Kategoriarkiv: Forskning

Karl och John emigrerade

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.


När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.


Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter.

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.


Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!

 

På släktforskningssafari

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Östergöl

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Hunshult

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!

Harry Martinsson och Holje

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

vigsel 1834

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Holje nr 21

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Holje nr 21

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

Kurs om kurs

Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.

I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver.

I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.

Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.

Baptisterna i Marby

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.