På Björlingska kyrkogården i Västerås vilar Martina och Jenny Sundén under en gemensam gravsten. Martina dog 1880 och var då 77 år. Jenny dog 1870 och blev bara 27 år. De var inte mor och dotter, som man kanske skulle kunna tro, utan svärmor och svärdotter. Den gemensamma länken är Daniel Anton Sundén, son till Martina och make till Jenny.
För ett par år sedan (under pandemin) skulle vi i Västerås Släktforskarklubb ordna en kyrkogårdsvandring i centrala Västerås. Det var på vårkanten och vi medlemmar kunde samlas utomhus. Jag skulle prata om några gravar och en representant för kyrkogårdsförvaltningen talade om begravningsplatserna, Björlingska och Wallinska kyrkogårdarna som ligger intill varandra.
Några veckor innan var maken och jag på kyrkogården för att reka, dvs kolla in vilka gravar som finns och se vilka som var användbara. Det måste vara en gravsten med text som är läslig, annars skulle jag inte kunna hitta information om den som vilar där. Dessutom ville jag ha lite variation, inte bara höga herrar vars liv kanske redan är kända.
En av gravarna jag fastnade för var denna, där Jenny och Martina Sundén är begravda.
När jag nystade upp den här historien i kyrkböcker, bouppteckningar och gamla tidningar så visade den sig rymma mycket dramatik.
Något jag greps av var den hyllningsvers som publicerades i VLT när maken gifte om sig efter Jennys död:

Numera bor jag ju i Västerås men har bott i trakten av Västervik i 38 år, och det visade sig att Jennys släkt förgrenade sig dit. Jag skrev en artikel om hennes släkthistoria till Tjust släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, i sista numret 2021.

Läs den i en pdf-fil här.

Där finns mycket information för den som möjligen är släkt med henne men rymmer alltså en hel del drama utöver det vanliga.

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
”Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då.”

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog ”vid nära 100 års ålder”. Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av ”njurlidande”.

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: ”Mördad på vägen från Västerås till hemmet”.
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.

”Nu går jag över till Skepplanda socken och mjölkar” brukade Tilda Johansdotter säga till maken och barnen när hon gick för att mjölka. Familjen bodde i Östad socken.

Blackekärr i början av 1900-talet. Till vänster Tildas make Edvard Eliasson framför gårdens ladugård. Till höger: Edvard och Tilda. Foton från Skepplanda hembygdsförening.

Östad och Skepplanda är grannsocknar och sockengränsen ska ha gått tvärs över gårdsplanen, mellan manhus och ladugård. Manhuset stod i Östad socken och det är där de var kyrkoskrivna. Socknarna ligger i Västergötland.

I maj i år besökte jag den gamla gården Blackekärr, tillsammans med bror och svägerska. Min släktforskande svägerska har en del av sina rötter där och hon berättade för mig om Tilda, hennes make Edvard Eliasson och deras son Elis, som blev spelman som vuxen och då kallades Black-Elis. Tilda hade också dottern Jenny från före äktenskapet.

Förr i tiden var nog sockengränsen mer betydelsefull än vad den är för oss idag. Om det hade någon praktisk betydelse i fallet med Blackekärr vet jag inte men när jag fick veta att Tilda brukade säga så där, då tänker jag att hon tyckte att det var lite speciellt att gå till grannsocknen för att mjölka. Att hon sa det med glimten i ögat. Att hon är rätt citerad finns belagt i en bok om bygdespelmän i Göta Älvdalen där sonen, spelmannen Black-Elis, är omskriven.

Här låg ladugården, sedan länge riven. Eget foto.

Den gamla vägen finns kvar som en stig i skogen. Den här bilden är tagen åt andra hållet, stigen går alltså bort från där ladugården stod. Eget foto.

Mangårdshuset på Blackekärr i början av 1900-talet. Foto från Skepplanda hembygdsförening.

Huset står kvar fortfarande. Eget foto.

Det var Edvard som kom från Blackekärr där han föddes 1859, Tilda var född i Grandalen i Hålanda socken 1864. I Edvards släkt var Blackekärr en släktgård sedan flera generationer tillbaka. Hans far var uppväxt där, liksom hans farmor Annika Jönsdotter, vars föräldrar Jöns Hansson och Brita Svensdotter ägde Blackekärr i slutet av 1700-talet. Edvard och Tilda sålde sin gård 1935 men med förbehållet att få bo kvar livet ut. Edvard dog 1943 och Tilda året efter. Numera ägs gården av Östad säteri.

Blackekärr ligger idag långt från allfarvägen, utan bilväg dit och enda sättet att ta sig fram är på en stig genom skogen.
Huset byggdes på 1700-talet och står kvar än, men är inte bebott längre.

Gården var 1/8 mantal kronoskatte och har funnits sedan 1604. Gårdsarealen var 23,6 hektar och närmare hälften låg i Skepplanda socken och den andra delen i Östad socken. Enligt häradsekonomiska kartan gick sockengränsen lite utanför gårdsplanen och i så fall var det kanske när Tilda skulle mjölka korna på sommarbetet som hon sa att hon skulle gå till Skepplanda och mjölka.

