Kategoriarkiv: Andra släkter

Björnhuvud och Kapelludden

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

till Kapelludden
På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort.

Björnhuvud ligger vid Kapelludden i Gåsfjärden söder om Västervik, i Västrums socken. Eller egentligen är det kapellet som låg på gården Björnhuvuds ägor. Gården finns inte längre kvar. Husen är raserade, bara rester är kvar i landskapet. Gården låg mycket vackert, vid en sluttning ganska nära vattnet i en idag nästan parkliknande miljö med stora gamla ekar, bokar och lindar. Vägen fram till Björnhuvud är idag betesmark och jag skulle inte hittat hit utan guide. I somras var jag där med min granne och en bekant som är uppväxt här och hittar genom hagar och skogsdungar. Vi var på väg till Kapelludden, och passerar resterna av Björnhuvuds gård på vägen dit.

björnhuvud
Rester från muren vid den gamla gården.

Gården fanns här redan på 1500-talet, och kanske innan. 1543 är första omnämnandet och Björnhuvud är då en dekangård, berättar Claes-Göran Petersen i sin bok Socknar och gårdar i Tjust. Det innebär att den ägdes av kyrkan, dekanen var ungefär som kontraktsprost idag. Det gamla kapellet låg då på gårdens ägor. Senare ingick gården i godset Helgerums ägor, innan det blev privatägt på 1900-talet. I husförhörslängden framgår att baron Raab på Helgerum är ägare på 1860-talet.

björnhuvud
Baronen ska också ha låtit bygga det hus som idag ligger kvar nere vid vattnet alldeles intill kapellet.

Under en längre period på 1700- och 1800-talet var Björnhuvud uppdelat i två gårdar, men blev en ensamgård igen på 1830-talet.

björnhuvud
Delar av den gamla husgrunden, troligen kring murstocken.

björnhuvud
Här stod ladugården.

I husförhörslängderna har jag letat efter människorna på Björnhuvud. Många familjer har kommit och gått.
De första noteringarna är från 1600-talet. 1643 finns en Lars i Björnhoffed i mantalslängden för Gladhammars socken. Det är den äldsta tillgängliga mantalslängden. 1733 finns här en Jonas eller Jöns Pärsson (det är svårt att läsa gammal handstil) och fem år senare Carl Jönsson, Brita och 16-årige Johan. Sannolikt är detta en son till den tidigare Jonas eller Jöns som nu tagit över.

Husförhörslängderna berättar mer om personerna, för här noteras födelsetid och födelseplats, om de är inflyttade och om de dör. Den första husförhörslängden (AI:1) för Västrum är odaterad men troligen är den från omkring 1750. Den visar att på Björnhuvud bor en bonde som heter Lars men som dör under husförhörslängdens tid, hans hustru Margareta, dottern Cathrina och en dräng, och en piga som flyttat. Dessutom finns här Pähr och Maria. Antingen har Pähr tagit över efter Lars, eller så har de brukat var sin del av gården.


Från husförhörslängden. Pähr och Maria längst ner.
Bild från Arkiv Digital Västrum AI:1 (0-9999) Bild 41 / sid 69.

Nästa husförhörslängd (AI:2) omfattar åren 1760-1778 och då är det bönderna Göran Olofsson, född omkring 1709, och Pär Ersson, född omkring 1715, som bor på Björnhuvud med sina familjer. Göran Olofsson är gift med den 35 år yngre Anna (född cirka 1744), som måste vara hans andra fru. De har små barn tillsammans men i familjen finns också sonen Nils som är 25 år, och de två tonårsdöttrarna Anna och Stina. När Göran Olofsson dör stannar Anna kvar på gården och gifter om sig med näste bonde som heter Per Larsson. Per Ersson har ersatts av Per Nilsson med hustru Bodil. 1789 har Bodil blivit änka men stannar på gården med sina barn, och tar en dräng till hjälp.

karta 1788
Karta från 1788.
Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Anna och hennes nye make stannar kvar till omkring 1790, då kommer två nya jordbrukare till Björnhuvud. Det är nämndemannen Per Andersson, född 1762, och bonden Anders Månsson, född 1763. De har flera drängar och pigor, flera av dem flyttar härifrån. Även de båda brukarfamiljerna flyttar någon gång före 1820.

1829 kommer Petter Andersson hit från Konglebo. Då är han 37 år gammal och har med sig hustrun Maja Greta och fyra barn. En son till föds här. När hustrun dör 1832 går det ett år så gifter han om sig med en av pigorna och flyttar sedan till Hultö med sin familj.

björnhuvud
Resterna av en gammal brunn. Det är svårt att se i sommargrönskan.

