börjar med bonden Knut Nilsson i Hedås, vars hemman blir skattelagt 1625. Hedås ligger vid Klarälven, öster om stranden och utgör en remsa mark mellan vatten och berg. Knuts hemman utvecklas till en by med flera gårdar och finns kvar än idag. De flesta i byn är släkt med varandra men allt eftersom nya generationer kommer till tunnas släktbanden ut, men lever ändå kvar. Vi följer dem, generation efter generation, ända fram till idag. Det han gjort i dessa två böcker är det som många släktforskare önskar sig, att kunna skriva en levande släkthistoria och lyfta fram många olika livsöden i ljuset, så att de blir människor av kött och blod, tårar och glädje. Lars Andersson är noga med att påpeka att det är romaner, påhittade berättelser. Han har använt sig av alla tillgängliga arkiv där det finns uppgifter om Hedåsborna och har med författarens frihet lagt till människors tankar, känslor och handlingar.

Ester Blenda Nordström: En piga bland pigor. Hon har kallats för Sveriges och kanske världens första wallraffare. I maj 1914 tog journalisten Ester Blenda Nordström jobb en månad som piga på en gård i Sörmland. Det resulterade i flera reportage om livet som piga. Reportagen blev mycket populära och gavs så småningom ut i en bok. 2012 gavs boken ut på nytt, och är mycket läsvärd. Ester Blenda Nordström var anställd på Svenska Dagbladet i Stockholm. Under arbetet på gården antog hon en annan identitet, för att kunna smälta in och inte avslöja sig som journalist. Hon deltog i det dagliga slitet tillsammans med pigan Anna, drängarna och bondfolket. Från sin barndom hade hon erfarenhet av landsbygdslivet. I boken berättar hon om ett hårt arbete från tidig morgon till sen kväll, trötta fötter och nariga händer, om gemenskapen med Anna och bondfrun, om nöjen med munspelslåtar och dans på logen. Vi får följa med henne i slakten och i stortvätten.
Det är vardagslivet för hundra år sedan som kommer oss nära. Välskrivet och med många ögonblicksbilder som kan ge oss insikt i den tidens liv.

Kristina Ekero Eriksson: Årstafruns dolda dagböcker. Årstafrun Märta Helena Reenstierna skrev dagbok mellan 1793 och 1839. Varje dag. Idag har vi en unik möjlighet att följa vardagslivet på en stor gård för ett par hundra år sedan. Hennes dagbok blev känd på 40-talet och kom till Nordiska Museet 1946. Delar av dagboken har publicerats och varit underlag för bland annat romaner av Lars Widding. För några år sedan gick historikern och författaren Kristina Ekero Eriksson igenom hela dagboken och skrev sedan den här biografin om Årstafrun 2010. Hon berättar om Märta Helena Reenstiernas liv utifrån dagböckerna och andra fakta, med citat hämtade från Årstafruns egna noteringar. Det ger en fyllig och levande bild av en ganska munter kvinna som gillade socialt umgänge och nöjen. Ändå var hennes liv fyllt av sorger. Sju av hennes åtta barn dog innan de blev vuxna och den ende överlevande sonen omkom i en olycka när han var 32 år. Då hade maken nyss dött. Det är en mycket intressant bok om en annan tid med andra sociala konventioner och livsvillkor. Som släktforskare vill man gärna veta mer om det vardagliga livet, och det får vi här.

Therese Söderlind: Vägen mot Bålberget. 1675 halshöggs och brändes 71 personer på Bålberget i Torsåker i Ångermanland. De var alla anklagade för trolldom och dödsdömda som häxor. 65 av dem var kvinnor, från ung till gammal. En ansenlig del av socknarnas invånare. En av dem var Annika, mor till Olof och svärmor till Segrid. Segrids mor Malin är också anklagad och dömd. Historien om häxprocessen i Torsåker är grunden till Therese Söderlinds bok Vägen mot Bålberget. Detta är en roman som utspelar sig både i nutid och historisk tid och har sin utgångspunkt i släktforskning och det som hände på 1600-talet. Vi förs mellan olika historiska epoker och för varje gång visas historien i ett nytt ljus. Veronica, född på 50-talet, är vår nutida huvudperson och den som släktforskar. Hennes farmor har sagt att de kommer från en kvinna som hette Malin och som klarade sig undan häxbränningen. Veronica söker i kyrkböckerna efter denna Malin redan i tonåren men det tar flera decennier innan hon till slut är sin rätta historia på spåren. Att låta människor i nutid söka efter spåren bakåt ger en inramning som lyfter berättelsen.

Erik Eriksson: Vårt hjärta dog i New York. ”Jag har själv fyllt sextio år. Först nu kan jag berätta den historia från Samara och New York som jag föddes att bära”. Så lyder det sista stycket i Erik Erikssons bok Vårt hjärta dog i New York. Det är en oändligt gripande historia, om svårmoden och sorgen som arv. Boken är både en dokumentär och en roman. Den handlar om författarens föräldrar och mor- och farföräldrar. Det väsentliga stämmer med verkligheten men berättelsen är utbyggd med allt det där som gör den till en god berättelse, men som vi inte kan veta. Och det är inte viktigt. Vi kan aldrig veta vad människor tänkt och sagt, men utan dessa inslag skulle berättelsen inte leva. Erik Eriksson följer sina farföräldrar och morföräldrar från barndomen och framåt, liksom sina föräldrar. Farföräldrarna Hedvig och Karl Gustaf Eriksson kommer från fattiga förhållanden i Örebrotrakten och Eskilstuna. De möts mycket unga och Hedvig hinner arbeta några år i USA innan hon får med sig Karl Gustaf dit, tillsammans med hans bror Fredrik. De stannar i Amerika i sex år och där föds flera av deras barn, bland andra Mauritz som 1937 blir författarens far. I Samara vid Volgas strand i det inre av Ryssland växer Alvine Christensen och Oscar Peterson upp. Alvines far kommer från Danmark och och Oscars far från Sverige. Alvines far är köpman, liksom hennes make Oscar. De tillhör den burgna borgerklassen i tsarens Ryssland. När bolsjevikerna tagit över flyr de till Sverige.

Ann Rosman: Mercurium. Den 7 november 1810 föll Metta Fock Ridderbilekes huvud på stupstocken. Åtta år tidigare hade hon anklagats för att ha dödat två av sina fyra barn och sin make med gift. Då dömdes hon till att sitta på Carlstens fästning ”på bekännelse”, det vill säga tills hon bekände. Det tog alltså åtta år. Metta Fock ska vara den enda kvinnan som suttit på Carlstens fästning i Marstrand. Den här historien är förhållandevis välkänd idag. Deckarförfattaren Ann Rosman har skrivit om henne i sin deckare Mercurium. Här väver hon in berättelsen i en nutida historia om en närstående släkt till Metta Fock. Historien om Metta Fock är sann, men inte den andra historien. Den behövs förstås för att göra boken till en deckare, men det hade varit lika intressant utan. Ann Rosman tror på Metta Focks oskuld. Hur det var med det får vi förstås aldrig veta, men hon har läst vittnesprotokoll och dragit sin slutsats utifrån det. Jag är benägen att tro henne. Ann Rosman lägger skulden på Metta Focks makes släktingar. Inte att ha dödat någon, utan skulden till att Metta Fock över huvud taget anklagas och döms till döden.

Edmund de Waal: Haren med bärnstensögonen. Edmund de Waal är keramiker och författare. Hans farfars farfar var vetehandlare i Odessa vid mitten av 1800-talet och blev omåttligt rik på vetehandeln. På 1860-talet flyttade familjen till Wien där de byggde sig palats och startade bank. Några ättlingar bosatte sig i Paris, andra på andra håll i Europas städer. Historien kretsar kring en samling små japanska föremål, som kallas netsuker, och som går i arv på krokiga vägar för att till slut hamna hos Edmund de Waal i London i vår tid. Han följer netsukerna på vägen genom släkten och historien. Det är en storslagen berättelse, känslosam och mycket välskriven. Väl värd att läsas.

Sabrina Janesch: Kattbergen. Huvudperson är Nele, en ung kvinna som arbetar som journalist i Berlin. Hon har sin mors släkt i västra Polen (i Schlesien) och när hennes morfar dör bestämmer hon sig för att resa till den plats i Ukraina (i Galizien) som han kommer ifrån. Han flydde därifrån under andra världskriget, tillsammans med sin fru och deras första barn, och med flera andra bybor. De var alla av polskt ursprung och utsattes för etnisk rensning i området. Först tar hon sig till den by i östra Polen där hennes morfar och mormor fick en fristad efter flykten, och därifrån åker hon vidare till andra sidan gränsen in i Ukraina och hittar morfars lilla by. Det här är en typ av historia som jag gillar att läsa, om att söka efter sina rötter. Det är dessutom en mycket bra berättelse med både spänning och humor, lite magi och fina personporträtt. Dessutom en debutbok, en mycket bra sådan. Bör absolut läsas!

