Kategoriarkiv: Historia

Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. ”Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!” Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmänskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.

Kvinnor och män i arbete

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok ”Vävarnas barn” om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

Nedanstående bilder kommer från boken ”Arbetets söner” från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Oro i kyrkan

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken ”Bondetro och kyrkoro” (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag…

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

Kyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Mörker och kyla i husen

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Vilka skrev på för rösträtten?

Den här bilden känner nog många västeråsare igen. I alla fall vi som var på länsmuseet i onsdags kväll eller vi som läst senaste numret av Västmanlands Läns Museums tidskrift ”Spaning”. Fotot ingår i Västerås stadsarkivs bildsamling.

De nio kvinnorna på bilden är styrelsen i Föreningen för kvinnors rösträtt, en lokalförening i Västerås av LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Fotografiet togs 1918 i Villa Aseas trädgård, samma år som riksdagsbeslutet togs om kvinnors rösträtt. Sittande från vänster: Nina Benner-Andersson, Ruth Randall-Edström, Helga Silverstolpe och Emelie Bergström. Stående från vänster: Ida Fröström-Johansson, Anna Löfgren, Anna von Essen, Ester Kolmodin och Vira Eklund. Okänd fotograf.

De var borgerliga kvinnor och de befann sig i Villa Aseas trädgård därför att Ruth Randall-Edström var gift med chefen på Asea. Många av dem som arbetade för kvinnors rösträtt var lärarinnor eller hade andra mer självständiga yrken. Arbetarkvinnorna engagerade sig oftare i arbetarpartiernas kvinnoklubbar men en hel del var också aktiva i LKPR.

Tre år senare fick de rösta, för första gången. 100 år av rösträtt. Längre är det alltså inte som kvinnor fått rösta i Sverige. Vi var sist av de nordiska länderna, motståndet var hårt, framför allt från de konservativa i fördta kammaren men också från män i allmänhet. Motståndet mot kvinnors rättigheter är fortfarande stort, som vi ser i världen idag. Demokratin ska vi inte ta för given, den kan försvinna snabbare än vi tror.

Läs om rösträtten.
Läs om demokratin.

En viktig del i rösträttskampen var den namninsamling för kvinnors rösträtt som genomfördes 1913-1914 av LKPR. 351 454 personer skrev på, de allra flesta kvinnor men också en och annan man. Vill du veta om någon av dina släktingar skrev på? Det kan du läsa hos Riksarkivet som digitaliserat alla listorna med namninsamlingar. De finns här. Eller så väljer du Ämnesområde, sedan Politik och sedan Rösträttsinsamling. Då kommer du till listan över alla volymerna. Längst upp finns de från Stockholm, sedan följer övriga i landet. De är ordnade länsvis och sedan ortsvis inom länet. Västerås börjar på bild 9 i volymen med Västmanland. Så här kan det se ut, som på bild 23 från Västerås:

Flera som skrev på i Västerås var lärare. Bildkälla: Riksarkivet.

Och bild 142 från volymen Hallands län:

Det är Okome och Köinge, som min mamma kommer ifrån. Men detta var långt före hennes tid och mormor vara bara ett barn då. Kanske finns det andra släktingar där, jag ska undersöka det.  Bildkälla: Riksarkivet.

Kvinnor fick kommunal rösträtt tidigare än till riksdagsvalen men det var kopplat till inkomsten och civilståndet. 1910 blev kvinnor valbara till kommunal- och stadsfullmäktige. I Västerås var det Nina Benner-Andersson som blev invald i stadsfullmäktige först, det skedde 1912.

Här är några av de kvinnor från Västmanland som kom från arbetarklassen:

Från vänster: Ida Olsson, Agnes Söderquist och Agda Östlund. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Ida Olsson föddes 1871 i Västerås och började sitt yrkesliv som piga på en gård i Tillberga. Hon hette Lundin tills hon gifte sig med metallarbetaren Alfred Olsson 1901. Ida Olsson blev invald i stadsfullmäktige 1919 och var också ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden.

Agnes Söderquist, född Karlsson, kom från Enköpings-Näs där hon föddes 1881. Hon gifte sig 1902 med arbetaren August Rikard Söderquist. Själv arbetade hon som sömmerska och 1919 blev hon också invald i stadsfullmäktige i Västerås. Precis som Ida Olsson var hon ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden men även i fattigvårdsstyrelsen. Hon var engsagerad i nykterhetsrörelsen och i andra föreningar och hade många olika uppdrag.

Agda Östlund är en av de fem kvinnor som var de allra första som valdes in i riksdagen. Hon var född i Köping 1870 och hette Lundgren som ogift. Hon var också sömmerska och gifte sig med järnarbetaren Anders Östlund, familjen bodde i Stockholm. Under hela sitt vuxna liv hade hon många politiska uppdrag.

Tack för en inspirerande föreläsning, Johan Andersson, stadsarkivarie i Västerås!