Kategoriarkiv: Andra släkter

Björn Ulvaeus släkt

Björn Ulvaeus fyller år idag, den 25 april. Många vet att han kommer från Västervik. Han är engagerad i ett stort byggprojekt i sin gamla hemstad och var med på ruinens scen på 60-talet med resten av Hootenanny Singers under de första åren med visfestivalen i Västervik.


Hootenanny Singers 1967. Foto: Holger Ellgard, bild från Wikipedia.


Hootenanny Singers i Västervik 1965.

Men varifrån kommer han och hans släkt? Det ska du snart få veta, åtminstone till viss del.

Björn Ulvaeus flyttade från Göteborg till Västervik 1951 med sina föräldrar Gunnar och Aina Ulvaeus. Hans pappa fick arbete på pappersbruket där hans farbror Esbjörn Ulfsäter var vd. Det här känner de flesta Västerviksbor till så klart.

Ulvaeus är en latinisering av namnet Ulfsäter, så egentligen är det samma namn. Tidigare hette de Andersson.

Esbjörn var äldst i en syskonskara på fem, födda 1908-1923. När han var 20 år, två år efter att han tagit studenten, bytte han efternamn, enligt tillstånd från Kunglig Majt. 1933 flyttade han till Västervik där han blivit disponent på pappersbruket, bara 25 år gammal. De tre andra syskonen hette Asta, Gurli och Lennart.


Hela familjen. Att Esbjörn är överstruken beror på att han flyttat. Från församlingsboken i Oscar Fredriks församling. Bildkälla: Arkiv Digital.


Anteckning om att Esbjörn byter efternamn och att han tar studenten. Från församlingsboken i Oscar Fredriks församling i Göteborg. Bildkälla: Arkiv Digital.

Björn Ulvaeus farfar och farmor hette Erik Andersson och Hulda Höglund och bodde på Kvarnbergsgatan 5 i Göteborg. Esbjörn var deras första barn, han föddes den 8 april 1908. De hade gift sig dagen före nyårsafton 1907, och förmodlingen är det därför som prästen i Kristine församling i Göteborg lagt till ”oäkta” i födelseanteckningen. En rigid präst som ville markera att föräldrarna levt i synd. Det är inte ovanligt, det kan man se lite här och var i kyrkböckerna.

Farmor Hulda hade tidigare som ogift sonen Per Allan som dog innan han hunnit fylla ett år. Hulda var född i Göteborgs Donkyrkoförsamling 1881 och hennes föräldrar var stuveriarbetaren Carl Anders Petersson Höglund och hans hustru Anna Kristina Backlund och bodde på samma adress som dottern och mågen. Båda två var inflyttade från landsbygden, från Reftele i Jönköpings län respektive Nittorp i Älvsborgs län.

Farfar Erik föddes i Örgryte 1883. Dit flyttade hans föräldrar August Andersson och Kristina Svensdotter från Norra Kedum i Västergötland strax innan Erik föddes. Även August och Kristina var landsbygdsbor som flyttat till storstaden. De var födda i Hinneryd i Småland och Särestad i Västergötland. Tillsammans fick de tre barn: Maria, Axel och Erik.

Strax innan Erik fyllde fem år dog hans mor Kristina. Ett år senare gifte hans far om sig med familjens piga, den 19 år yngre Ida Johansdotter som också kom från Särestad. I detta äktenskap föddes fem barn.

Dessa uppgifter har jag hittat i kyrkböckerna i Kristine församling och Domkyrkoförsamlignen i Göteborg samt i Örgryte församling.

Det är Eriks storasyster Maria som fick en dotter som också hette Maria och som är Maria i filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick” av Jan Troell. Han är som bekant gift med Agneta Ulfsäter, kusin till Björn Ulvaeus. Filmen bygger på boken ”Att människan levde” som Agneta skrev 2007. Det är en mycket fin film, se den!

I boken skriver Agneta Ulfsäter att den släktberättelsen bygger på det som hennes far Esbjörn, hennes farbror Gunnar, hennes faster Gurli och deras kusin Maja berättat om släkten. Kanske är det också någon i släkten som har släktforskat vidare bakåt.


I boken finns ett släktträd som börjar med August och hans två hustrur och deras barn.


Hulda Höglund och Erik Andersson. Bild från boken ”Att människan levde” av Agneta Ulfsäter-Troell.


August Andersson och Kristina Svensdotter. Bild från boken ”Att människan levde” av Agneta Ulfsäter-Troell.

Ryssby och Berga

I Ryssby och Berga i Kronobergs län, norr om Ljungby, har maken sina rötter på sin fars sida. Hans farfar Axel Karlsson kommer från Borsna i Ryssby socken och hans farmor Emilia Karlsdotter kommer från Kvänarp i Berga socken. De båda byarna ligger med bara några kilometers mellanrum, men där råkar sockengränsen gå.

När jag började släktforska 2010 var det den här släkten jag forskade om. Det var mitt examensarbete på min första släktforskningskurs. Då hittade jag platserna på kartan. I sommar har vi sett dem i verkligheten, för första gången både för maken och för mig.

Det är en alldeles speciell känsla att komma till en sådan plats, som är så välbekant men ändå obekant. Hur mycket jag än läst om människorna och om platsen kunde jag inte föreställa mig hur det skulle se ut. Jag rekommenderar verkligen alla släktforskare att leta upp släktens hemtrakter, om du inte bor kvar där.

Vi hittade till och med den exakta platsen för det torp där farfar Axel växte upp! Det kunde ske tack vare stor hjälp från hembygdsföreningen i Ryssby. Ett riktigt varmt och stort tack till er eldsjälar! Allra mest till Bertil Nyberg i Ryssby som delade med sig av så mycket kunskap.

Min planering började med att leta upp alla platser på kartan och göra en egen med hjälp av en skärmdump och utprickningar av alla intressanta platser vi skulle besöka. Vi hade en dag på oss och visste inte hur mycket vi skulle hinna med. Egentligen var vi på väg hem till min far på västkusten för att hälsa på, men tog då två nätter på vandrarhem i Dannäs norr om Bolmen för att få en hel dag i trakten.

Tidigare i veckan hade jag ringt till ordföranden i Ryssby hembygdsförening och stämt träff på hembygdsgården på lördagen. Hon berättade då för mig att det finns en torpinventering och vi i den skulle kunna hitta Nyatorpet i Borsna. När vi kom dit hade hon bett Bertil Nyberg komma också, för om jag minns rätt var han med och gjorde torpinventeringen i Ryssby på 70-talet. Han hade i alla fall väldigt mycket att berätta och tack vare honom fick vi kontakt med hans gode vän Åke Karlsson, granne med platsen där torpet stått.

Ryssby kyrka

Besöket i Ryssby började i Ryssby kyrka där Axel och Emilia gifte sig 1890, och där även Axels föräldrar gift sig.

Nyatorpet

På Nyatorpet föddes farfar Axel 1867. När han var liten bodde familjen ett tag på torpet Skogen (som heter Skogstorpet på dagens karta) en kilometer norrut och flyttade sedan tillbaka till Nyatorpet.

Nyatorpet

Maken fotograferar platsen där Nyatorpet låg, alldeles hitom den lilla kuren på fältet och intill vägen. Idag finns ingenting kvar av torpgrunden.

Borsna

Så här kan Nyatorpet ha sett ut. Det är ett av två granntorp här som fortfarande finns kvar från samma tid. På 1800-talet låg det fem torp här.

Att vi verkligen kunde lokalisera platsen för Nyatorpet och Skogen är tack vare Åke Karlsson, släktforskare och hembygdshistorikeer, som bor i närheten. Vi fick rådet av Bertil Nyberg att knacka på hos honom och fråga om torpen. Och det var verkligen det bästa vi kunde göra. Vi blev inbjudna på nybakt och kaffe och satt och pratade länge! Han visade oss och han berättade. Han kände till farfar Axels familj, trots att de lämnade trakten 1892. Så fantastiska människor det finns! Vi är så tacksamma och glada för detta.

Strax före vägkorsningen med Nyatorpet, om man åker från Ryssby, ligger Borsna Södergård och Borsna Säteri.

Borsna säteri

På Borsna säteri arbetade farmor Emilia som piga när hon flyttat hemifrån 1887.

Borsna Södergård

Borsna Södergård ligger alldeles söder om säteriet. Hit kom Emilia som piga och då var Axel dräng här. När de tog ut lysning 1890 arbetade de här båda två.

När vi kom till gården i somras knackade vi på, mest för att fråga om det var den rätta gården. Här bor idag en barnfamilj och när vi förklarat vårt ärende blev vi inbjudna att titta runt. Bland annat fick vi se de gamla kakelugnarna som finns kvar i huset sedan Axels och Emilias tid. I övrigt är huset renoverat och gårdens ladugård är ny efter en brand för några decennier sedan. Men vilka snälla människor det finns som bara bjuder in oss så där!