Albert Olsson: Sand. Gränsland. Tore Gudmarsson (en trilogi).  En serie romaner som berättar mycket om bondelivet på 1600-talet är Albert Olssons tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson i Haverdal. Böckerna handlar om hans liv från vaggan till graven, under större delen av 1600-talet. Vi får följa honom redan från hans fars tid innan Tore föds, till hans efterlevande strax efter att han dött på sin ålders höst. Däremellan är hans liv kantat av dramatiska händelser. Inte bara för att han bor i ett gränsland som när han föds är danskt och sedan blir svenskt. Den omställningen är en svår process för både bönder och herrar, och det är en tid med flera krig. I krigen är det småfolket som blir illa åtgånget, då som nu. Tore Gudmarsson är en i grunden god man, som vill väl och värnar om de sina. Men han är också stursk och modig, och livet är kantat av många konflikter när han inte vill ge sig, varken för överheten eller byabönderna. Författaren Albert Olsson skrev en lång rad böcker under sin levnad. Han levde åren 1904-1994 och var lärare i Harplinge utanför Halmstad. Han var känd för att vara mycket väl påläst i historia, och det märker man i de här böckerna. Allt han berättar här känns trovärdigt och riktigt, och det är uppenbart att han besitter stor kunskap i det historiska bondelivet och gränsbygdslivet. De här tre böckerna skrevs åren 1940-45. Här finns Albert Olssonsällskapet.

Yvonne Hirdman: Den röda grevinnan. Charlotte Schledt från Rumänien blev senare grevinnan Stenbock-Fermor i Berlin och så småningom fru Hirdman i Sverige. Född 1906, död 1966, efter ett strapatsrikt och äventyrligt liv. Charlotte är bokhandlardotter, äldsta barnet till ett tyskt-schweiziskt par, med så småningom två syskon. Familjen flyttar flera gånger och innan hon slår sig till ro i Sverige 1940 har hon hunnit bo i åtskilliga av Europas länder. Under Weimarrepubliken roar hon sig i Berlin, är gift några år med den röde greven Alexander Stenbock-Fermor. Hon blir kommunist, träffar Heinrich Karulla, som är skolad hos bolsjevikerna och är sambo med honom i Moskva 1934-37. Under Stalins utrensningar lyckas hon ta sig ut och lämnar sin älskade Heini kvar 1937. På en kursgård i Frankrike träffar hon den blonde vackre svensken Einar Hirdman 1939. Yvonne Hirdman tror att hennes mamma aldrig slutade hoppas på att återse Heini, eller åtminstone få veta vad som hände honom. Det är först i vår tid, i arbetet med boken, som Yvonne Hirdman får klart besked om att han avrättades i Moskva redan 1937. I boken diskuterar Yvonne Hirdman om hennes mamma kanske var spion för Sovjetunionen sedan hon lämnat landet. Även om dokument tyder på det, är hon inte helt säker. Det är inte bara Charlotte Hirdmans liv som fängslar mig, utan också Yvonne Hirdmans sätt att ta sig an sin mammas historia. Hon berättar om svårigheterna med att rekonstruera sin mammas liv, om sökandet efter spår och fragment i böcker, historiska dokument och i den historiska forskningen om 1900-talet. Hon förmedlar också känslan av hur viktigt detta är, flera decennier efter mammans död. Men också våndan över att ge sig i kast med detta, och den sorg det för med sig.

Helena Henschen: Hon älskade.  Boken handlar om författarens farmor Signe Thiel. Den sägs vara en roman men är mer en biografi eftersom den handlar om verkliga människor och utgår från verkliga händelser och verkliga dokument. Vi får följa Signe från barndomen i en ytterst välbärgad familj till ålderdomen, efter att ha fått sex barn och skilt sig två gånger. Hennes pappa var bankiren Ernst Thiel, skapare av Thielska galleriet. Signes stora kärlek var den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt men han lämnade aldrig sin hustru för att leva med Signe. Mycket handlar om att vara judisk under första halvan av 1900-talet. Signe levde ett internationellt liv med många resor och var hemma i flera av Europas städer. Helena Henschens har också skrivit I skuggan av ett brott. Den handlar om tre mord som begicks 1932 i hennes morfars familj.

Erik Wijk: Allt vi här drömma om. Den handlar om författarens pappa Olof Wijk, som levde som ensling i ett torp i skogen under Eriks uppväxt och tills pappan dog 2007. Det var i sorgearbetet efter pappans död som boken kom till. Det här handlar inte om någon fattig stackare, utan Olof Wijk är miljonär och arvtagare i den göteborgska redar- och företagsfamiljen Wijk, och likaledes redarfamiljen Broström. Olofs mamma är syster till redaren Dan-Axel Broström och hans mormor är alltså Ann-Ida Broström, på sin tid Sveriges tredje rikaste kvinna, enligt boken. Vi får följa släkten bakåt i flera generationer. Olof drar sig undan från familjevillan på Särö och flyttar till ett torp i skogen utanför Hova i Västergötland, där han bor i nästan total isolering i flera decennier. Som ung gifte han sig med Ulla, och fick barnen Katarina och Erik i början av 60-talet. I slutet av äktenskapet upplever Ulla honom som hotfull och han förändras allt mer efter skilsmässan och drar sig undan familjen. Olof ägnar sig åt studier av bland andra Swedenborg och blir svårtillgänglig. Han stöter ifrån sig sina barn och de har nästan ingen kontakt. Av släktingarna uppfattas han som galen, en avfälling. Erik Wijk är en skicklig berättare, men lågmäld trots det drama som döljs här men uppenbaras för oss. En mycket läsvärd bok, och mycket utlämnande.

Elin Lindqvist: Facklan. Elin Lindqvist har skrivit en bok om sin farmors far Leon Larsson, född 1883 och revolutionär från Älvkarleby. Han strider för arbetarsaken och blir anarkist och socialist, och dessutom poet. Han är en viktig person i den unga arbetarrörelsen i Sverige. Tillsammans med Freja Engström lever han i samvetsäktenskap, eftersom kärleken ska vara fri. Leons liv blir kort, han dör i 38 tuberkulos 1922, en brinnande ande som då får ro. Detta är en roman, eller snarare dokumentärroman, och Elin Lindqvist har letat i familjearkivet om sin anfader. En intressant historia från en omvälvande tid i Sverige, och personligt berättat av hans barnbarnsbarn.

Aino Trosell: Hjärtblad. I slutet på 1800-talet vandrade dalkullorna ner mot Mälarlandskapen och Stockholm vintertid för att arbeta. På sommaren var de hemma i Dalarna och vallade kreaturen på fäbodvallarna. Det är en förenklad beskrivning av förutsättningarna för Aino Trosells roman Hjärtblad. Det handlar om Hulda, kulla från byn Västra Fors i 1870-talets Malung, som ger sig av till huvudstaden efter konfirmationen och moderns död. I Stockholm blir hon piga i en välbeställd familj. På sommaren går hon hem, och det passar familjen bra för då är de på sommarnöje. På hösten kommer Hulda tillbaka. Men innan dess har vi fått följa Hulda under barndom och uppväxt, under de svåra svältåren i slutet av 1860-talet. Familjen klarar sig igenom, om än med nöd och näppe. Aino Trosell har skrivit en mycket intressant roman om en del av vårt lands historia som inte är särskilt omvittnad, om dalkullornas vandringar. De gick iväg, på egen hand eller några tillsammans. De var aktade och respekterade som arbetskraft, uppskattade för sin arbetsvilja och sitt goda humör. De levde självständigt och klarade sig på egen hand, redan som unga, ett liv som skilde sig från de flesta andra unga kvinnors. Men de fick slita hårt.

Aino Trosell: En gränslös kärleks historia. Aino Trosell berättar här om fem kvinnor under hundra års tid. Det handlar om henne själv, hennes mor, mormor, mormors mor och mormors mormor. En vindlande släkthistoria med skiftande livsöden under svåra tider. Ibland är det nästan ofattbart hur människorna klarade sig genom livet. Det är en roman men den bygger till stor del på fakta från kusinen Ingrid Larssons släktforskning.

Märta Tikkanen: Emma & Uno. Märta Tikkanen har skrivit en biografi om sina morföräldrar Emma Sjödahl och Uno Stadius, som gifte sig 1898 och fick sex barn tillsammans på lika många år. Äldsta dottern Margit är Märta Tikkanens mamma. Äktenskapet var ett sådant där Uno alltid ställde sig själv i första rummet och Emma stod tillbaka för hans och barnen skull. Efter 14 år skiljs makarna, men det är bara de sex första åren de lever tillsammans. Emma och Uno kommer från högborgerliga familjer som har det gott ställt. Men arvstvister, familjekonflikter, krig och slöseri gör att deras ekonomi oftast är besvärlig. Det är uppenbarligen en stark påfrestning på äktenskapet. En annan är Unos personlighet. Han är 27 och Emma 19 när de träffas och gifter sig. Barn får de direkt, ett om året. Varje barn föds på en ny adress på grund av Unos omöjlighet att hålla fast vid ett jobb. Han är en karismatisk person, uppfylld av sin egen ande, och kräver livsluft för egen del. Emma har att rätta sig efter detta. Uno Stadius är en entusiastisk folkbildare, journalist och författare. Han åker runt och håller föreläsningar i Sverige för att öka folkets bildning, och är en av dem som startar Brunnsviks folkhögskola. Han slåss för den kulturella utbildningen av ungdomarna. Boken ger en inblick i ett helt annat liv. Framför allt fylls jag av beundran för denna Emma, för att hon orkade.