Grunden för släktforskaren är kyrkoarkiven. Här finns primärkällorna, det vill säga födelse-, död- och vigselböcker, men också husförhörslängder och in- och utflyttningslänger. Detta är de viktigaste källorna för släktforskaren men kyrkoarkiven innehåller en hel del mer.
Artiklarna på den här sidan handlar om kyrkböckerna, och har varit publicerade i Tjust Släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, där jag medverkar regelbundet och ingår i redaktionskommittén. Illustrationerna är skärmdumpar från digitala kyrkoarkiv hos Riksarkivet/Svar.
Husförhörslängderna berättar
Vi som släktforskar kan vara tacksamma att man i äldre tider ville ha så stor kontroll över medborgarna. Så stor att prästerna varje år höll förhör med sina undersåtar. I dag är husförhörslängderna en guldgruva för den som vill utforska sin släkts anor.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästerna undervisa församlingsborna i kristendomskunskap och anteckna i kyrkoboken hur mycket de lärt sig. Vid 1725 års religionsstadga skärptes kraven. Då fick kyrkan total kontroll över folks liv och leverne genom att var och en skulle uppfylla kraven på kristendomskunskap för att till exempel få flytta från socknen. Husförhören fortsatte ända till slutet av 1800-talet, men i början var inte prästerna lika noga som senare med sin bokföring.
Som bilden här kan en husförhörslängd se ut. Detta är husförhörslängden från Blackstad församling A1:8 1832-37, sidan 16. Här ser vi vilka som bodde på torpen Kulltorp och Nybygget vid den här tiden. Vi kan se hur bra de läser och när de varit med på husförhör. I kolumnen längst till höger ser vi vart de utflyttade tagit vägen. I kolumnen ”Särskilda anteckningar” finns en del att läsa om dem som bor på Nybygget, bland annat om ett oäkta barn som fötts.
Prästen skulle lära folket den kristna läran genom sina predikningar. Han skulle också undervisa ungdomarna och föräldrarna skulle undervisa barnen i hemmen. Prästen skulle kontrollera kristendomskunskapen, först genom förhör i kyrkan före högmässan, olika familjer varje gång tills alla i socknen förhörts. Konventikelplakatet 1726 föreskrev att förhör skulle hållas i hemmen och vi fick husförhören. Det förstärktes i religionsstadgan 1735. För församlingsmedlemmen var det straffbart att utebli från husförhören, ändå gjorde många det. Därför skärptes straffen 1765. Denna förordning gällde ända till 1888.
Husförhören genomfördes rote för rote och de började efter Mikaelidagen på hösten. För att kontroller att alla deltog i husförhören krävdes en förteckning över församlingsborna, det vill säga husförhörslängderna. I vissa församlingar togs barnen med först när de var sex år och skulle kunna läsa, andra skrevs in direkt efter födseln.
När Tabellverket inrättades 1749 fick prästerna i uppgift att lämna befolkningsstatistik och använde sig då av husförhörslängderna. Då blev det krav på att alla barn skulle noteras. Från och med nu skulle också alla uppgifter samlas på ett ställe, i husförhörslängden, som fick nya kolumner för flyttningar, vigsel med mera.
Olika ordning i längderna
Alla som var bosatta i församlingen skulle vara inskrivna i längden. Var man på sjukhus eller i fängelse var man fortfarande skriven i hemförsamlingen. I början var det ganska fritt för prästen hur han ställde upp sin längd, så länge katekeskunskapen redovisades i kolumner och uppställningen var ordnad geografiskt på byar och gårdar. Längderna kunde från början omfatta 4, 5, 7 eller 12 år men ettårslängder finns också. Familjerna upptecknades efter sina boställen och det kunde följa olika principer, t ex att man började med prästgården och rörde sig utåt mot sockengränsen. Senare kom krav på register och alfabetisk ordning.
Bilden: Ett exempel från Västrums församling i husförhörslängden A1:20 för åren 1886-91, på sidan 147. I kolumnen till höger om födelseplats och -år kan vi läsa att den här familjen är inflyttad från Ryssby i Kronobergs län den 12 maj 1890 och att de har nummer 3 i inflyttningslängden det året.
I varje församling finns förteckningar över obefintliga. Det är personer som tillhörde församlingen men höll sig borta och inte hade tagit ut flyttbetyg. Det gjordes först efter tre års frånvaro, för att det inte bara skulle vara tillfälligheter som spelade in.
