Jag måste få dela med mig av ett par gamla bilder, tagna på 30-talet. Det är foton på min pappa och hans syskon. Bilderna har jag fått tag i via mina släktingar i samband med släktträffen för några veckor sedan.

Tidigare har jag aldrig sett något fotografi över huvud taget på min pappa som barn. Själv har han inga i sitt album, bara från sin vuxentid. De här fotografierna finns hos en äldre bror och en syster. Min mamma har jag sett foto på som skolbarn, och hon liknar mig i samma ålder. Men alltså inte pappa. Plötsligt blev han en annan, en mer fullödig människa. Han har ju faktiskt varit ett barn en gång. Visst är det konstigt att det känns så? Men jag blev verkligen rörd när jag såg de här bilderna.

Min pappa är pojken längst fram i vit skjorta och slips. En liten spjuver ser han ut att vara… Jag tror att han är fem år för fotot måste vara taget 1931, att döma av minstingen, min näst yngsta faster på storebrors arm. Året därpå föddes en flicka till i familjen.

Min pappa är yngst av pojkarna i familjen, tio år yngre än sin äldste bror som står bakom honom här. Pojken som har den yngsta i knäet har nu hunnit bli 92 år och var med på vår släktträff. Fantastiskt, tycker jag.

Här är syskonen några år äldre och det ser ut som om min pappa är i tioårsåldern så det bör vara taget i mitten av 30-talet. Alltså för ungefär 75 år sedan. Han sitter bakom sina storebröder på stenen, som nummer tre från höger. Flickan längst till vänster är samma som i den vita klänningen på bilden ovanför.

Stenen finns på gården där de växte upp och finns kvar fortfarande så klart, men idag är den omgiven av skog. Fast pappa hittade den när vi var där under släktträffen.

Den som släktforskar har som regel en hel del gamla bilder, och många fotografier vet man egentligen inte så mycket om. Men de man vet vilka personerna är, de blir så mycket mer värdefulla.

I augusti i år fick jag för första gången se fotografier på min farfars föräldrar, Johan Olausson och Fredrika Olofsdotter. De gifte sig i Vänersborg 1875 och vi tror att detta är deras bröllopsbild, eller kanske en förlovningsbild:

Det här fotografiet är alltså taget för minst 136 år sedan. Mäktigt, tycker jag. Johan blev gammal, 92 år, men Fredrika dog redan 1895, 50 år gammal. Då var min farfar bara åtta år. En av mina fastrar sa när vi pratade om det att ”då förstår man varför han var så huslig, han fick väl hjälpa till hemma när hans mamma hade dött”. Så var det säkert.

Jag kan känna igen vissa drag hos både mig själv, mina barn och min pappa i dem båda, de som är födda mer än hundra år före mig.