Vi har enbart mött stor hjälpsamhet under vår släktforskningssafari. Mer kommer längre ner här!

Kvänarp Krämaregård

Några kilometer från Borsna ligger Kvänarps by i Berga socken där farmor Emilia föddes och växte upp på ett torp under den här gården som heter Krämaregården. Torpet låg vid den gamla byvägen som går bakom gården. Det visste vi inte när vi kom in i byn, men fick snart ny information.

Vi hade ägnat nästan hela dagen åt Ryssby och Borsna och bestämde att vi bara skulle ta vägen genom Kvänarps by för att se hur det såg ut, och återvända vid ett annat tillfälle. Och det ska vi absolut göra. Bilden är tagen vid åttatiden på kvällen, när vi precis lokaliserat Krämaregården. Sedan åkte vi några hundra meter till en vägkorsning för att vända bilen. Då kom en man på cykel på den ena vägen och vi passade på att fråga honom om det verkligen var Krämaregården vi hittat. Det stämde bra, och vi pratade vidare och frågade om torpen här. I byn har Emilias familj bott i flera generationer. Här var hennes farfar Jacob Hwirfel soldat på soldattorp nr 33 och hans far Anders Forss korpral på soldattorp nr 36.

Mannen på cykeln sa att vi skulle följa med till hans föräldrar, som bor på en gård i andra änden av byn. Han var på väg dit, och han berättade att hans pappa Sigvard Svensson visste mycket om byns historia och varit med och skrivit en bok om byn. Klockan var halvnio en lördagkväll och vi undrade om det verkligen gick för sig. Jodå, sa han. Och vi blev så hjärtligt mottagna! Sigvard Svensson berättade massor och vi fick till och med ett exemplar av Kvänarpsboken! Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dessa vänliga människor där borta. Tack vare dem kunde vi också lokalisera soldattorpet där korpral Forss bott för ungefär 200 år sedan.

Kvänarp

Här börjar den gamla byvägen i Kvänarp, alldeles i vägkorsningen i södra änden av byn, och intill här låg soldattorpet nr 36. Möjligen finns det några rester kvar av grunden till torpets lada, men vi hann inte leta efter det. När vi kommit så här långt var det så mörkt så att jag fick använda blixten för att ta bilden. Så nästa sommar blir det nog en resa hit igen.

Ryssby Hembygdsgård

Maken, Mikael Karlsson, barnbarn till Axel och Emilia från Borsna och Kvänarp, pratade mycket med Bertil Nyberg i hembygdsföreningen. En verklig eldsjäl som delade med sig av så mycket kunskap.

Det som gjorde stort intryck på mig, utöver de många underbara människor vi träffade, var hur det såg ut i byarna där Axel och Emilia bott och växt upp. Jag hade en föreställning om att det var långt inne i det skogrika Småland och trodde att torpen legat i skogen långt från bygemenskapen. Men så var det inte alls. Vi kände att de funnits i ett sammanhang, och vi kunde tänka oss hur det varit med grusvägar och hästskjutsar där de gått och åkt. Tåget kom tidigt till Ryssby och troligen åkte de tåg när de flyttade till Västrum 1892, med förstfödde sonen i famnen. Idag är stationen borta men perrongen finns kvar och vi stod där en stund och funderade över tidens gång.

Nästa morgon åkte vi hem till far och ett par dagar senare blev det ny släktsafari, nu i spåren av min farfar och hans familj uppe i Vänersborgstrakten. Det ska jag också berätta om snart. På vägen hem från far stannade vi hos en kusin till min mor, en man som också släktforskar och bor på den släktgård norr om Ullared där min mormors mor föddes. Det blev en fantastisk resa i historien och släktens spår, och väldigt mycket att smälta efter de där dagarna.

Ja, det var verkligen en upplevelse att se allt detta och få veta så mycket nytt.

Fantastiskt arkivfynd

Digitaliseringen av gamla arkiv är ju fantastisk. Efter ett dödsfall i släkten ska snart det gamla huset säljas. Det har varit i samma familjs ägo, nu i tredje generationen, sedan det byggdes.

Här om dagen letade jag på Lantmäteriets historiska kartor och hittade både avstyckningskarta och köpebrev från 1925:

Långängen

Vi har alltid trott att det byggdes 1924, men vet nu att det var 1925. Tomten köptes den 2 januari men först i augusti samma år har lagfarten utfärdats. I köpebrevet kan vi läsa att tomten kostade ettusen kronor, mycket pengar på den tiden.

Det här arkivfyndet är ytterligare en liten pusselbit till släktens historia.

Björnhuvud och Kapelludden

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

till Kapelludden
På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort.

Björnhuvud ligger vid Kapelludden i Gåsfjärden söder om Västervik, i Västrums socken. Eller egentligen är det kapellet som låg på gården Björnhuvuds ägor. Gården finns inte längre kvar. Husen är raserade, bara rester är kvar i landskapet. Gården låg mycket vackert, vid en sluttning ganska nära vattnet i en idag nästan parkliknande miljö med stora gamla ekar, bokar och lindar. Vägen fram till Björnhuvud är idag betesmark och jag skulle inte hittat hit utan guide. I somras var jag där med min granne och en bekant som är uppväxt här och hittar genom hagar och skogsdungar. Vi var på väg till Kapelludden, och passerar resterna av Björnhuvuds gård på vägen dit.

björnhuvud
Rester från muren vid den gamla gården.

Gården fanns här redan på 1500-talet, och kanske innan. 1543 är första omnämnandet och Björnhuvud är då en dekangård, berättar Claes-Göran Petersen i sin bok Socknar och gårdar i Tjust. Det innebär att den ägdes av kyrkan, dekanen var ungefär som kontraktsprost idag. Det gamla kapellet låg då på gårdens ägor. Senare ingick gården i godset Helgerums ägor, innan det blev privatägt på 1900-talet. I husförhörslängden framgår att baron Raab på Helgerum är ägare på 1860-talet.

björnhuvud
Baronen ska också ha låtit bygga det hus som idag ligger kvar nere vid vattnet alldeles intill kapellet.

Under en längre period på 1700- och 1800-talet var Björnhuvud uppdelat i två gårdar, men blev en ensamgård igen på 1830-talet.

björnhuvud
Delar av den gamla husgrunden, troligen kring murstocken.

björnhuvud
Här stod ladugården.

I husförhörslängderna har jag letat efter människorna på Björnhuvud. Många familjer har kommit och gått.
De första noteringarna är från 1600-talet. 1643 finns en Lars i Björnhoffed i mantalslängden för Gladhammars socken. Det är den äldsta tillgängliga mantalslängden. 1733 finns här en Jonas eller Jöns Pärsson (det är svårt att läsa gammal handstil) och fem år senare Carl Jönsson, Brita och 16-årige Johan. Sannolikt är detta en son till den tidigare Jonas eller Jöns som nu tagit över.

Husförhörslängderna berättar mer om personerna, för här noteras födelsetid och födelseplats, om de är inflyttade och om de dör. Den första husförhörslängden (AI:1) för Västrum är odaterad men troligen är den från omkring 1750. Den visar att på Björnhuvud bor en bonde som heter Lars men som dör under husförhörslängdens tid, hans hustru Margareta, dottern Cathrina och en dräng, och en piga som flyttat. Dessutom finns här Pähr och Maria. Antingen har Pähr tagit över efter Lars, eller så har de brukat var sin del av gården.


Från husförhörslängden. Pähr och Maria längst ner.
Bild från Arkiv Digital Västrum AI:1 (0-9999) Bild 41 / sid 69.

Nästa husförhörslängd (AI:2) omfattar åren 1760-1778 och då är det bönderna Göran Olofsson, född omkring 1709, och Pär Ersson, född omkring 1715, som bor på Björnhuvud med sina familjer. Göran Olofsson är gift med den 35 år yngre Anna (född cirka 1744), som måste vara hans andra fru. De har små barn tillsammans men i familjen finns också sonen Nils som är 25 år, och de två tonårsdöttrarna Anna och Stina. När Göran Olofsson dör stannar Anna kvar på gården och gifter om sig med näste bonde som heter Per Larsson. Per Ersson har ersatts av Per Nilsson med hustru Bodil. 1789 har Bodil blivit änka men stannar på gården med sina barn, och tar en dräng till hjälp.

karta 1788
Karta från 1788.
Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Anna och hennes nye make stannar kvar till omkring 1790, då kommer två nya jordbrukare till Björnhuvud. Det är nämndemannen Per Andersson, född 1762, och bonden Anders Månsson, född 1763. De har flera drängar och pigor, flera av dem flyttar härifrån. Även de båda brukarfamiljerna flyttar någon gång före 1820.

1829 kommer Petter Andersson hit från Konglebo. Då är han 37 år gammal och har med sig hustrun Maja Greta och fyra barn. En son till föds här. När hustrun dör 1832 går det ett år så gifter han om sig med en av pigorna och flyttar sedan till Hultö med sin familj.

björnhuvud
Resterna av en gammal brunn. Det är svårt att se i sommargrönskan.

Efterträdare blir Jonas Nilsson Blom och han är ensam brukare på Björnhuvud, som han arrenderar av baron Raab på Helgerum. I 19 år stannar Blom här. Under de åren blir han änkling två gånger och gifter om sig med allt yngre hustrur. Första hustrun är Caijsa Jonsdotter. Jonas är född år 1800 och Caijsa 1794 och de har dottern Johanna och sonen Carl Johan. Hon dör 1844 och 1845 gifter han sig med Caijsa Stina Johansdotter, född 1807. Efter två års äktenskap föder hon tvillingar i juni men dör själv en månad senare. I juni dör den ene av tvilligarna. Året innan har dottern Johanna dött, 21 år gammal. 1849 gifter Blom om sig för tredje gången, med sin tidigare piga Brita Maria Persdotter, bonddotter från Västra Eknö och 22 år yngre än Blom, som nu hunnit bli 49. Innan de lämnar Björnhuvud och flyttar till Västervik 1857 har de hunnit få en son och en dotter.

Under Bloms tid som bonde på Björnhuvud finns det en hel del anställda på gården, men det är stor omsättning på både drängar och pigor hela tiden. Åren 1845-50 har sju drängar och sex pigor kommit och gått. Drängen Anders Magnus Månsson Jern är gift och bor här med hustru Stina Maria Samuelsdotter som är inflyttad från Skirö, och fem barn. Han är den ende anställde som stannar under en längre tid. Han blir kvar även sedan Blom flyttat. Det verkar inte komma någon ny arrendator utan baron Raab driver gården med hjälp av anställda. Nu kallas de statdrängar i stället. Några familjer som bott här efter 1870 är Carl Johan Gran från Målilla med hustrun Sara Lena Magnidotter från Misterhult, Gustaf Reinhold Carlsson från Lofta och Carolina Magnidotter från Kläckeberga, Nils Fredrik Gran och Carolina Margareta Johansdotter från Tuna.

björnhuvud
Bok och ek växer vid vägen från Björnhuvud ner till Kapelludden.

1925 är det företaget Blankaholms såg som äger Helgerum. Troligen är det då gården styckas av från Helgerums slott och säljs, precis som till exempel Helgerums gård. Köpare är hemmansägaren Oskar Efraim Andersson från Misterhult. Detta verkar vara de sista som bor på och brukar Björnhuvud. På 1930-talet ska byggnaderna ha varit ganska förfallna. Sedan har ägarna av granngården Göljerum tagit över marken.

Att husen och gården försvinner ser man också på kartan. 1925 finns gården kvar på kartan men 1943 är den borta.

karta 1925
Kartan från 1925.
Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

karta 1943
Kartan från 1943.
Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

björnhuvud
Smultron på väg till Kapelludden.

Kapelludden är platsen för Västrums allra äldsta kyrka, eller kapell. Hur gammalt det är vet man inte. En ny kyrka byggdes på den nuvarandes plats i byn Västrum och började användas 1693. Då ingick Västrum i Gladhammars socken, och det var långt att åka till Kapelludden för en del av sockenborna. 1961 reste hembygdsföreningen ett kors på den gamla kapellplatsen.

björnhuvud

På en metallskylt på korset står det: ”Till minne av Björnhuvuds kapell. Tillkomst är okänd, nedlagt senare delen av 1600-talet. Här firade våra fäder gudstjänst. Här jordade de sina anhöriga.”

Claes-Göran Petersen skriver om kapellet (sid 176) att det är ett av två medeltida kapell i gamla Gladhammars socken. Det andra var det som låg inne i nuvarande Västerviks stad och som kallades Fiskeby kapell. Då låg staden i Gamleby.
Redan 1689 ska kapellet på Kapelludden ha varit ganska förfallet. Vid samma tid hade socknens prästgård flyttats från Lunds by till Västrum och då ville prästen ha kyrkan i närheten. Den plats där korset står är kanske inte den exakt rätta. Enligt Claes-Göran Petersen finns rester av en stensättning som kan vara det gamla kapellets grund, men det är inte klarlagt. Här ska många människor ha begravts.


Karta från 1697. Kapelludden sticker ut under Björnshuvuds glo.
Klicka på bilden för att se den i större format.

Källor: Västrums kyrkoarkiv, Västrums hembygdsbok, Claes-Göran Petersen: Socknar och gårdar i Tjust, Lantmäteriet

På släktforskningssafari

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Östergöl

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Hunshult

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!