Yrken, sjukdomar och namn
Familjefaderns yrke sattas bara ut om det var något annat än bonde. Här antecknades även lyten eller sjukdomar. Ibland kan det stå idiot eller sinnessjuk. Idiot innebar den som varit funktionshindrad från födseln medan sinnessjuk var den som haft en normal utveckling under barndomen. Ända fram till början av 1900-talet skulle prästen i hemförsamlingen underrättas när någon skrevs ut från ett mentalsjukhus.
Efter mitten av 1800-talet övergick man gradvis till att använda släktnamn i stället för patronymikon, det vill säga att faderns förnamn blev efternamn med tillägg av -son eller -dotter. 1901 kom en ny namnlag som reglerade detta, innan dess var det mer fritt att välja efternamn. Om någon tog sig ett nytt tillnamn skulle det gamla anges i parentes. I husförhörslängden skulle även födelsedata finnas med, och uppgifter om äktenskap, död och flyttningar. 1860 infördes mer detaljerade kolumner för detta.
Här ser vi sidan 115 i Västrums församlings husförhörslängd A1:21 för åren 1891-95. Det är tjänstefolket på Helgerums slott vid den här tiden. Pigan Emma Eleonora Blomgren längst upp är antecknad som dövstum. Många är överstrukna och har alltså flyttat. Ofta händer det att anställda drängar och pigor kommer tillbaka igen efter att ha varit borta något år och de kan då förekomma flera gånger på en sådan här sida. Det kunde vara stor omsättning på folk.
Prästens noteringar
Bland det mest intressanta för den som släktforskar kan de noteringar vara som skrevs i kolumnen för ”Tillfälliga anteckningar”. Här kan finnas uppgifter om brott och straff, om fattigdom, sjukdomar eller om det som kallas frejd, det vill säga hur man uppför sig och hur välanpassad man är. Det var prästens uppgift att försöka få en syndare att bli syndfri.
En av de vanligaste dödsorsakerna fram till och med 1700-talet var smittkoppor. I början av 1800-talet kom vaccinet och alla skulle vaccineras. Ofta var det klockaren som utbildades till vaccinatör, och vaccinationen antecknades i husförhörslängden. Prästen höll också kommunionförhör av den som skulle ta nattvarden, och det skulle man göra minst tre gånger per år. På 1700-talet började man med konfirmation av ungdomar, som i början var ett förhör inför den först nattvarden. Längder över kommunionungdomar fördes i församlingarna.
Födda, vigda och döda
Det är födelse-, vigsel- och begravningsböckerna som är de äldsta kyrkböckerna. De allra äldsta är en dödbok för Uppsala Helga Trefaldighets församling från 1608 och en vigselbok från 1609, förd i S:t Nikolai församling i Stockholm (Storkyrkoförsamlingen). Vigselboken från 1609 finns att se hos Arkiv Digital och Svar. Här kan vi läsa om Johan Ericsson och Kierstin Margareta Jonasdotter (om jag tolkat den gamla handskriften rätt) som gifte sig den 8 oktober 1609.
I flera stift började man under 1600-talet att föra kyrkböcker. Men det var ofta beroende av prästens nit och intresse. All denna bokföring skedde genom en kladdanteckning på löst papper eller i anteckningsbok vid förrättningen, ofta förd av klockaren, och sedan införing i bok, inte sällan vid årets slut. Säkert hände det ibland att det blev fel vid överföringen från kladd till bok. Risk fanns också att någon glömdes bort.
Födelse- och dopböcker
I dopboken antecknades barnets, föräldrarnas och dopvittnens namn. Faderns namn skulle alltid antecknas när föräldrarna var gifta, men det var inte alltid moderns namn antecknades. I vissa församlingar noterades bara dopdagen, inte födelsedagen, särskilt i äldre tider. Oftast står det också var föräldrarna bodde. Som släktforskare kan det därför vara bra att börja leta i födelseboken om man har namn och födelsedatum.
Barn skulle döpas inom åtta dygn efter födseln, enligt kyrkolagen från 1686, men ofta tog det längre tid för föräldrar som bodde långt från kyrkan och barn hann ibland dö innan de var döpta. 1846 förlängdes tiden till sex veckor. Anteckning i födelse- och dopbok skulle göras genast efter dopet.
Bilden: Uppslag i födelse- och dopbok för Odensvi församling 1898. Den 10 januari föds årets första barn, Anna Albertina, dotter till smeden i Sandstorp Karl Albert Fabian Karlsson och hans hustru Hulda Anna Sofia Andersdotter. Vi ser när de är födda, vilken sida i församlingsboken de finns på, när barnet döpts och vilka som är faddrar. Från Riksarkivet/Svar: Odensvi kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00288/C/11 (1895-1933)
På 1800-talet växte frikyrkorörelserna och dess medlemmar döpte ofta inte sina barn. Då hände det att prästen inte heller förde fullständiga anteckningar. Att så skulle ske kom i en förordning 1887. Födelsen skulle noteras, oavsett om det blev dop eller inte. 1896 började man erkänna lekmannadop, de skulle antecknas i kyrkans födelse- och dopbok.
Ända fram till 1915 angavs barnet som oäkta om föräldrarna inte var gifta, och då finns som regel inte faderns namn med. 1894 bestämdes att faderns namn bara fick antecknas om han själv erkänt sig vara far. Från 1775 ville Tabellverket veta hur gamla mödrarna var och då började prästerna anteckna detta. Från 1888 var det moderns födelsedatum som gällde, för att det inte skulle bli fel.
Lysnings- och vigselböcker
Innan man fick gifta sig skulle möjligheten till giftermål prövas genom lysningen. Det skedde i kvinnans hemförsamling tre söndagar i rad, då prästen vid gudstjänsten informerade om det kommande äktenskapet. Lysnings- och vigseldatum antecknades i kyrkboken. Ibland kunde det dröja en längre tid efter lysningen innan paret vigdes.
Vigseln kunde ske i en annan församling än där lysningen skett. Då skulle prästen i lysningsförsamlingen skicka med en lysningsattest, och vigseln kunde antecknas även i vigselförsamlingen.
Bilden: Lysnings- och vigselbok för Hjorteds församling 1845. Årets första brudpar är Johan Fredrik Lindgren, smeddräng vid Ankarsrums bruk, och Inga Maria Åström, dotter till svarvaren Lars Åström och hans hustru Brita Lisa Persdotter. Brudgummen är 23 år och bruden bara 16 år. Lysningarna har skett den 12, 19 och 26 januari och paret vigdes den 2 mars. Nästa brudpar är desto äldre, 34 och 31 år gamla. Från Riksarkivet/Svar: Hjorteds kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00134/C/5 (1844-1860)
Om mannen bodde i en annan församling var han tvungen att ha ett hinderslöshetsbevis från prästen i hemförsamlingen. Formuläret kallades ”bevis om ledighet till äktenskaps ingående”. 1915 ersattes dessa med äktenskapsbetyg. Skillnaden var att det nya gällde ett visst äktenskap och då krävdes också motpartens samtycke, medan det gamla gällde generellt för att få gifta sig.
Enligt kyrkolagen skulle parternas föräldrars namn fram till 1860 antecknas i vigselboken men det skedde ganska sällan. Brudparets ålder skulle anges för att visa att man inte vigde minderåriga.
Död- och begravningsböcker
Här hittar du noteringar om dem som dött och när de begravts. Från början antecknades bara begravningsdagen, senare skrev man också in dödsdagen. 1894 blev det obligatoriskt. Från 1749 ville Tabellverket ha uppgift om dödsorsaker och då skulle prästen anteckna detta i dödboken, inte efter läkarintyg utan vad de anhöriga angav eller vad prästen själv såg. Från 1859 krävdes läkarintyg.
Prästen skulle notera den avlidnes ålder men det kunde ofta bli fel när uppgiften kom muntligt från de anhöriga. Därför blev det snart vanligt att det kontrollerades av prästen som då kunde ange exakt ålder i år, månader och dagar.
Bilden: Ett uppslag i död- och begravningsbok för Loftahammars församling 1873. Första dödsfallet för året är den 14-åriga flickan Carolina från Väderskär. Hon dog den 10 januari och begravdes den 19. Föräldrarna heter Adolf Fredrik Edlund och Catharina Jaensdotter. Dödsorsaken noteras som nervfeber, det vill säga tyfus. Samma dag begravs den blott en månad gamla gossen Carl Alfred från Smågö, men i Västervik enligt prästens anteckning. Från Riksarkivet/Svar: Loftahammars kyrkoarkiv, Död- och begravningsbok, SE/VALA/00232/C/7 (1869-1883)
Enligt kyrkolagen skulle bara de som begravdes i vigd jord antecknas i död- och begravningsboken. Det innebär att avrättade brottslingar och de som begick självmord inte finns med i kyrkböckerna. Detta ändrades så småningom.
Först vid mitten av 1800-talet kom bestämmelser att den som dog skulle antecknas i hemförsamlingens dödbok, inte bara de som begravdes. Innan dess skedde sällan någon anteckning av den som dog borta, till exempel soldater i krig. 1850 kom en föreskrift om att den som dog i fängelse skulle noteras i hemförsamlingens dödbok.
Källor:
Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria del 1 och 2, utgiven 2004
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986
Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, utgiven 1984
Fler artiklar: