Kartforskning

Gamla kartor som hjälpmedel i släktforskningen

1998 fick jag i min hand boken Fårad mark av Niklas Cserhalmi och skrev sedan de här två artiklarna som publicerades i Västerviks-Tidningen i september samma år. Själv släktforskade jag inte då men fick anledning att komma in på det i den ena artikeln. En annan bra bok är Kartforskning av Karl-Ingvar Ångström och Björn Johansson.

Kartor har alltid fascinerat mig och gamla kartor kan vara till stor hjälp för släktforskaren. Historiska kartor finns tillgängliga hos Lantmäteriet och på Riksarkivet.

Bilderna är tagna av min kollega, fotografen Tor Wiklund, som också är en hängiven släktforskare.

Knuvebo gård

För över 70 år sedan låg den stora ladugården på Knuvebo gård här. Korna stod i sina bås, tuggade hö och väntade på att bli mjölkade. Bonden, eller kanske hade han en dräng, mockade undan gödslet efter mjölkningen, innan det var dags att göra kväll.

knuvebo2I dag finns det bara stenfoten och cementgolvet från gödselrännan kvar. Vägen går nu rakt fram, på marken som då var golv i ladugården. Naturen har tagit över och spåren efter den gamla ladugården blir uppenbara först om du vet vad du letar efter.

Men det vet vi, eftersom vi sett den gamla kartan från 1940-talet. Då ladugården på Knuvebo gård ännu stod här. När den revs vet vi inte, men det är i alla fall länge sedan. Trädet som växer på ladugårdsgolvet har hunnit bli stort och några buskar är nästan manshöga.

Förändringarna
Hade vi inte sett den gamla kartan hade vi inte anat hur det en gång sett ut. För sextio år sedan låg betesmark och åkrar öppna intill gården, i dag har skogen tagit över. Lassekärret en bit bort i skogen finns i dag inte längre kvar. På en karta från 70-talet är ladugården borta men då finns ännu den krökta vägen kvar, som tidigare gjorde en lov runt ladugården. I dag anar vi bara spåren efter den gamla vägen.

knuvebo3Så förändras kulturlandskapet, ständigt. Öppna marker har växt igen, vattendrag och våtmarker har försvunnit efter utdikningar. Skogspartier har blivit bostadsområden. Trädet där jag brukade klättra som barn, och gunga på den där extra långa grenen, är borta och platsen ingår nu i en okänd familjs villatomt.
Vi lever i en föränderlig värld, även i praktisk mening. Men säkert funderar du ibland på vilka förändringar som skett.
Visst minns vi den miljö vi hade inpå oss som barn; stenarna, träden och gärdsgården, hönshuset, den improviserade fotbollsplanen. Men var var det skidbacken låg? Och var gick stigen upp till ödetomten med de gamla krusbärsbuskarna kvar?
Med hjälp av gamla kartor kan vi rekonstruera barndomens värld.

Knuvebo 1:1
Knuvebo är en gård utanför Överum i Västerviks kommun. knuvebo1

Vi studerar en karta från 1945 och jämför med en karta från 1978 och den nuvarande kartan. Här är märkbara skillnader. Vi ser tydligt att det som var öppen mark då, det gula på kartan, nu har växt igen och blivit skog.
På 1945 års karta verkar ladugården vara en rejäl byggnad. Den lär ha varit en tegelpannerad längre än ladugården på Källsåker, den som brann ner för några år sedan. När vi kommer ut till Knuvebo hittar vi resterna av ungefär halva ladugårdsgolvet, resten verkar vara borta helt. Men om kartan stämmer har alltså vägen dragits om och går nu tvärs igenom den gamla ladugården.
Från 1800-talet ägdes gården av Överums bruk och arrenderades av en tid Karl Svensson. Senare tog hans son Gustav Svensson över arrendet. Denne var troligen den siste som brukade gården och drev den in på 40-talet.

Astrid Lindgrens förfäder
Ytterligare en sak vet vi om Knuvebo. Här bodde på 1700-talet, två förfäder till Astrid Lindgren.
Sveriges Släktforskarförbund har publicerat Astrid Lindgrens släktträd ända ner till 1500-talet. Och här hittar vi Knuvebo i Dalhems socken.
Enligt denna hette Astrid Lindgrens farmors farmors mor Maria Christina Nilsdotter, född den första februari 1779 i Knuvebo, och död 1840 i Grägarp. Hon gifte sig i Odensvi 1797 med Petter Nilsson Berg, bonde i Grägarp, nämndeman i Sevede härad, kyrkovärd och ledamot av kyrkorådet i Vimmerby.
Maria Christinas pappa hette Nils Andersson och var också född i Knuvebo, den 19 maj 1745. Han var bonde på gården, och måste rimligtvis ha övertagit den efter sin far, eftersom han var född på gården. Han var gift med Anna Andersdotter från Sniperum i Gamleby.
Nils Andersson var kvar som bonde i Knuvebo fram till 1787, då Maria Christina var åtta år, och blev sedan rusthållare i Greby i Hallingeberg. 1792 blev han arrendator på Ringsfalls gård och så småningom rusthållare i Grägarp.

Boken som kan hjälpa dig att läsa landskapet

kartbokVi säger ibland att landskapet kan läsas som en öppen bok. Och det kan man faktiskt, i alla fall om man också har gamla kartor till hjälp. Och har du läst boken Fårad mark, skriven av Niklas Cserhalmi och utgiven av Sveriges hembygdsförbund 1998, underlättar det betydligt. Boken är skriven som en handledning i att tolka gamla kartor och spåren i landskapet.

Kanske tror du att det bara är gamla kyrkor, runstenar och gärdesgårdar som är lämningar från historien. Men det finns så oändligt mycket mer, bara du kan se det. I Sveriges Hembygdsförbund menar man att vårt absolut viktigaste kulturarv är landskapet som vi lever i. Utan historisk bakgrund kan vi inte heller skapa oss en framtid. Vi behöver veta vilka vi är och var vi kommer ifrån.

I boken konstaterar Niklas Cserhalmi att de sista 50 årens jordbruk förändrat mer än de föregående 4 500 årens. Trots det kan vi följa de olika tidsåldrarna i landskapet. Med hjälp av boken kan du alltså tolka en gammal karta och förstå vad den egentligen säger.
Av namnen på kartorna kan vi också ibland förstå var försvunna byar och gårdar legat. Vi kan hitta en gammal väg som i dag kanske bara anas som en fördjupning i skogsmarken, överväxt av gran och tall under efterkrigstiden. Med kartans hjälp kan vi till exempel se hur byarna såg ut före det laga skiftet, den enskilda förändring som betytt mest för landskapet före vår egen tid. Spåren ute i landskapet hjälper oss också att se historien, om vi kan tolka spåren. Det får vi praktisk hjälp med i boken.

Upptäcker du en avplanad yta i en sydsluttning, kanske i terrasser, kan det vara rester efter en boplats från bronsåldern eller järnåldern. Sten- eller jordrader utmed sidorna av den gamla boplatsen kan finnas kvar.
Tror du att en jordhög bara är en jordhög, slumpmässigt placerad? Nej, så behöver det inte alls vara. En gräsbevuxen kulle ute i naturen kan vara en gammal skärvstenshög, en skräphög från historisk tid. Inuti ligger det då skärvor av spruckna stenar från kokelden, djurben, trasiga redskap.
En skärvstenshög låter annorlunda än en gravhög om man sparkar på den, den låter ihåligare. Intill skärvstenshögarna kan det finnas rester från bokplatser.

Det är inte heller så svårt att hitta rester från historiskt åkerbruk. För ungefär tretusen år sedan började man röja mark för att odla och stenen som röjdes undan slängdes i en hög, så kallade odlingsrösen. Vi kan också hitta gamla stensträngar, som fungerat som inhägnader och gärdesgårdar, för att stänga ute de betande djuren från åkrarna. Stensträngarna är låga och småstenarna har ofta fallit ner vid sidan. Men dåtidens djur var betydlgit mindre än i dag och Niklas Cserhalmi menar att halvmeterhöga inhägnader kan ha varit tillräckliga under järnåldern.

I boken finns många exempel på kartor och spår, en hel del från Östergötland och Småland, vilket gör det lätt att förstå hur man ska tolka både kartor och lämningar ute i landskapet. Boken är en ovärderlig skatt för den som vill veta mer om sin omgivning.

Läs mer: