Kategoriarkiv: Tjust

Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917

(Detta har tidigare publicerats 2017 på www.vt.se)

Måndagen den 16 april 1917 var det inte som vanligt i Västervik. Omkring tvåtusen arbetare på fabriker och verkstäder lämnade sina jobb vid lunchtid och tog sig till Stora torget. De protesterade mot hunger och fattigdom. Oroligheterna hade börjat redan på lördagen. Detta blev upptakten till ett år av protester och hungerdemonstrationer i landet.

Under oroligheterna spelade Frans J Gustafsson en avgörande roll. Det var hans ord som fick folket att besinna sig och gå med på att bilda en kommitté som skulle förhandla med de lokala myndigheterna om tilldelning av ransoneringskort och priset på ved.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf troligen S. Eriksén.

Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren Frans J Gustafsson, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Frans Johan Gustafsson
När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är ”oförmögen till krigstjänst” och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen Frans han nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern. I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

Förutom Frans Gustafsson bestod kommittén av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Nu har jag letat efter dessa personer i kyrkböcker och folkräkningar, och tror att jag kan ha hittat tre av de fyra. Jag kan alltså inte garantera att det är till hundra procent rätt person.

Erik Nilsson:
Han var stenhuggare i Västervik och bodde i Kvistrum under Långhagen. Enligt folkräkningen 1910 var han gift med Maria Olivia Johansson som var född 1858 i Hallingeberg. Själv var han född i Västervik 1871. De gifte sig 1897 och året därpå föddes dottern Sara Augusta Olivia. I Kvistrum bodde även hans föräldrar Sven August Nilsson och Augusta Kristina Törnqvist. 1915 fick de en fosterdotter som hette Vera Lilian Nilsson som då var fem år gammal. Erik Nilsson levde till 1943 och hade då varit änkling i nästan två år.

Karl Zeijlon:
Enlig församlingsboken 1911-1931 var han grovarbetare och gift med Karolina Sofia Karlsson. De var födda 1872 och 1864 i Hallingeberg respektive Blackstad. 1915 kom de till Västervik efter en tid i Skinnskatteberg. De hade också bott i Fagersta där han arbetade på järnbruket och i Skärblacka när han arbetade på pappersbruket. Barnen hette Kerstin Dagmar Maria, Greta Sofia Maria, Dagny Hellevi Maria, Karl Gustaf Patrik, Anni Maria Linnéa och Nils Erik Bernhard. Barnen var födda 1897-1909 och som vuxna blev de flesta av dem också fabriksarbetare. Karl Zeijlon gick bort 1944.

Gustaf Jansson:
Han var född 1886 och något yngre än de andra tre, vilket vi också ser på fotografiet. Hans hustru Elin Teresia Westerberg var lika gammal. Gustaf arbetade på plåtslageri och kom från Loftahammar. 1908 gifte de sig och hade 1919 fått fem barn: Märta Teresia, Erik Gustaf, Eva Sofia (hon blev bara sex år), Tore Lennart och Britt Eva Maria. Enligt församlingsboken arbetade äldsta dottern som hembiträde och de två sönerna var typograflärling och plåtslagarlärling. Familjen bodde en tid på Hagaholm.

Albert Andersson:
Honom har jag inte lyckats hitta. Är det någon som vet något om honom? Kom han möjligen från Åtvidaberg?

 

Torpet med flera namn

Torpet Nyhägn på Kilmare gård utanför Västervik hyrde vi några år i början av 2000-talet. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

Nyhägn på våren. Foto från 2005.

 

Torpet med sidobyggnader. Foto från 2005.

 

Rörspis i kammarn, vedkorg och askhink. Foto från 2005.

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

Husförshörslängden 1809-16. Bild från Gladhammar (H) AI:5 (1809-1816) Bild 18 / Sida 15, Arkiv Digital.

I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit ”Christineberg, även kallat Nyhägn” men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

Husförhörslängden 1807, när torpet troligen hette Nyborg. Bild från Gladhammar (H) AI:4 (1801-1812) Bild 143 / Sida 269, Arkiv Digital.
Kanske har Erik Samuelsson byggt den här logen i början av 1800-talet.


När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

Pesten 1710-1711

I nästa vecka ska läroverksplanen framför Ellen Keyskolan grävas ut av arkeologer. Här ligger pestkyrkogården. Omkring 300 personer begravdes här under 1711 och 1712, alla döda i pesten. Att vi har en pestkyrkogård i stan är nog ganska allmänt känt.

