Kategoriarkiv: Forskning

Harry Martinsson och Holje

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

Kurs om kurs

1 svar

Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.

I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver.

I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.

Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.

Baptisterna i Marby

Lämna ett svar

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

Erik Larsson Boback

Lämna ett svar

I min släktforskning i vintras stötte jag på flera så kallade oäkta barn, det vill säga vars föräldrar inte är gifta. Ett av barnen föddes den 1 mars 1860 i Nysunds församling i Närke. I husförhörslängden uppges han ha drängen Erik Larsson Boback i Varnums församling till far. Denne Erik Larsson Boback har gäckat mig länge. Och gör än.

I vintras letade jag länge på många olika sätt, sedan gav jag upp. Idag tog jag upp problemet med Boback i en släktforskargrupp på Facebook. Svar kom ganska snabbt. Det är fantastiskt vilken kunskap och hjälpsamhet man finner bland släktforskare!

Men jag är fortfarande osäker. Tipsen från släktforskarkollegorna gjorde att jag nu har två kandidater till faderskapet.

I folkräkningen 1880 blir det en träff på Erik Larsson och Varnums församling. Någon Boback finns inte. Ett tips var också att det finns en plats som heter Bobacken i Varnums församling, dels torp, dels soldatboställe.

Kandidat nummer 1 är Erik Larsson född den 17 december 1835 i Varnums församling:

Hans föräldrar är torparen Lars Olsson och hustrun Sara Olsdotter i Svartudderna. 1880 är han gift och har en familj med sex barn och bor i Norra Höje i Visnums församling.

Kandidat nummer 2 är Erik Larsson född den 21 januari 1828 i Ölme församling:

Hans föräldrar är soldaten Lars Russman och hustrun Katrina Jansdotter, bosatta på Rudsbergs soldatboställe. 1880 bor han i Visnums församling och är gift.

Nu har jag följt de här två Erik Larsson och läst kyrkoböckerna på de sidor som visar vilka som bodde på Bobacken under åren från 1835 till 1865. Den ende av de två som har någon beröring med Bobacken är kandidat nummer två. Han är dräng där 1855, men bara under en kort tid, högst ett år. 1855 flyttar han till en annan gård, så till en tredje och 1858 till Visnums församling. Där stannar han uppenbarligen. 1858 gifter han sig där med en 14 år äldre kvinna och i 1880 års folkräkning är de fortfarande gifta och bosatta i församlingen.

Kandidat nummer ett stannar kvar hemma på Svartudden tills han är 18 år. 1853 flyttar han till Karlskoga och arbetar som dräng på flera ställen. 1860 gifter han sig med en ett år yngre kvinna i Karlskoga och 1861 föds deras första barn. Så småningom flyttar de hem till Varnums församling igen och 1880 bor de i Norra Höje. Varnum ingår numera i Kristinehamns församling.

Frågan är nu: är någon av dessa två far till min gosse Erik Johan Eriksson? I teorin kan vem som helst av de två vara det. Nummer ett är 24 år när barnet avlas, nummer två är 31 år. Modern till gossen är den 24-åriga pigan Stina Lovisa Jakobsdotter i Munkforsäng i Nysunds församling, som ligger precis på andra sidan länsgränsen från Visnums och Varnums församlingar. Karlskoga ligger strax norr om Nysund.

Om prästen gjorde någon efterforskning om barnafadern vet vi inte, eller om han kände till vem den här drängen Erik Larsson Boback egentligen var. Eftersom han skrivit ”uppges vara” i husförhörslängden kanske det bara är ett namn som modern lämnar.

Det som talar för att det skulle vara den yngre av kandidaterna, Erik Larsson nummer ett, är att han är ogift vid barnets avlande sommaren 1859. Den andre Erik Larsson är gift då, och hor var ett allvarligt brott på den här tiden. Så hade någon känt till att han begått brottet hade det förmodligen kommit fram till prästen också. Men säkert är det inte.

Det kan ju vara så att Stina Lovisa träffar barnafadern bara en gång, och att han då påstår sig heta så här, men ljuger. Samtidigt ska vi komma ihåg att detta är på landsbygden i mitten av 1850-talet, och där man förmodligen hade en förhållandevis god social kontroll. Det vill säga att man hade koll på vem som var vem, och då kan det ju vara riskfyllt att ljuga om sin identitet. Men vad vet jag om hur människorna tänkte för 150 år sedan? Om det är kandidat nummer 1 så bodde ju han i Karlskoga och dit åkte hon säkert någon gång, lika väl som till Kristinehamn. Men varför skulle hon då påstå att fadern är en dräng i Varnums församling?

Det jag mest funderar på är efternamnet Boback. Det ser i alla fall ut som om det är hans efternamn. På den tiden kunde man själv bestämma vilket efternamn man ville ha och så anmälde man det till prästen och så var det klart. Längre fram på 1800-talet blev det ganska vanligt att byta efternamn, när många arbetade tillsammans i industrin och det blev svårare att hålla isär vem som var vem. Men ingenstans har jag alltså hittat någon med hela detta namn. Idag finns det en enda person i Sverige med detta efternamn, enligt hitta.se. Det är en kvinna i Lindesberg, inte långt från Kristinehamnstrakten. Så kanske stämmer det trots allt.

(Skärmdumpar från Arkiv Digital. Överst från husförhörslängden i Nysunds församling A1:16B sidan 391. Nummer två från Födelseboken i Varnums församling C:7 sidan 193. Den tredje från Födelseboken Ölme församling C:5 sidan 96).

Den oblyge soldaten

Lämna ett svar

Bohusläns regemente deltog 1807 i kriget mot Pommern. Vid mönstringen i Stralsund den 2 juni 1807 fanns soldaten Sven Oblyg med. Jo, han hette faktiskt så:

Ett fint namn tycker jag. Som ni ser var han från Västergötland. 43 är hans ålder och 24 de år han tjänat kronan som soldat. Han är 5 fot och 8,5 tum lång, det vill säga 174 cm, och är gift.

Nästa soldat i samma kompani heter Christian Granat och är lite längre och lite yngre.

De här två råkade jag få ögonen på när jag letade efter min egen anfader soldaten Arvid Roth, som kom från Hjertums socken och var placerad i Fräkne kompani i samma krig. Han tog värvning 1798 och tog avsked 1817. Då var han inte stridsduglig längre, enligt hans befäl. Och Sverige var ju inte längre i krig och skulle aldrig mer vara, fast det visste man ju inte då.

De hade fina namn, soldaterna som gick ut i kriget mot Pommern: Trogen, Fröjd, Tiger, Kling, Fredlig(!), Rask (det känner vi ju igen från Wilhelm Moberg), Snäll, Flink, Skarp, Blixt och Wacker. Och en soldat hette Eric Gadd.

Mönstringsrullorna finns tillgängliga för släktforskare via Riksarkivet.

Det är vackra gamla dokument men letar i:

Ännu har jag inte besökt något arkiv, bara letat på nätet. Där finns det mesta.

Andra bloggar om: soldatforskning, släktforskning