Kategoriarkiv: Andra släkter

Trumslagarpojken från Kvänarp

Att soldater ibland fick träffsäkra soldatnamn, det har ni kanske stött på. Flink, Flygare, From. Klinga, Kraft, Kämpe. Springare, Stolt, Ståhl. Ja, ni känner nog igen en del, ni som har soldater i släkten.

Soldatnamn tycker jag är intressant, och lite charmigt. Ibland kan en förstå att det ligger mer bakom än bara att välja ett namn vilket som helst. I min släkt har jag flera soldater men inte med så talande namn. De heter till exempel Roth, Lind och Näsman.

I min mans släkt finns det ett par soldater i hans farfars släktgren. Givetvis har jag släktforskat om hans släkt, det var den jag började med för tio år sedan. Makens farmors farfar var soldat och hette Jacob Wirfvel. Med det namnet var han givetvis trumslagare. Jag gillar hans namn. Jacob Wirfvel. Det är nästan så att en hör trumvirveln…

Eftersom han hette Wirfvel antar jag att han trakterade en virveltrumma som var ett VANLIGT militärt slagverk. Den användes för att hålla takten, läser jag på Wikipedia.

Det här är en av förfäderna som jag gärna skulle haft en pratstund med. Jag skulle vilja fråga hur hans uppväxt var och hur det kom sig att han lät värva sig som soldat så ung. För han var bara 15 år när han antogs i Kronobergs regemente. Det skedde den 1 mars 1818. Jacob föddes den 27 juli 1802. Våren 1818 hade han ännu inte fyllt 16 år.

Om han blev trumslagare direkt vet jag inte. Han tjänade i Norra Sunnerbo kompani för han kom från Kvänarps by i Berga socken. Jag gissar att han inte ansågs som en fullgod indelt soldat vid så unga år utan var någon slags lärling, en trumslagarpojke. Det är först 1826 jag hittar honom i generalmönsterrullan, då med nr 130 Hårlatorp. 1822 hade han förflyttats dit från nr 19. 1826 förflyttades han till nr 33 i Kvänarp, hans hemby.


1822 förflyttades Jacob Wirfvel till soldattorpet nr 130 i Norra Sunnerbo kompani. Bildkälla: Arkiv Digital.


1852 var sista året han var med på generalmönstring. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter över 34 år som soldat och en månad innan han skulle fylla 50 år begärde han avsked och fick troligen en mindre pension. ”Tjent utmärkt väl” står det i rullan. Mindre än fyra år senare dog han, i april 1856, av förkylning enligt prästens anteckning.

Jag misstänker, men vet naturligtvis inte, att han hade en stökig uppväxt. I familjen fanns problem, även om de inte visade sig i kyrkböckerna förrän han var vuxen. 1827 var han 25 år gammal och gifte sig med den fem år yngre Ingrid Kajsa Svensdotter. Samma år blev hans mor Elin Svensdotter inlagd på Växjö hospital, alltså den tidens mentalsjukhus. I husförhörslängden ser det ut som prästen skrivit ”inlåst på Hospitalet 1827”. Kan det vara så? Varför hon blev inlagd vet jag inte men i maj året därpå dog hon på hospitalet.

Det måste ju ha varit en väldigt drastisk åtgärd. Om det var sjukdom, vilket jag ser som mest sannolikt, så var det väl något som kom plötsligt utan allt eftersom. Jag har inte sökt något svar i hospitalets arkiv utan bara använt mig av de digitaliserade arkivhandlingarna. Så jag bara spekulerar i vad som kan ha hänt. Om det var så att Jacob lämnade hemmet tidigt för att han ville komma hemifrån. Han hade fem yngre bröder som stannade hemma längre.

Jacobs far var också indelt soldat i Norra Sunnerbo kompani och blev så småningom korpral. Han hette Anders Forss och om honom finns det mycket att berätta, men det får bli en annan gång.