Den platsen, som länge efteråt kallades Dödlyckan, togs i bruk som pestkyrkogård de sista dagarna i januari 1711. Det var borgmästaren Hans Baumans arvingar som skänkte en lycka utanför staden till kyrkogård. Den 7 mars 1712 slutade lyckan användas som begravningsplats för pestoffer, enligt prästens anteckning i kyrkboken.


Prästen har skrivit i kyrkboken om att Hans Baumans arvingar förärade en lycka ”åt kvarnen till” som begravningsplats åt farsotens offer. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 7 / sid 5.


Kartan från 1707 visar flera lyckor vid kvarnen i änden av Kvarngatan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.


Efter den 30 januari 1711 började pestkyrkogården användas: ”Vid denna tiden begyntes att bära liken utom staden”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 179 / sid 349.

Mer om platsen kan ni läsa på kommunenes hemsida. Läs om pesten i Läkartidningen.

Det är här de ligger: Margareta Jacobsdotter, Anders Gröndahl, Maria Magdalena Petersdotter, Engla Svensdotter, Carl Täcklings änka och två döttrar, Per Grans hustru, dotter och son och alla de andra som dog i pesten vid den här tiden. Även om det inte finns några gravstenar kvar är det deras gravar, de dödas vilorum.

En titt i kyrkboken från de här två åren tar oss 300 år tillbaka i tiden. Vad tänkte prästen när han dag efter dag fyllde i namnen på alla de döda, när han såg sina församlingsmedlemmar dö i så stora skaror? Han klarade sig uppenbarligen själv, för det är samma handstil hela tiden i boken.

I mitten på november 1710 bröt pesten ut. Från och med den 14 november har prästen skrivit att efterföljande dött i en smittosam sjukdom. Man hade ju varnats om att pesten skulle kunna komma, men det var två år tidigare.


Prästens anteckning om den smittosamma sjukdomen i november 1710. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 177 / sid 345.

När pesten väl fått sitt grepp om stan slog den till ordentligt. I december 1710 dog 47 personer. Sedan minskade det under sommaren men tog fart igen på hösten. Den värsta månaden var september 1711, när 63 personer dog och värsta dagen verkar ha varit den 6 september med sex döda. Då dog Sven Skräddares hustru, den lille gossen Johan Bertilsson, hustrun Elisabeth Stephansdotter, flickan Margareta Johansdotter, pigan Gunilla Andersdotter och tunnbindaren Anders Nilsson.

Det lär ha funnits familjer som mer eller mindre utplånades. Elisabeth Stephansdotter var hustru till skepparen Johan Ankarman. Innan september var slut hade även dottern Anna, sönerna Stephan, Peter och Johan plus familjens piga dött. Men skepparen verkar ha klarat sig själv från pesten. Båtsmannen Lars Falk dog den 4 februari. Den 24 och 25 januari hade döttrarna Elisabeth och Anna dött. Den 6 och 9 februari dog två barn till. Om hustrun levde vet jag inte. Per Gran miste hustru och två barn under februari. Hur orkar man leva då?


Lars Falk dog den 4 februari 1711 och fyra av hans barn dagarna före och efter. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 180 / sid 351.


En del av de döda i september månad. Sida upp och sida ner med döda. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 184 / sid 359.

De närmaste åren före pestens utbrott dog 50-100 personer per år i Västervik. 1710 dog 125 och 1711 dog 310 Västerviksbor. 1712 var det över, då dog bara 37 och året därpå 44. Sedan var det låga siffror i flera år. Inte så konstigt, när så många redan hade dött under pestens härjning. Hur många invånare hade Västervik då, i början av 1700-talet? Jag vet inte. Kanske 1000? 1500? Men det måste ha varit en stor andel som dog i pesten. I andra städer var det värre. I Stockholm dog 22000 av de 55000 invånarna i pesten. 2500 dog i Norrköping.

Det verkar inte som om Dödlyckan upphörde helt som begravningsplats när pesten ebbat ut. Ytterligare en begravning verkar ha skett i maj 1712. Då skriver prästen ”d 11 avled här en så kallad medical doctor, utan tvivel af främmande religion, och lades ute på lyckan”. Så kryptiskt! Dels en person utan namn, dels uppenbarligen en läkare som prästen alltså misstror på något sätt. Var det någon som anlänt till Västervik efter att pesten upphört? Ja, vem detta var lär vi väl aldrig få veta. Många gåtor döljer sig i arkiven.


Är detta den sista som begravdes på Dödlyckan? ”En så kallad medical doctor, utan tvivel av främmande religion”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 188 / sid 367.