Torpet Nyhägn på Kilmare gård utanför Västervik hyrde vi några år i början av 2000-talet. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

 

 

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit ”Christineberg, även kallat Nyhägn” men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

I nästa vecka ska läroverksplanen framför Ellen Keyskolan grävas ut av arkeologer. Här ligger pestkyrkogården. Omkring 300 personer begravdes här under 1711 och 1712, alla döda i pesten. Att vi har en pestkyrkogård i stan är nog ganska allmänt känt.

Den platsen, som länge efteråt kallades Dödlyckan, togs i bruk som pestkyrkogård de sista dagarna i januari 1711. Det var borgmästaren Hans Baumans arvingar som skänkte en lycka utanför staden till kyrkogård. Den 7 mars 1712 slutade lyckan användas som begravningsplats för pestoffer, enligt prästens anteckning i kyrkboken.

Prästen har skrivit i kyrkboken om att Hans Baumans arvingar förärade en lycka ”åt kvarnen till” som begravningsplats åt farsotens offer. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 7 / sid 5.

Kartan från 1707 visar flera lyckor vid kvarnen i änden av Kvarngatan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Efter den 30 januari 1711 började pestkyrkogården användas: ”Vid denna tiden begyntes att bära liken utom staden”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 179 / sid 349.

Mer om platsen kan ni läsa på kommunenes hemsida. Läs om pesten i Läkartidningen.

Det är här de ligger: Margareta Jacobsdotter, Anders Gröndahl, Maria Magdalena Petersdotter, Engla Svensdotter, Carl Täcklings änka och två döttrar, Per Grans hustru, dotter och son och alla de andra som dog i pesten vid den här tiden. Även om det inte finns några gravstenar kvar är det deras gravar, de dödas vilorum.

En titt i kyrkboken från de här två åren tar oss 300 år tillbaka i tiden. Vad tänkte prästen när han dag efter dag fyllde i namnen på alla de döda, när han såg sina församlingsmedlemmar dö i så stora skaror? Han klarade sig uppenbarligen själv, för det är samma handstil hela tiden i boken.

I mitten på november 1710 bröt pesten ut. Från och med den 14 november har prästen skrivit att efterföljande dött i en smittosam sjukdom. Man hade ju varnats om att pesten skulle kunna komma, men det var två år tidigare.

Prästens anteckning om den smittosamma sjukdomen i november 1710. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 177 / sid 345.

När pesten väl fått sitt grepp om stan slog den till ordentligt. I december 1710 dog 47 personer. Sedan minskade det under sommaren men tog fart igen på hösten. Den värsta månaden var september 1711, när 63 personer dog och värsta dagen verkar ha varit den 6 september med sex döda. Då dog Sven Skräddares hustru, den lille gossen Johan Bertilsson, hustrun Elisabeth Stephansdotter, flickan Margareta Johansdotter, pigan Gunilla Andersdotter och tunnbindaren Anders Nilsson.

Det lär ha funnits familjer som mer eller mindre utplånades. Elisabeth Stephansdotter var hustru till skepparen Johan Ankarman. Innan september var slut hade även dottern Anna, sönerna Stephan, Peter och Johan plus familjens piga dött. Men skepparen verkar ha klarat sig själv från pesten. Båtsmannen Lars Falk dog den 4 februari. Den 24 och 25 januari hade döttrarna Elisabeth och Anna dött. Den 6 och 9 februari dog två barn till. Om hustrun levde vet jag inte. Per Gran miste hustru och två barn under februari. Hur orkar man leva då?

Lars Falk dog den 4 februari 1711 och fyra av hans barn dagarna före och efter. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 180 / sid 351.

En del av de döda i september månad. Sida upp och sida ner med döda. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 184 / sid 359.

De närmaste åren före pestens utbrott dog 50-100 personer per år i Västervik. 1710 dog 125 och 1711 dog 310 Västerviksbor. 1712 var det över, då dog bara 37 och året därpå 44. Sedan var det låga siffror i flera år. Inte så konstigt, när så många redan hade dött under pestens härjning. Hur många invånare hade Västervik då, i början av 1700-talet? Jag vet inte. Kanske 1000? 1500? Men det måste ha varit en stor andel som dog i pesten. I andra städer var det värre. I Stockholm dog 22000 av de 55000 invånarna i pesten. 2500 dog i Norrköping.

Det verkar inte som om Dödlyckan upphörde helt som begravningsplats när pesten ebbat ut. Ytterligare en begravning verkar ha skett i maj 1712. Då skriver prästen ”d 11 avled här en så kallad medical doctor, utan tvivel af främmande religion, och lades ute på lyckan”. Så kryptiskt! Dels en person utan namn, dels uppenbarligen en läkare som prästen alltså misstror på något sätt. Var det någon som anlänt till Västervik efter att pesten upphört? Ja, vem detta var lär vi väl aldrig få veta. Många gåtor döljer sig i arkiven.

Är detta den sista som begravdes på Dödlyckan? ”En så kallad medical doctor, utan tvivel av främmande religion”. Bildkälla: Arkiv Digital, Västervik (H) C:2 (1697-1724) Bild 188 / sid 367.