Jag har letat efter någon bild på trumslagare från Kronobergs regemente men inte hittat någon. På Digitaltmuseum finns flera avfotograferade teckningar. Till vänster bland annat en trumslagare från Svea Livgarde 1833-1845 från Armémuseum. Det är i alla fall rätt tid även om uniformen som Jacob Wirfvel hade kanske inte var riktigt lika tjusig. I mitten soldater från Svea Livgarde 1765-1779, bild från Karlsborgs fästningsmuseum. Till höger: ett omslag från en svensk tändsticksask med en trumslagare som förmodligen har en soldat som förlaga. Bild från Tekniska Museet.

Är du släkt med Knut Edvard Johansson?

I Västerviks-Tidningen kunde man den 5 oktober 1923 läsa om sjömannen Knut Edvard Johansson som dött i Rangoon den 9 december 1919. Nu sökte UD efterlevande till honom, för att kunna överlämna hans kvarlåtenskap.
Kanske är du släkt med Knut? För han hade släkt i Västervik, och har kanske fortfarande.

Så här stod det i VT:
Arvingar till en avliden Västervikssjöman sökas. Enligt till utrikesdepartementet från svenske generalkonsuln i London ingången underrättelse har sjömannen Knut Edvard Johansson, född den 25 april 1868 i Västervik, avliden den 9 dec. 1919 i Rangoon, efterlämnande kvarlåtenskap. Enligt vad departementet inhämtat, skulle en den avlidnes moster Anna Lovisa Sten (möjligen kallad Johansson eller Roloff) den 6 sept. 1879 utflyttat från Gamleby till Stockholm och den 3 dec. 1881 utflyttat från Klara församling därstädes till Mariefred. Genom departementets försorg verkställda efterforskningar efter bemälda person ha emellertid ej lett till hennes anträffande.
Personer, som kunna styrka sig vara den avlidnes arvingar eller om dem kunna lämna upplysning, torde sätta sig i förbindelse med departementet.
Om någon släkting hörde av sig till UD då vet vi inte.


I Gamleby dödbok har prästen skrivit in Knut i marginalen  allra längst ner på sidan, efgter meddelandet 1923. Bildkälla: Arkiv Digital.

Knut dog av kolera, enligt Gamleby dödbok. UD hade uppgett att han var född i Västervik, men det var han inte, han kom från Gamleby. Där föddes han på rätt datum 1868, hans mor var Ida Matilda Nilsdotter Sten, ogift och född 1849, men som senare gifte sig med Lars Peter Jonasson på Hycklinge i Lofta. När Knut var tolv år gammal kom han till sina morföräldrar i Gamleby som fosterbarn. Hans mor och styvfar kom sedan att varnas av prästen för oenighet i äktenskapet både 1877 och 1879, så kanske var det inte en bra miljö för gossen. Några halvsyskon fick han inte i Lofta. Någon gång på 1890-talet verkar hans mor ha rymt till Norge. Hon tog i alla fall inte ut flyttbetyg och fanns i obefintlighetsboken från år 1900. Styvfadern dog 1904 men vad som hände modern är höljt i dunkel.

Knuts morfar var Nils Johan Sten som bodde i köpingen i Gamleby. Knuts mormor levde inte, hans morfar var omgift med Carolina Svensdotter. I familjen fanns också Knuts moster Anna Lovisa och hennes utomäktenskapliga dotter Anna Maria, som föddes 1876. Alltså den moster som nämns i efterlysningen i tidningen.

Knut blev sjöman men det finns ingen anteckning om att han blivit inskriven i sjömanshuset. Han bara försvinner från hemmet, med anteckningen att han var sjöman, och är inskriven i obefintlighetsboken en längre period på 1890-talet och sedan från 1910 fram till sin död. 1885 uppges han befinna sig i Australien. Kanske gav han sig till sjöss efter sin morfars död.

Morfadern Nils Johan Sten hängde sig i en cell på kronohäktet i Västervik den 19 juni 1880, där han tagits in för att rannsakas om bedrägeri mot borgenär och för mened. Då var han 55 år gammal. 1860 hade han dömts för första resan stöld från sin husbonde. Om Knut fortfarande var hemma 1880 blev han kvar hos sin styvmor, morfaderns änka Karolina Sten. De bodde då på Lugnet nr 6 under Åby säteri och där var han skriven till 1912 då han flyttades över till obefintlighetsboken för andra gången. Då hade Karolina varit död sedan 1904.

Att Knut inte kom hem till Gamleby var kanske inte så konstigt. Hans mor var på rymmen i Norge, hans morfar var död, hans moster hade lämnat Gamleby.


Knut inskriven i Gamleby husförhörslängd tillsammans med sin fostermor, morfaderns andra hustru, och sin kusin Anna Maria. Bildkälla: Arkiv Digital.


I Gamleby församlingsbok från 1901-1906 framgår att Knut var sjöman. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vid efterlysningen 1923 var mostern redan död men två kusiner fanns i livet. Hon hade mycket riktigt flyttat till Stockholm och där gifte hon sig med Karl August Söderlund. De fick dottern Emma Lovisa 1890, som blev sömmerska och levde till 1958. Kanske fick hon dela på arvet med sin halvsyster Anna Maria som 1923 bodde i Västervik och kan ha sett efterlysningen i tidningen. Anna Maria hade gift sig 1910 med målaren Karl Gustaf Elg. Han var 26 år äldre och dog redan 1918. Anna Maria hade, förutom två döttrar med maken, fem utomäktenskapliga barn. Bland dessa var en dotter som själv hade två utomäktenskapliga barn och alla bodde i samma bostad i Reginelund. Kanske fick de ett arv att dela på efter Knut.

Håkan Karlsson, ordförande i Klubb Maritim i Västervik, har hittat artikeln om efterlysningen i VT 1923.

Björn Ulvaeus släkt

Björn Ulvaeus fyller år idag, den 25 april. Många vet att han kommer från Västervik. Han är engagerad i ett stort byggprojekt i sin gamla hemstad och var med på ruinens scen på 60-talet med resten av Hootenanny Singers under de första åren med visfestivalen i Västervik.


Hootenanny Singers 1967. Foto: Holger Ellgard, bild från Wikipedia.


Hootenanny Singers i Västervik 1965.

Men varifrån kommer han och hans släkt? Det ska du snart få veta, åtminstone till viss del.

Björn Ulvaeus flyttade från Göteborg till Västervik 1951 med sina föräldrar Gunnar och Aina Ulvaeus. Hans pappa fick arbete på pappersbruket där hans farbror Esbjörn Ulfsäter var vd. Det här känner de flesta Västerviksbor till så klart.

Ulvaeus är en latinisering av namnet Ulfsäter, så egentligen är det samma namn. Tidigare hette de Andersson.

Esbjörn var äldst i en syskonskara på fem, födda 1908-1923. När han var 20 år, två år efter att han tagit studenten, bytte han efternamn, enligt tillstånd från Kunglig Majt. 1933 flyttade han till Västervik där han blivit disponent på pappersbruket, bara 25 år gammal. De tre andra syskonen hette Asta, Gurli och Lennart.


Hela familjen. Att Esbjörn är överstruken beror på att han flyttat. Från församlingsboken i Oscar Fredriks församling. Bildkälla: Arkiv Digital.


Anteckning om att Esbjörn byter efternamn och att han tar studenten. Från församlingsboken i Oscar Fredriks församling i Göteborg. Bildkälla: Arkiv Digital.

Björn Ulvaeus farfar och farmor hette Erik Andersson och Hulda Höglund och bodde på Kvarnbergsgatan 5 i Göteborg. Esbjörn var deras första barn, han föddes den 8 april 1908. De hade gift sig dagen före nyårsafton 1907, och förmodlingen är det därför som prästen i Kristine församling i Göteborg lagt till ”oäkta” i födelseanteckningen. En rigid präst som ville markera att föräldrarna levt i synd. Det är inte ovanligt, det kan man se lite här och var i kyrkböckerna.

Farmor Hulda hade tidigare som ogift sonen Per Allan som dog innan han hunnit fylla ett år. Hulda var född i Göteborgs Donkyrkoförsamling 1881 och hennes föräldrar var stuveriarbetaren Carl Anders Petersson Höglund och hans hustru Anna Kristina Backlund och bodde på samma adress som dottern och mågen. Båda två var inflyttade från landsbygden, från Reftele i Jönköpings län respektive Nittorp i Älvsborgs län.

Farfar Erik föddes i Örgryte 1883. Dit flyttade hans föräldrar August Andersson och Kristina Svensdotter från Norra Kedum i Västergötland strax innan Erik föddes. Även August och Kristina var landsbygdsbor som flyttat till storstaden. De var födda i Hinneryd i Småland och Särestad i Västergötland. Tillsammans fick de tre barn: Maria, Axel och Erik.

Strax innan Erik fyllde fem år dog hans mor Kristina. Ett år senare gifte hans far om sig med familjens piga, den 19 år yngre Ida Johansdotter som också kom från Särestad. I detta äktenskap föddes fem barn.

Dessa uppgifter har jag hittat i kyrkböckerna i Kristine församling och Domkyrkoförsamlignen i Göteborg samt i Örgryte församling.

Det är Eriks storasyster Maria som fick en dotter som också hette Maria och som är Maria i filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick” av Jan Troell. Han är som bekant gift med Agneta Ulfsäter, kusin till Björn Ulvaeus. Filmen bygger på boken ”Att människan levde” som Agneta skrev 2007. Det är en mycket fin film, se den!

I boken skriver Agneta Ulfsäter att den släktberättelsen bygger på det som hennes far Esbjörn, hennes farbror Gunnar, hennes faster Gurli och deras kusin Maja berättat om släkten. Kanske är det också någon i släkten som har släktforskat vidare bakåt.


I boken finns ett släktträd som börjar med August och hans två hustrur och deras barn.


Hulda Höglund och Erik Andersson. Bild från boken ”Att människan levde” av Agneta Ulfsäter-Troell.


August Andersson och Kristina Svensdotter. Bild från boken ”Att människan levde” av Agneta Ulfsäter-Troell.

Ryssby och Berga

I Ryssby och Berga i Kronobergs län, norr om Ljungby, har maken sina rötter på sin fars sida. Hans farfar Axel Karlsson kommer från Borsna i Ryssby socken och hans farmor Emilia Karlsdotter kommer från Kvänarp i Berga socken. De båda byarna ligger med bara några kilometers mellanrum, men där råkar sockengränsen gå.

När jag började släktforska 2010 var det den här släkten jag forskade om. Det var mitt examensarbete på min första släktforskningskurs. Då hittade jag platserna på kartan. I sommar har vi sett dem i verkligheten, för första gången både för maken och för mig.

Det är en alldeles speciell känsla att komma till en sådan plats, som är så välbekant men ändå obekant. Hur mycket jag än läst om människorna och om platsen kunde jag inte föreställa mig hur det skulle se ut. Jag rekommenderar verkligen alla släktforskare att leta upp släktens hemtrakter, om du inte bor kvar där.

Vi hittade till och med den exakta platsen för det torp där farfar Axel växte upp! Det kunde ske tack vare stor hjälp från hembygdsföreningen i Ryssby. Ett riktigt varmt och stort tack till er eldsjälar! Allra mest till Bertil Nyberg i Ryssby som delade med sig av så mycket kunskap.

Min planering började med att leta upp alla platser på kartan och göra en egen med hjälp av en skärmdump och utprickningar av alla intressanta platser vi skulle besöka. Vi hade en dag på oss och visste inte hur mycket vi skulle hinna med. Egentligen var vi på väg hem till min far på västkusten för att hälsa på, men tog då två nätter på vandrarhem i Dannäs norr om Bolmen för att få en hel dag i trakten.

Tidigare i veckan hade jag ringt till ordföranden i Ryssby hembygdsförening och stämt träff på hembygdsgården på lördagen. Hon berättade då för mig att det finns en torpinventering och vi i den skulle kunna hitta Nyatorpet i Borsna. När vi kom dit hade hon bett Bertil Nyberg komma också, för om jag minns rätt var han med och gjorde torpinventeringen i Ryssby på 70-talet. Han hade i alla fall väldigt mycket att berätta och tack vare honom fick vi kontakt med hans gode vän Åke Karlsson, granne med platsen där torpet stått.

Ryssby kyrka

Besöket i Ryssby började i Ryssby kyrka där Axel och Emilia gifte sig 1890, och där även Axels föräldrar gift sig.

Nyatorpet

På Nyatorpet föddes farfar Axel 1867. När han var liten bodde familjen ett tag på torpet Skogen (som heter Skogstorpet på dagens karta) en kilometer norrut och flyttade sedan tillbaka till Nyatorpet.

Nyatorpet

Maken fotograferar platsen där Nyatorpet låg, alldeles hitom den lilla kuren på fältet och intill vägen. Idag finns ingenting kvar av torpgrunden.

Borsna

Så här kan Nyatorpet ha sett ut. Det är ett av två granntorp här som fortfarande finns kvar från samma tid. På 1800-talet låg det fem torp här.

Att vi verkligen kunde lokalisera platsen för Nyatorpet och Skogen är tack vare Åke Karlsson, släktforskare och hembygdshistorikeer, som bor i närheten. Vi fick rådet av Bertil Nyberg att knacka på hos honom och fråga om torpen. Och det var verkligen det bästa vi kunde göra. Vi blev inbjudna på nybakt och kaffe och satt och pratade länge! Han visade oss och han berättade. Han kände till farfar Axels familj, trots att de lämnade trakten 1892. Så fantastiska människor det finns! Vi är så tacksamma och glada för detta.

Strax före vägkorsningen med Nyatorpet, om man åker från Ryssby, ligger Borsna Södergård och Borsna Säteri.

Borsna säteri

På Borsna säteri arbetade farmor Emilia som piga när hon flyttat hemifrån 1887.

Borsna Södergård

Borsna Södergård ligger alldeles söder om säteriet. Hit kom Emilia som piga och då var Axel dräng här. När de tog ut lysning 1890 arbetade de här båda två.

När vi kom till gården i somras knackade vi på, mest för att fråga om det var den rätta gården. Här bor idag en barnfamilj och när vi förklarat vårt ärende blev vi inbjudna att titta runt. Bland annat fick vi se de gamla kakelugnarna som finns kvar i huset sedan Axels och Emilias tid. I övrigt är huset renoverat och gårdens ladugård är ny efter en brand för några decennier sedan. Men vilka snälla människor det finns som bara bjuder in oss så där!

Vi har enbart mött stor hjälpsamhet under vår släktforskningssafari. Mer kommer längre ner här!

Kvänarp Krämaregård

Några kilometer från Borsna ligger Kvänarps by i Berga socken där farmor Emilia föddes och växte upp på ett torp under den här gården som heter Krämaregården. Torpet låg vid den gamla byvägen som går bakom gården. Det visste vi inte när vi kom in i byn, men fick snart ny information.

Vi hade ägnat nästan hela dagen åt Ryssby och Borsna och bestämde att vi bara skulle ta vägen genom Kvänarps by för att se hur det såg ut, och återvända vid ett annat tillfälle. Och det ska vi absolut göra. Bilden är tagen vid åttatiden på kvällen, när vi precis lokaliserat Krämaregården. Sedan åkte vi några hundra meter till en vägkorsning för att vända bilen. Då kom en man på cykel på den ena vägen och vi passade på att fråga honom om det verkligen var Krämaregården vi hittat. Det stämde bra, och vi pratade vidare och frågade om torpen här. I byn har Emilias familj bott i flera generationer. Här var hennes farfar Jacob Hwirfel soldat på soldattorp nr 33 och hans far Anders Forss korpral på soldattorp nr 36.

Mannen på cykeln sa att vi skulle följa med till hans föräldrar, som bor på en gård i andra änden av byn. Han var på väg dit, och han berättade att hans pappa Sigvard Svensson visste mycket om byns historia och varit med och skrivit en bok om byn. Klockan var halvnio en lördagkväll och vi undrade om det verkligen gick för sig. Jodå, sa han. Och vi blev så hjärtligt mottagna! Sigvard Svensson berättade massor och vi fick till och med ett exemplar av Kvänarpsboken! Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dessa vänliga människor där borta. Tack vare dem kunde vi också lokalisera soldattorpet där korpral Forss bott för ungefär 200 år sedan.

Kvänarp

Här börjar den gamla byvägen i Kvänarp, alldeles i vägkorsningen i södra änden av byn, och intill här låg soldattorpet nr 36. Möjligen finns det några rester kvar av grunden till torpets lada, men vi hann inte leta efter det. När vi kommit så här långt var det så mörkt så att jag fick använda blixten för att ta bilden. Så nästa sommar blir det nog en resa hit igen.

Ryssby Hembygdsgård

Maken, Mikael Karlsson, barnbarn till Axel och Emilia från Borsna och Kvänarp, pratade mycket med Bertil Nyberg i hembygdsföreningen. En verklig eldsjäl som delade med sig av så mycket kunskap.

Det som gjorde stort intryck på mig, utöver de många underbara människor vi träffade, var hur det såg ut i byarna där Axel och Emilia bott och växt upp. Jag hade en föreställning om att det var långt inne i det skogrika Småland och trodde att torpen legat i skogen långt från bygemenskapen. Men så var det inte alls. Vi kände att de funnits i ett sammanhang, och vi kunde tänka oss hur det varit med grusvägar och hästskjutsar där de gått och åkt. Tåget kom tidigt till Ryssby och troligen åkte de tåg när de flyttade till Västrum 1892, med förstfödde sonen i famnen. Idag är stationen borta men perrongen finns kvar och vi stod där en stund och funderade över tidens gång.

Nästa morgon åkte vi hem till far och ett par dagar senare blev det ny släktsafari, nu i spåren av min farfar och hans familj uppe i Vänersborgstrakten. Det ska jag också berätta om snart. På vägen hem från far stannade vi hos en kusin till min mor, en man som också släktforskar och bor på den släktgård norr om Ullared där min mormors mor föddes. Det blev en fantastisk resa i historien och släktens spår, och väldigt mycket att smälta efter de där dagarna.

Ja, det var verkligen en upplevelse att se allt detta och få veta så mycket nytt.

Fantastiskt arkivfynd

Digitaliseringen av gamla arkiv är ju fantastisk. Efter ett dödsfall i släkten ska snart det gamla huset säljas. Det har varit i samma familjs ägo, nu i tredje generationen, sedan det byggdes.

Här om dagen letade jag på Lantmäteriets historiska kartor och hittade både avstyckningskarta och köpebrev från 1925:

Långängen

Vi har alltid trott att det byggdes 1924, men vet nu att det var 1925. Tomten köptes den 2 januari men först i augusti samma år har lagfarten utfärdats. I köpebrevet kan vi läsa att tomten kostade ettusen kronor, mycket pengar på den tiden.

Det här arkivfyndet är ytterligare en liten pusselbit till släktens historia.