Varför är Käringön så känd? Jag vet inte. Kanske beror det på Evert Taube? Idag har jag i alla fall varit där, för första gången i livet. Två av eleverna skulle dit för att göra reportage om sjöräddningen.

Käringön ligger långt ute i havsbandet och färjan dit från Hälleviksstrand tog ungefär 20 minuter. Det är många hus på Käringön och det ser ut ungefär som i fiskelägena på land.

Dagen har varit riktigt julihet och stillastående och det var skönt med lite fartvind på färjan.

Precis som i Mollösund är det många som reparerar sina hus. Jag undrar hur han tagit sig dit? Krupit på taket förmodligen.

På den lilla ön längst bort, till höger, ligger ett ensamt litet hus, utan skydd mot väder och vind.

Käringön har över hundra bofasta läser jag och jag undrar hur det är här på vintern. Den här vintern, med alla stormar och snön?

Det är nog bistert många gånger även i vår tid. Men värre var det förr, när fler gick under på sjön.

I kyrkan finns minnestavlor över de Käringöbor som drunknat till sjöss. Den siste är noterad 1966. Säkerheten är större idag i både fiske- och lastfartyg. Jag tänker på dem jag hittat under min släktforskning som också drunknat vid oväder till havs, bland andra en far och hans son från Vamlingbo på Gotland den 25 september 1827.

Den här dagen drunknade Lars Jacobsson, hans äldste son Hans och bonden Botel Christensson i Austres. Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. När han dör är han troligen gift med den 21-åriga Anna Severinsdotter från Austres. Prästen skriver i dödboken att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”:

Alla tre drunknade begravdes i en och samma grav.

Delar av min släkt kommer från Bohuslän men längre norrut och från inlandet.