Kategoriarkiv: Min släkt

God Jul 1693!

Så här till jul känns det lämpligt att berätta om en gammal släkting som föddes på julafton. Hon hette Kerstin Larsdotter och föddes idag för exakt 329 år sedan, nämligen på självaste julafton 1693.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Kerstin Larsdotters födelse på julafton 1693 på Ryen. Prästen har kladdat lite men vi kan se att det står att hennes far var Lars Lallesson (här stavat Lalesson). Bildkälla: Arkiv Digital.

1697 kom Lars Lallesson och Kerstin Björnsdotter till gården Heden från byn Ryen i norra delen av Okome socken. Då hade Heden varit öde sedan 1692, enligt mantalslängden. De hade med sig döttrarna Gunilla och Kerstin. På Heden fick de två barn till innan Kerstin Björnsdotter dog 1705.
Dottern Kerstin Larsdotter är min mormors mormors farmors farmor, född 1693 och död 1777.

Gården Heden finns kvar och ligger i byn Gällsås i södra delen av Okome socken, alldeles intill Ätraforsdammen. Här på gården har min släkt bott sedan detta år, 1697. En period var det mormors släkt som hade gården och sedan kom morfars släkt dit. Det blev några år kring förra sekelskiftet som jag inte hade någon släkt där men 1909 köptes gården av min morfars storebror Karl, gift med mormors syster Jenny. Deras efterlevande har den fortfarande.

En gåramålning av gården Heden, målad av Oscar Bohman på 1900-talet. Tavlan hänger på Heden.

Efter hustruns död gifte Lars Lallesson om sig 1706 med Ingeborg Olofsdotter. Han hade ju små barn som behövde en styvmor, vilket i många fall kunde vara skäl till nytt giftermål. Med Ingeborg fick han sex barn.
Kerstin Larsdotter gifte sig 1718 med Mårten Bengtsson från Gällared. De blev bönder i Myckhult i grannsocknen Askome och grannar med min morfars förfäder som också var bönder där då.

Lars Lallesson och Ingeborg Olofsdotter var kvar på Heden till 1722. Det blev alltså ett kvarts sekel för denna släktgren på Heden vid den här tiden. 1722 flyttade de till en gård i Näraby i Okome socken och på ålderns höst kom de till Åparps Skattegård där de bodde hos äldste sonen Lars.
På Heden efterträddes de 1722 av Arvid Bengtsson och hustrun Ingeborg Bengtsdotter, båda födda 1696. De två är min morfars mormors farmors föräldrar.

Kerstins far Lars föddes omkring 1666, troligen i byn Ryen. I den äldsta mantalslängden från 1662 är en Lalle Håkansson bonde i Ryen, så denne Lalle var sannolikt Lars Lallessons far.

Mantalslängd 1662, med Lalle Håkansson som bonde i Ryen. Bildkälla: Riksarkivet.

Namnet Lalle förekommer i just den här trakten en bit in på 1700-talet, men de som bar det var inte särskilt många.
I mitt släktträd på morfars sida finns en Per Lallesson, född omkring 1655 och död i grannsocknen Alfshög 1733. Om det finns något släktskap mellan dessa vet jag inte. Om Per var bror till Lars så måste deras far Lalle Håkansson vara född senast på 1630-talet, vilket inte alls är omöjligt. Men Lalle eller Lale, som det ibland skrivs, var kanske ett inte helt ovanligt namn på den tiden, även om vi inte känner igen det idag.

1 = Ryen. 2 = Heden. Det är ungefär en mil mellan dessa två byar. Bildkälla: Lantmäteriet.

Torpet där farfars far föddes

Här föddes min farfars far den 8 mars 1847, i torpet Lärkebo i Gärdhems socken i Västergötland. Han döptes till Johan Anders och kom att kallas Johan. Som vuxen hette han Johan Olausson eftersom hans far hette Olaus Larsson. Hans mor hette Anna Catharina Petersdotter.

Torpet Lärkebo har jag bara sett på bild förut men i onsdags kom jag dit och såg det i verkligheten, för första och troligen enda gången. Min farfars fars familj bodde där bara ett par år, sedan flyttade de vidare till ett annat torp.

Torpet är mycket välhållet och omskött. Det är utbyggt på senare tid och ser inte alls ut som det gjorde på 1840-talet. Det är glädjande att det är omhändertaget och vårdat. Intill det gamla torphuset finns rester av en äldre byggnad, troligen en ladugård eller annat uthus, men vi vet inte om det är hus som fanns på den tiden eller kanske uppfört senare. Åkrarna som brukas idag är samma jord som farfars farföräldrar brukade som torpare.

Rester av en äldre husgrund vid sidan om tomten. Samtliga nutida bilder är mina egna, tagna i onsdags.

Jorden används fortfarande men är utarrenderad. Bonden plöjde när vi kom.

Till vänster: Johans föräldrar Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson . I mitten: Johan Olausson och hustrun Fredrika Olofsdotter. Till höger: Johan Olausson på äldre dar. Han dog 1939 och blev 92 år.

Det är fint att kunna se var förfäderna levt. Det känns i hjärtat. Och extra glad är jag för att det finns kvar som bostad och en plats som uppenbarligen är älskad än idag.

Jag vill uppmana alla att försöka hitta de platser och hus där förfäder och förmödrar levt. Många finns inte kvar men platsen finns kvar. Kanske är det en asfalterad parkering vid ett varuhus men det kan också vara så här, att torpet eller gården är intakt och att folk bor där. Även om landskapet förändras genom att nya marker tas upp för odling och andra växer igen så är det ändå en viss känsla att befinna sig på precis samma plats.

Att jag fick möjlighet att se torpet Lärkebo nu är tack vare min ene bror, som bott i trakten i många år och känner de nuvarande ägarna. Men även om man bara lyckats lokalisera ett hus på kartan och hittar det i landskapet så knacka på. Den som bor där kanske blir glad för besök och att få tala med någon som känner till husets tidigare historia. Så gjorde vi på en annan plats lite senare i onsdags, huset där Johan Olausson kom att bo med hustrun Fredrika Olofsdotter och där min farfar föddes och växte upp. Ägarna var hemma och ville gärna höra vad vi hade att berätta. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Släktböcker på gång

Ibland är det bra med en extra helgdag och en klämdag. Igår och i förrgår har jag ägnat det mesta av tiden åt att färdigställa två släktböcker. En om min mammas släkt och en om min pappas. Det är nog över tio år sedan jag började skriva på dem men först nu är det dags för tryckning. Jag har släktforskat och skrivit parallellt.

Tidigare i vår har jag gjort klart och tryckt en provbok för vardera boken. Det är först när jag har en tryckt bok i handen som jag verkligen ser vad som behöver ändras. Det är ju inte bara fel som ska rättas, det är också sådant jag efter hand ser kan bli bättre om jag gör på ett annat sätt.

Jag har lovat mina släktingar att böckerna ska bli klara i sommar, så att de som vill ha respektive bok då ska kunna beställa. Men allt måste vara kontrollerat och rätt, och jag vill vara nöjd innan jag släpper iväg böckerna till andra. Att släppa taget om sin bok kan vara svårt, det finns alltid mer att förbättra.

De båda böckerna är sinsemellan lite olika. Min pappas släktbok (till vänster) handlar till stor del om hans familj, alltså mina farföräldrar och deras barn (min pappa och hans sju syskon). Flera av mina kusiner har t ex bidragit med berättelser om sina föräldrar. Därför ska den boken bara spridas inom vår egen släkt eftersom den handlar om personer som lever idag (vi kusiner och våra barn). Dessutom ingår förstås vår släkthistoria, så långt den gått att hitta.

Båda böckerna innehåller berättelser om släkten. Det är inte kataloger över släktingar, med ansedlar och uppställda fakta om olika familjer. I stället har jag utsnitt från släktträdet ihop med texten, och hela släktträdet längst bak, uppdelat i lagom bitar så att det är läsligt.

I den första versionen blev pappas släktbok en alldeles för tjock bok, 340 sidor. Alldeles för dyr att trycka och tung att hålla i. Därför gör jag nu om den. Jag har ändrat layouten så att mer text får plats på varje sida, några få bilder har tagits bort och ytterligare några har jag minskat i storlek. Då har jag fått ner antalet sidor till 280 i stället, vilket i alla fall är mer rimligt även om det fortfarande är en tjock bok.

Min mammas släktbok har jag nu gjort i en första del. En del 2 ska bli klar inom några år. Först hade jag tänkt att ha med hela släkten i boken, men då blir den också alldeles för tjock. Så ganska snart bestämde jag mig för att dela upp det. I denna del 1 berättar jag om mina morföräldrar och de närmaste generationerna före dem, men med nedslag i vissa släktgrenar ända till 1500-talet. Del 2 kommer att handla om en hel del av de släktingar som levde på 1600- och 1700-talet. Min mamma har en väldokumenterad och stor släkt och det finns mycket att berätta.

En anledning till denna uppdelning av mammas släktbok är att fem av min mammas syskon ännu lever. I del 1 kommer de att företrädesvis kunna läsa om människor de själva känner till och har hört talas om, som t ex sina mor- och farföräldrar och dessas syskon. Alltså de som är mer nära dem än min generation.

I boken om min mammas släkt skriver jag inte om min mamma och hennes syskon, för det har redan en av mina mostrar gjort i en bok från 2015. Därför handlar denna bok nästan uteslutande om folk längre tillbaka, i stort sett alla är döda, och därför kommer jag också att sprida den boken till fler utomstående. Den ska vem som helst som är intresserad kunna köpa.

Det här har jag funderat en hel del på under arbetets gång, och kommit fram till detta. Jag ska också dela upp mammas släktbok så att det blir en del om min morfars släkt och en del om min mormors, för dem som bara är intresserade av den ena eller den andra delen. Alltså olika delversioner av samma bok. Under årens lopp har jag haft många kontakter med mer eller mindre avslägsna släktingar som jag tror är nyfikna på hur boken blivit, t ex de som bidragit med bilder eller annan hjälp.

Det är mycket att fundera på när man gör släktbok.

Parallellt med arbetet arbetet med min mammas och pappas släktböcker har jag också hållit på med en bok om mina barns farmors släkt. Den släkten kommer dels från Gotland, dels från Småland, Blekinge och Västmanland. I vår gjorde jag en provbok av den, men bara fastlandsdelen (Gotlandsdelen är inte klar än) i en billigare variant med mjuka pärmar. När den är helt klar ska den också ha hårda pärmar och kommer att bli på omkring 200 sidor.

Att kunna göra böcker om släkten är verkligen roligt. Tidigare har jag gjort en om min ena svärdotters släkt, en första version om min pappas släkt till min farbrors hundraårsdag 1919 och en släktbok till en svägerska. Plus släktböcker åt kunder. Det är lika roligt varje gång en färdig bok anländer från tryckeriet.

Kvinnor och män i arbete

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok ”Vävarnas barn” om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

Nedanstående bilder kommer från boken ”Arbetets söner” från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Bengtas bröder i Skärbäck

Idag är det den 16 april 2022. Den 16 april 1792, för exakt 230 år sedan, dog min mormors farmors mormors mor Bengta Nilsdotter. Två andra i min mammas släkt som dött den 16 april är Olof Persson (1738) och hans svärfar Götar Andersson (1705). Nej nu ljuger jag, för det är deras begravningsdatum. Och så har jag min morfars farmor Anna Christina Svensdotter som dog på samma datum 1906 och begravdes lite senare.

Men nu handlar det om Bengta Nilsdotter. Hon blev inte ens 45 år, för hon föddes den 7 maj 1747. Hon dog i lungsot, som så många andra.

Bengtas död den 16 april 1792 i Gällareds dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med sin make Bengt Nilsson och barnen Jöns, Kristina, Nils och Inger bodde hon på en gård i Övre Berg i Gällared i Halland. Yngsta dottern Inger är min ana, hon var sex år när hennes mor dog.

Det är förfärligt tragiskt med en sådan för tidig död, oavsett hur vanligt det var. Samtidigt är det detta som gjort det möjligt att hitta varifrån Bengta kom. I husförhörslängderna står bara när hon var född, inte var. Och hon var varken född i Gällareds socken, i pastoratet eller i de närmaste grannsocknarna. Nej, vi får ta oss nästan tre mil bort till Skärbäck i Sibbarps socken längre västerut. Och Sibbarps kyrkoarkiv är ett riktigt sorgebarn, där saknas ministerialböcker från 1762 till 1861. Husförhörslängder finns från vissa år under den här tiden och kontinuerligt från 1840.

När Bengta dog var barnen omyndiga. I bouppteckningen efter Bengta står det att barnens morbröder Nils Nilsson och Anders Nilsson i Skärbäck i Sibbarps socken var med och bevakade barnens rätt, plus deras morbror Per Nilsson i Grimetons socken. Det var den lilla pusselbiten som behövdes för att få veta varifrån hon kom. För där går det att hitta Bengta och hennes bröder i en familj i Skärbäck, inklusive hennes födelse i Sibbarp 1747. Där finns hennes släkt dokumenterad i kyrkböcker och mantalslängder i ytterligare fyra generationer bakåt.

Husförhörslängd från Sibbarp i slutet av 1760-talet. Bengtas familj i Skärbäck med hennes föräldrar Nils Bengtsson och Karin Andersdotter, bröderna Nils, Per och Anders som nämns i bouppteckningen och ytterligare två bröder som hette Lars och Bengt. Bildkälla: Arkiv Digital.

Utan den här noteringen i bouppteckningen lär jag inte ha hittat henne. Fast det hade jag förstås, om jag hade väntat tills jag fick tillgång till databasen Hallands befolkning. Som medlem i Hallands Släktforskarförening ingår den i medlemsförmånerna och publicerades på nätet för några år sedan. Ett fantastiskt bra hjälpmedel. Dessutom har släktforskarna som arbetat med boken ”Gällared – Folk och bosättningar” hittat henne på samma sätt, det har jag senare sett.

Byn Berg där Bengta bodde under ett par decennier i sitt korta liv består av två delar, Övre Berg och Yttra Berg. Yttra Berg är naturreservat och där finns äldre byggnader kvar. Kanske var det ungefär så det så ut i Övre Berg också.

Bild från naturreservatet Yttra Berg, som verkar vara ett stenrike. Bild från Wikipedia, foto: Arkland. Fler bilder finns på länsstyrelsens hemsida.