Kategoriarkiv: Historia

Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917

(Detta har tidigare publicerats 2017 på www.vt.se)

Måndagen den 16 april 1917 var det inte som vanligt i Västervik. Omkring tvåtusen arbetare på fabriker och verkstäder lämnade sina jobb vid lunchtid och tog sig till Stora torget. De protesterade mot hunger och fattigdom. Oroligheterna hade börjat redan på lördagen. Detta blev upptakten till ett år av protester och hungerdemonstrationer i landet.

Under oroligheterna spelade Frans J Gustafsson en avgörande roll. Det var hans ord som fick folket att besinna sig och gå med på att bilda en kommitté som skulle förhandla med de lokala myndigheterna om tilldelning av ransoneringskort och priset på ved.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf troligen S. Eriksén.

Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren Frans J Gustafsson, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Frans Johan Gustafsson
När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är ”oförmögen till krigstjänst” och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen Frans han nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern. I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

Förutom Frans Gustafsson bestod kommittén av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Nu har jag letat efter dessa personer i kyrkböcker och folkräkningar, och tror att jag kan ha hittat tre av de fyra. Jag kan alltså inte garantera att det är till hundra procent rätt person.

Erik Nilsson:
Han var stenhuggare i Västervik och bodde i Kvistrum under Långhagen. Enligt folkräkningen 1910 var han gift med Maria Olivia Johansson som var född 1858 i Hallingeberg. Själv var han född i Västervik 1871. De gifte sig 1897 och året därpå föddes dottern Sara Augusta Olivia. I Kvistrum bodde även hans föräldrar Sven August Nilsson och Augusta Kristina Törnqvist. 1915 fick de en fosterdotter som hette Vera Lilian Nilsson som då var fem år gammal. Erik Nilsson levde till 1943 och hade då varit änkling i nästan två år.

Karl Zeijlon:
Enlig församlingsboken 1911-1931 var han grovarbetare och gift med Karolina Sofia Karlsson. De var födda 1872 och 1864 i Hallingeberg respektive Blackstad. 1915 kom de till Västervik efter en tid i Skinnskatteberg. De hade också bott i Fagersta där han arbetade på järnbruket och i Skärblacka när han arbetade på pappersbruket. Barnen hette Kerstin Dagmar Maria, Greta Sofia Maria, Dagny Hellevi Maria, Karl Gustaf Patrik, Anni Maria Linnéa och Nils Erik Bernhard. Barnen var födda 1897-1909 och som vuxna blev de flesta av dem också fabriksarbetare. Karl Zeijlon gick bort 1944.

Gustaf Jansson:
Han var född 1886 och något yngre än de andra tre, vilket vi också ser på fotografiet. Hans hustru Elin Teresia Westerberg var lika gammal. Gustaf arbetade på plåtslageri och kom från Loftahammar. 1908 gifte de sig och hade 1919 fått fem barn: Märta Teresia, Erik Gustaf, Eva Sofia (hon blev bara sex år), Tore Lennart och Britt Eva Maria. Enligt församlingsboken arbetade äldsta dottern som hembiträde och de två sönerna var typograflärling och plåtslagarlärling. Familjen bodde en tid på Hagaholm.

Albert Andersson:
Honom har jag inte lyckats hitta. Är det någon som vet något om honom? Kom han möjligen från Åtvidaberg?

 

Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. ”Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!” Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmänskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.

Kvinnor och män i arbete

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok ”Vävarnas barn” om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

Nedanstående bilder kommer från boken ”Arbetets söner” från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Oro i kyrkan

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken ”Bondetro och kyrkoro” (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag…

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

Kyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Mörker och kyla i husen

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.