Jag är glad att jag fick möjlighet att se det gamla hemmanet. Så vackert och rofyllt. Men vi ska nog inte romantisera för mycket, för det måste ha varit ett slit att få sin bärgning här för hundra år sedan.

Källor:
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Gårdarna kring sjön – Gårdarna kring Valsjön i Risveden är Högsjön, Bodatorp, Valås och Blackekärr (häfte, okänt utgivningsår)
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Risveden – En västsvensk obygds historia, del 3 (2008)
Sven-Olof Ohlsson: Bygdespelmän i Göta Älvdalen (2000)

Stigen genom skogen till Blackekärr. Det var en vacker dag när vi i början av maj i år besökte gården. Eget foto.

I slutet av 1800-talet bodde en familj i ett torp i Halland och miste alla sina fyra barn innan barnen blev vuxna. Alla barnen dog! En ändlös tragedi som jag inte ens kan föreställa mig. Hur överlever man det som förälder?

Familjens torp låg under gården Lastad nr 4 (Bonnagård) i Ljungby socken i mellersta Halland. I Ljungby har jag växt upp, jag bodde där tills jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ljungby är hemma för mig, och även om jag inte bott där sedan 1972 är det en viktig del av min identitet. Uppväxttiden är med en hela livet.

Här om dagen köpte jag en gammal bok från ett antikvariat (beställd på nätet). När jag hämtat ut den, öppnat paketet och slog upp en slumpvis sida mitt i boken var det första jag såg en bild från Ljungby, min hemsocken. Boken är ”När byarna sprängdes”, skriven av Alf Åberg och utgiven 1953. Innan jag föddes. Alltså, hur stor är chansen att råka på en gammal bild från där jag växte upp i en bok som inte alls handlar om den trakten?

Bilden är en illustration för att visa ett torpställe och i texten står inte ett ord om just detta torp eller Ljungby, bara i allmänna ordalag om villkoren kring torpbildande. I bildtexten står det att torpet låg på en utmark. Där jag bodde i Ljungby med mina föräldrar och syskon fanns ett område västerut, uppe på ett berg, och där jag vet att flera torp finns och funnits. Det här har min förre skolkamrat, hembygdskännaren Christer Torstensson, rett ut i en hembygdsbok.

Facebook är bra på många sätt och ett är möjligheten att hålla kontakten med folk hemifrån. Det gör jag i en grupp som är till för oss som kommer från Ljungby. Det är nästan 50 mil dit, sedan jag för några år sedan flyttade till Västerås, och jag har ingen släkt kvar där så det blir inte precis några spontanbesök längre. Men tack vare Christers stora kunnande fick jag veta mycket mer om torpet. Han har identifierat det, men med reservation för att det kan vara fel stuga. Så vi få se det som sannolikt, och inte bevisat, att familjen i den här stugan miste sina fyra barn. Men om Christer dragit rätt slutsats var det så här:

Torparen Johan Aron Andersson och hans hustru Johanna Katarina Petersdotter hade gift sig i oktober 1878. Först var de skrivna under granngården Lastad nr 2 (som kallas Tångagård) och Johan var arbetare. Där föddes äldsta dottern Anna Potentia 1880. Sedan kom de till torpet under Lastad nr 4, på hösten 1880. Där föddes Johan Albin 1881, Jenny Olivia 1883 och Jenny Sofia 1885. Alla de tre yngsta barnen dog innan de fyllt ett år. För ingen av dem finns någon dödsorsak i dödboken. Att små barn dog under det första året var ju vanligt men var det så vanligt att man inte ens noterade varför?

Efter de tre yngsta barnens död måste föräldrarna ändå haft stora förhoppningar på äldsta dottern Anna. Var hon deras ljus i mörkret eller hur förhöll de sig till sina stora förluster? I tio år efter de tre yngre barnens död fick Anna leva och växa upp till en halvvuxen tonåring. Var hon sjuklig eller vad drabbades hon av? Det berättar inte prästen men den 29 december 1895 dog Anna, 15 år gammal. Någon dödsorsak finns inte, så det var säkert sjukdom.

Några fler barn blev det inte, Johan var född 1836 och Johanna 1842. Hur klarar man att bära en sådan livssorg? De var ju långt ifrån ensamma om detta, många föräldrar miste sina barn, ibland flera barn i samma smittsamma sjukdom under en kort period. I min egen släkt finns en faster till min morfar, hon födde 13 barn och åtta av dem dog i späd ålder.

I en roman jag läste en gång (jag tror att författaren är Walter Dickson) dör ett ganska nyfött barn i en familj. Fadern talar med en granne om förlusten och uttrycker att det var bättre att sonen dött tidigt än senare i livet när de fäst sig vid honom. Så tung den tanken är.

Johan i torpet på Bonnagård dog 1918. 1925 flyttade änkan Johanna till en systerdotter på en gård i Töllstorp, där hon dog 1934. Johan var född i en bondefamilj i Skararp i Ljungby. Johanna var dotter till rotebåtsmannen Peter Benjamin Williamsson Ljung i torpet Genehagen under Lastad nr 2.