Efterträdare blir Jonas Nilsson Blom och han är ensam brukare på Björnhuvud, som han arrenderar av baron Raab på Helgerum. I 19 år stannar Blom här. Under de åren blir han änkling två gånger och gifter om sig med allt yngre hustrur. Första hustrun är Caijsa Jonsdotter. Jonas är född år 1800 och Caijsa 1794 och de har dottern Johanna och sonen Carl Johan. Hon dör 1844 och 1845 gifter han sig med Caijsa Stina Johansdotter, född 1807. Efter två års äktenskap föder hon tvillingar i juni men dör själv en månad senare. I juni dör den ene av tvilligarna. Året innan har dottern Johanna dött, 21 år gammal. 1849 gifter Blom om sig för tredje gången, med sin tidigare piga Brita Maria Persdotter, bonddotter från Västra Eknö och 22 år yngre än Blom, som nu hunnit bli 49. Innan de lämnar Björnhuvud och flyttar till Västervik 1857 har de hunnit få en son och en dotter.

Under Bloms tid som bonde på Björnhuvud finns det en hel del anställda på gården, men det är stor omsättning på både drängar och pigor hela tiden. Åren 1845-50 har sju drängar och sex pigor kommit och gått. Drängen Anders Magnus Månsson Jern är gift och bor här med hustru Stina Maria Samuelsdotter som är inflyttad från Skirö, och fem barn. Han är den ende anställde som stannar under en längre tid. Han blir kvar även sedan Blom flyttat. Det verkar inte komma någon ny arrendator utan baron Raab driver gården med hjälp av anställda. Nu kallas de statdrängar i stället. Några familjer som bott här efter 1870 är Carl Johan Gran från Målilla med hustrun Sara Lena Magnidotter från Misterhult, Gustaf Reinhold Carlsson från Lofta och Carolina Magnidotter från Kläckeberga, Nils Fredrik Gran och Carolina Margareta Johansdotter från Tuna.

björnhuvud
Bok och ek växer vid vägen från Björnhuvud ner till Kapelludden.

1925 är det företaget Blankaholms såg som äger Helgerum. Troligen är det då gården styckas av från Helgerums slott och säljs, precis som till exempel Helgerums gård. Köpare är hemmansägaren Oskar Efraim Andersson från Misterhult. Detta verkar vara de sista som bor på och brukar Björnhuvud. På 1930-talet ska byggnaderna ha varit ganska förfallna. Sedan har ägarna av granngården Göljerum tagit över marken.

Att husen och gården försvinner ser man också på kartan. 1925 finns gården kvar på kartan men 1943 är den borta.

karta 1925
Kartan från 1925.
Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

karta 1943
Kartan från 1943.
Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

björnhuvud
Smultron på väg till Kapelludden.

Kapelludden är platsen för Västrums allra äldsta kyrka, eller kapell. Hur gammalt det är vet man inte. En ny kyrka byggdes på den nuvarandes plats i byn Västrum och började användas 1693. Då ingick Västrum i Gladhammars socken, och det var långt att åka till Kapelludden för en del av sockenborna. 1961 reste hembygdsföreningen ett kors på den gamla kapellplatsen.

björnhuvud

På en metallskylt på korset står det: ”Till minne av Björnhuvuds kapell. Tillkomst är okänd, nedlagt senare delen av 1600-talet. Här firade våra fäder gudstjänst. Här jordade de sina anhöriga.”

Claes-Göran Petersen skriver om kapellet (sid 176) att det är ett av två medeltida kapell i gamla Gladhammars socken. Det andra var det som låg inne i nuvarande Västerviks stad och som kallades Fiskeby kapell. Då låg staden i Gamleby.
Redan 1689 ska kapellet på Kapelludden ha varit ganska förfallet. Vid samma tid hade socknens prästgård flyttats från Lunds by till Västrum och då ville prästen ha kyrkan i närheten. Den plats där korset står är kanske inte den exakt rätta. Enligt Claes-Göran Petersen finns rester av en stensättning som kan vara det gamla kapellets grund, men det är inte klarlagt. Här ska många människor ha begravts.


Karta från 1697. Kapelludden sticker ut under Björnshuvuds glo.
Klicka på bilden för att se den i större format.

Källor: Västrums kyrkoarkiv, Västrums hembygdsbok, Claes-Göran Petersen: Socknar och gårdar i Tjust, Lantmäteriet

På släktforskningssafari

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Östergöl

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Hunshult

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!

Harry Martinsson och Holje

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

vigsel 1834

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Holje nr 21

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Holje nr 21

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

Baptisterna i Marby

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

släktträffElva av människorna på bron här är släkt med varandra. Vi träffades i söndags och några av dem hade inte träffats förut. Det är maken och tre av hans kusiner plus sex kusinbarn och ett kusinbarnbarn. Och så vi som är ingifta. Några av kusinbarnen är kusin med varandra men inte alla.

Alla härstammar de från Axel och Emilia Karlsson, båda födda 1867 i Ryssby respektive Berga församling i Småland.

Här på vägen vid Helgerums slott har Axel och Emilia gått många gånger. Axel var rättare på slottet i början av 1900-talet och Emilia ska ibland ha ryckt in som kokerska. Tillsammans fick de 13 barn. Numera har de barnbarns barnbarn i bland annat Västervik.

Att jag gjort bilden så liten beror på att jag inte frågat alla närvarande om jag får publicera den på nätet. Därför har jag gjort den så liten att det inte går att identifiera enskilda personer.

Om du som läser skulle känna igen detta så hör av dig. Kanske är du släkt med oss.

Andra bloggar om: