I slutet av maj stängdes Lantmäteriets e-tjänst med historiska kartor. Man hade hittat en säkerhetslucka som behövde täppas till. Efter någon vecka öppnades e-tjänsten igen men i skrivande stund är bara kartor fram till 1873 tillgängliga.
Detta gäller de detaljerade kartorna för byar och gårdar. De översiktliga kartorna har inte påverkats av den tillfälliga stängningen.

Gamla kartor är intressanta för oss som släktforskar. Själv älskar jag kartor, både historiska och nutida, så jag är glad att åtkomsten återkommit.

Vill du veta hur många hus som fanns på din släktgård och hur de var placerade förr är kartorna från laga skiftet de som ger bäst upplysning om det. På dessa ritades alla husen in, och ganska exakt skulle jag tro. På storskifteskartor är det oftast bara en symbol för hus på gårdstomten. Kanske beror det på att det vid laga skiftet var någon eller några gårdar i byn som skulle flyttas ut från byn och byggas upp på nytt och att det därför var viktigt att ha koll på alla byggnader. Övrr huvud taget är de laga skifterskartorna mycket detaljerade.
Hur som helst så kan äldre kartor ge en intressant bild av en gårds förändring över tid, eller inte förändring.

Vi tar en titt på gården Lyngen i Ljungby socken i mellersta Halland. Där växte jag upp. Vi flyttade dit 1958 och jag flyttade hemifrån 1972, för mer än 50 år sedan. Men detta är hemma för mig.
Vi hade inte själva bondgården utan mina föräldrar köpte en avstyckad tomt och byggde en villa där. Vi bodde på Lyngen, inte i Lyngen.

Den här bilden tog jag vid ett besök i mina hemtrakter 2013. Gården Lyngen ligger öster om landsvägen genom byn och hade jag fotograferat från samma ställe före 1966 hade vi haft mangårdsbyggnaden i fonden vid det vita staketet. Det huset brann ner det året, jag minns den dramatiska branden. Gårdsägaren byggde sedan ett nytt boningshus på andra sidan vägen. Huset där vi bodde skymtar på vänstra sidan om vägen längst bort. Min föräldrar flyttade därifrån 1996.

Huset som brann ner 1966 kan ha varit från 1800-talet, kanske från slutet av 1700-talet, men det är för mig något oklart. På 1700-talet var Lyngen en av fyra gästgivargårdar i socknen och möjligen kan huset ha varit den gamla gästgivarbyggnaden.
Lyngen är i alla fall en gammal gård. Den äldsta kartan som visar gården är från 1722. Men gården är äldre än så. I Ljungby äldsta kyrkbok har jag hittat ett barnadop för ett barn från Lyngen den 17 juli 1695 men Lyngen finns också med i den äldsta mantalslängden från 1642, så vitt jag kan se. Då var Halland fortfarande danskt.

Men vi börjar i relativ nutid och går bakåt i kartskatten.

Den ekonomiska kartan är från 1968 men den måste bygga på flygfoton tagna någon gång mellan 1959 och 1966. För vårt hus finns med på tomten Lyngen 1:18 (röd prick) och mangårdsbyggnaden till Lyngen finns med (turkos prick) och på andra sidan vägen var det då obebyggt, där det nya boningshuset sedan byggdes. Norr om mangårdsbyggnaden låg (och ligger fortfarande) gårdens ekonomibyggnader. Under min uppväxt var det en ladugård med kor men sedan lång tid tillbaka är korna borta. Vägen längst väster om byn tillkom på 1960-talet, vägen genom byn är gammal.

Laga skiftet gjordes 1866 och på den kartan ser vi att Lyngens ägor sträckte sig i en lång tarm västerut, upp på ett berg. När jag var barn var det betesmark för gårdens kor och längre upp på berget ligger flera torp, de flesta hör till grannbyn Gisselstad.

Utsnittet från laga skifteskartan 1866 visar husen på Lyngen.

Jag gissar, men det är bara en gissning, att boningshuset är det som ligger som en fristående byggnad norr om de övriga husen. Jag tänker mig att ladugård och andra ekonomibyggnader var ihopbyggda, som på traditonella Hallandsgårdar. Men det kan också vara tvärtom, att boningshuset är en del av de sammanhängande byggnaderna. Boningshuset ska vara detsamma 1866 som brann hundra år senare men ladugården är förmodligen av senare datum och kan då ha placerats på norra sidan i stället.
I övre kanten av utsnittsbilden finns ett annat hus i vinkel och mittemot detta på andra sidan vägen bodde vi.

På platsen för vårt hus fanns på 1700-talet en stuga som kallades Bäckalunda, enligt en karta från 1775. Gården Lyngen är då bara markerad med en symbolbild för ett hus. Kartan gjordes för en ägomätning av utmarken.

Att Bäckalunda är platsen för vårt hus har jag fått bekräftat av en f d skolkamtrat, numera hembygdshistoriker, som gjort en avancerad jämförelse mellan olika historiska kartor och dagens kartor. Stugan ska ha legat precis där vår gårdsplan låg. De som bodde där då flyttade sedan till andra sidan vägen (vinkelhuset på laga skifteskartan).

Den äldsta kartan som jag hittat över Lyngen är från 1722 och visar att Lyngens gårdsbyggnader då låg på precis samma ställe som idag, med undantag av boningshuset efter branden 1966.

Samtliga kartor är från Lantmäteriet.

Vårt hus på Lyngen. Fotografiet tog jag för två år sedan. Under min barndom var det ljusgult. Precis framför våra garageportar ska stugan Bäckalunda ha legat. Hitom gårdsplanen hade vi barn vår sandlåda på 1960-talet.

I mitten av 1800-talet började man kunna kommunicera genom telegram via telegrafstationerna. Den som fixade detta kallades telegrafist. Efter hand blev det vanligt att kvinnor arbetade som telegrafister i Sverige och senare som radiotelegrafister i den svenska handelsflottan. Jag var själv en av dem.

Telegrafstationen i rådhuset i Falun före 1904. Fotograf okänd. Bildkälla: Tekniska Museet.

Så här kunde en telegrafstation se ut i mitten av 1900-talet. Foto: Karl Heinz Hernfried. Bildkälla: Nordiska Museet.

Telegrafist är idag ett försvunnet yrke och kanske lite udda i skuggan av många andra yrken som kvinnor haft. Att kvinnor alltid arbetat, det vet vi, men det dröjde länge innan vi fick tillgång till en arbetsmarknad på samma villkor som män.

Telgrafverket bildades 1853, när telegram började användas. Drygt tio år senare, 1864, blev det tillåtet för kvinnor att arbeta som telegrafister, tack vare pionjären Elfrida Andrée. Först hennes far och sedan hon själv tog strid för att hon skulle få möjlighet till detta, i upprepade brev till Kungl Majt. Efter flera avslag ändrades reglerna och man ordnade en kurs för kvinnliga telegrafister. (Elfrida Andrée är en mycket intressant person som du kan läsa mer om på Wikipedia och i Svenskt biografiskt lexikon).

Så småningom ändrades attityden och telegrafist kom att anses som passande yrken för kvinnor, inte minst för medelklassens döttrar och ogifta kvinnor från det som kallades bättre familjer men som ändå ville eller behövde försörja sig. Arbetet innebar att tjäna andra, alltså inget självständigt arbete. Därför menade man att det var lämpligt för kvinnor. Dessutom hade ju kvinnor också lägre löner än män och det var billigare att ha kvinnor anställda.

Kvinnorna som var telegrafister har jag vid några tillfällen stött på i husförhörslängderna, t ex Erika Charlotta Warfvinge som var telegrafist i Gunnebo vid förra sekelskiftet och Anna Ottilia Grundström, telegrafist i Karlstad på 1880-talet. Anna Westerhult var telegrafist i Lerum på 1910-talet liksom Sara Maria Björk och Anna Fredrika Göransson i Göteborg några år tidigare. Listan kan bli lång.

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Från vänster: 1. Elfrida Andrée, född 1841 i Visby, telegrafist i Örebro 1865. 2. Estrid Béen, född 1888 i Stenbrohult, e o telegragist i Örebro 1907, 1934 blev hon telegrafkommissarie i Valdemarsvik. 3. Ida Kristina Myrberg, född 1866 i Kila, e o telegragist 1884, telegrafföreståndare i Sveg 1899 och i Falun 1902. 4. Augusta Emilia Södergren, född 1858 i Stockholm, e o telegragist 1878. 5. Tekla Maria Elisabeth Wastenius, född 1853 i Falkenberg, e o telegragist 1873 i Onsala, senare föreståndare i bl a Fjällbacka. Bilder från Wikipedia och Svenskt porträttarkiv.

Mina föräldrars lyckönskningstelegram när de gifte sig 1947. Egen bild.

När telefonen kom i bruk minskade förstås användningen av telegram och till slut var det mest högtidstelegram som förmedlades, ni vet de där fina telegrammen till bröllop och 50-årsdagar och som finns sparade i många familjearkiv.

Handelsflottan började använda telegrafi när radiokommunikationen utvecklades i början av 1900-talet. Radiotelegrafin blev väldigt viktig för att kunna få hjälp vid olycker och förlisningar och ganska snart enades man om internationella nödsignaler som alla kunde förstå, t ex SOS.

I fartygen var det först bara män som arbetade som telegrafister och inte förrän 1948 mönstrade den första kvinnan som telegrafist i handelsflottan. Det var Ulla Bergström från Göteborg som fick arbete i Gorthonrederiet. Möjligen hade Margot Hallberg från Göteborg tjänstgjort i ett fartyg redan på 1920-talet men det har inte gått att belägga. Själv blev jag telegrafist i handelsflottan 1974 och om det kan du läsa på min egen hemsida. Arbetsuppgifterna innebar att hålla kontakten med land med hjälp av Morse-alfabetet och telegrafnyckeln, men också att sköta fartygets administration. Numera finns det inte telegrafister kvar, all kommunikation till sjöss går väl via nätet.

Här sitter jag och jobbar på mitt kontor ombord på M/S Arizona 1975. Markeringarna på klockan visar när det skulle vara radiotystnad varje timme för att lyssna efter nödsignaler. Eget foto.

Jag har inget foto från någon av radiohytterna ombord på fartygen jag arbetade på, bara detta från telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan i Kalmar 1974-1975. Någon av mina klasskamrater har tagit detta. Det var liknande radiostationer ombord. Eget foto.

I februari 1977 var M/S Arizona i hamnstaden Eastport i Maine på USA:s ostkust och jag blev intervjuad för lokaltidningen.

En sådan här morsenyckel använde jag i mitt arbete som telegrafist. Denna finns på Sjöfartsmuseet i Kalmar. Eget foto.

Telefonister blev ännu mer än telegrafister ett kvinnoyrke under en stor del av 1900-talet. Om det kan ni läsa i senaste numret av Släkthistoriskt Forum som har kvinnors arbete som tema.

PS. En film jag rekommenderar är ”The last signal” som handlar om Titanics telegrafist, en ung man. Kan ses på Youtube.

Källor jag använt är bl a böckerna ”Radion och radiotelegrafisten” av Birgitta Gustafsson (1991) och ”Hallå – Om telefonens första tid i Sverige” av Jan Garnet (2005).

De här bilderna tog jag i början av april 2017.

Det här är resterna av Tjuvabjärens backstuga. Han som kallades Tjuvabjären hette Karl Aron Andreasson och var ingen tjuv, utan född i torpet Sandberg vid berget Tjuvabjäret i Hule i Ljungby socken i Halland 1829. Så småningom blev han bonde med egen gård på 1/32 mantal i byn Gisslestad i hemsocknen, tillsammans med hustrun Anna Sofia Jönsdotter som kom från Vinberg.

Gården fick de lämna 1866 och kom att bo i backstugan på byns utmark. Där var de kvar livet ut. Anna Sofia dog 1908 och Karl Aron 1915. 50 år senare sprang jag omkring i ruinerna efter deras hus och lämningarna efter deras fina trädgård men hade ingen aning om vilka de var som bott där en gång i tiden. För mig är den här stugruinen en viktig plats.

Backstugan låg i utkanten av byns mark och utmed den gamla landsvägen. Alldeles intill byggdes en villa, kanske på 30- eller senast på 40-talet. Där bodde en familj fram till 1952, då Leander och Jenny Bengtsson flyttade in. På nästa tomt, efter Leanders och Jennys hus, byggde mina föräldrar en villa 1958. Vi flyttade in strax före jul det året och omgivningarna blev mina och mina bröders jaktmarker. Tillsammans med grannbarnen höll vi ofta till i skogen intill grannhuset. Jag tror att det var en gärdsgård mellan tomterna och vi tog oss dit på en stig lite längre bort. Vårt hus och Bengtssons hus ligger på mark som hörde till Lyngens by.

Kartan från laga skiftet 1853. Nr 1 är Tjuvabjärens backstuga. Nr 2 är platsen där mitt barndomshem ligger, villan mina föräldrar byggde 1958. Däremellan ligger grannhuset som Leander och Jenny Bengtsson då hade. Här ser vi också den gamla kyrkvägen som där vek av svagt upp mot backstugan och gick utmed tomten. Karta från Lantmäteriet.

Det var spännande att leka i en gammal husruin. Vi byggde kojor i skogen intill, vi lekte säkert indianer och vita och annat man gjorde på den tiden under det tidiga 60-talet. På våren var lämningarna av huset översållat med blå vintergröna. Det fanns nog andra blommor där också, rester efter backstugans trädgård, men det minns jag inte nu.

Min ene bror och jag kom att tala om detta här om dagen, om barndomen och tillhållet vid torpruinen. Och ett annat övergivet torp som låg en bit bort och där vi också rotade omkring ibland.

Mina bilder från augusti 2016, med löv på träden och mer dunkel. Det är så här jag minns det från barndomen. Det som nu är en stig upp mellan träden var förr troligen en väg till ett torp som låg lite längre upp på berget och som kallades Vedbergs.

Torpinventering
Att torpet där jag lekte kallades Tjuvabjärens skulle jag inte känt till om inte min tidigare skolkamrat Christer Torstensson skrivit om det i Hallands hembygdsförbunds årsbok Hallandsbygd 1996-1997, sedan hembygdsföreningen gjort en torpinventering på Gisslestad bys utmarker. I artikeln berättar han historien om den här backstugan och 14 andra torp och backstugor. Jag vet att han är en kunnig hembygdshistoriker. I husförhörslängderna verkar backstugan ha namnet Helljepjuken, eller om det är Vedbergs torp som låg en bit ovanför Tjuvabjärens som hette så. På Vedbergs torp bodde änkan Anna Bengtsdotter. Torp och stugor kunde i många fall ha ett lokalt namn som folk sa och ett mer officiellt namn som stod i kyrkböckerna.

Kartan från torpinventeringen finns publicerad i årsboken ”Hallandsbygd” och har gjorts av Christer Torstensson. Publiceras med tillstånd. Den lite bredare vägen är väg 154 som byggdes 1965 (eller var det 1966?). Vägen som är ett smalt streck längst till höger är dagens väg genom byn. Här har Christer ritat in vårt hus och även de närmaste grannarnas hus ockå.

Karl Aron Andersson och Anna Sofia Jonsdotter kom på obestånd och var sedan mycket fattiga. Men deras trädgård var ovanligt fin och välkänd, läser jag i artikeln. Karl Aron kallas arbetskarl och jordbruksarbetare i kyrkböckerna. Fattighjon är överstruket. Han gick troligen som dagsverkare hos bönderna i trakten, men han var inte torpare med arbetsplikt som arrende, huset var ju en backstuga. Ungefär som min farfar som i sin ungdom i Göteborg kallades månadskarl och det innebar att han tog de påhugg som fanns för dagen.

Karl Aron och Anna Sofia hade tio barn, födda 1857-1878. Fyra av dem dog i barndomen. En son och en dotter arbetade i Danmark en tid. Yngsta dottern Alma Viktoria blev kvar i hemmet och bodde i backstugan till 1918, tre år efter hennes fars död. Sedan flyttaade hon till Borås och därefter revs troligen huset.

På den tiden, fram till 1907, gick den gamla kyrkvägen mellan Gisslestad by och kyrkan en bit väster om den nuvarande vägen genom byn, kanske 50 meter eller så vid sidan om. En rest av den gamla kyrkvägen är körvägen upp till Bengtssons hus. Vi kallade det Leanders hus, Jenny hade gått bort 1960 och han var ensam kvar den sista tiden.

Det gula huset är Leander och Jenny Bengtssons hus och vägen upp till deras garage (som jag tror är byggt senare) är resten av den gamla kyrkvägen. Lusthuset till vänster står på vår tomt, det byggde min pappa på 70-talet. Mina föräldrar flyttade från detta hus 1996. Eget foto från april 2017.

Kartor från Lantmäteriet.

Vid Hule i Ljungby ligger det fyra berg på rad från norr till söder. De heter Sandberget, Björkekullen, Tjuvabjäret och Kvigbjäret har Christer berättat för mig. Så Karl Aron var född i ett torp vid det näst nedersta (nr 1 på kartan ovan) av dessa berg. När han föddes var hans föräldrar torpare men köpte sedan en gård i Hule och bodde då (nr 2 på kartan ovan) mittemot det hus som senare blev skola och som står kvar fortfarande. Från familjens bostad finns det troligen bara en syrenbuske kvar idag. Marken vid nr 2 på kartan ovan kallas i protokollet från laga skiftet 1840 för Tjuvabjärens lycka. Då var Karl Aron ett barn så det måste betyda att även hans far kallades för Tjuvabjären. (Bjär är halländsk dialekt och betyder berg).

Skansen
Backstugan som kallas Tjuvabjärens hade funnits sedan 1846, kanske tidigare, och först som torp. Ett av de andra torpen i torpinventeringen ligger längre upp på berget och kallades Skansen och där bodde ett par som hette Lovisa och Axel Jörgensen. Axel var född i Danmark och jag minns dem vagt. Axel hade först varit gift med Svea Ulrika Karlsson som dog 1937. Sedan gifte han om sig 1944 med Lovisa. Han dog 1972 och verkar ha bott kvar där då. Axel Jörgensen var snickare och på 60-talet bodde det också en annan dansk familj som jag tror hette Farre i ett torp intill Jörgensens och där pappan i familjen också var snickare. I den familjen fanns det en son i min och min brors ålder.

Lovisa Jörgensen var änka när hon gifte sig med Axel 1944. Hon var född i Träslov 1895 och gift i Morup med fiskaren Nils Oskar Pettersson som var några år äldre. De hann få sex barn tillsammans innan hon blev änka 1930.

Den 5 mars 1930 drunknade hennes make och fyra andra fiskare från Morup i en dramatisk olycka. I dödboken har prästen skrivit ”Omkommen genom drunkning strax intill Hallarna under rodd i lillbåten ut till fiskebåten omkr 4.10 f.m”. Den yngste av de döda var bara 23 år gammal. Läs om detta i ett inlägg i bloggen Abandowest. Yngsta dottern till Nils Oskar och Lovisa var bara fyra månader gammal när hennes far drunknade. Lovisa bodde sedan inne i Falkenberg med barnen och kom 1944 till Ljungby. Lovisas makes gravsten finns i Gravstensinventeringen. I artikeln i Hallandsbygd finns en bild på Lovisa och Axel Jörgensen.

Uppgifterna här kommer framför allt från artikeln i Hallandsbygd 1996-1997 men också från Ljungbys och andra kyrkoarkiv.