Kategoriarkiv: Min släkt

Vårt hus 1959

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.

Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Bild från Arkiv Digital.

Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inget foto från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är vår eller försommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.


Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996.

Pappas farbror Karl Irenes

Det här är min pappas farbror Karl Irenes. Han föddes den 5 april 1881 på Nyborg i Västra Tunhems socken i Västergötland. Alltså bror till min farfar, storebror till och med.

När jag växte upp visste jag inte särskilt mycket om farfars släkt. De var avlägsna eftersom de bodde så långt bort, i närheten av Vänersborg, och vi bodde i mellersta Halland. Så långt reste vi inte på 50-talet och utan bil.

Men Karl Irenes lade jag på minnet för jag tyckte att det var ett så konstigt namn. Irenes. Jag hade en klasskamrat som hette Irene, det var inget märkvärdigt. Men Irenes. Och en man! Det kändes väldigt egendomligt. Så att han fanns, det visste jag långt innan jag började släktforska. De andra av farfars syskon kände jag inte till, eller kom inte ihåg fast jag kanske hört deras namn nämnas någon gång.
Farfar hade tre systrar också, Ida, Anna och Emma.

I mina öron låter Irenes alltså som ett mycket ovanligt namn, men det var det inte. En sökning i Arkiv Digitals folkregister 1860-1920 ger 2379 träffar. Det är ju inte så många personer som har det namnet eftersom de flesta förekommer i ett antal husförhörslängder och församlingsböcker. Men säkert är det några hundra. Och flera av de är kvinnor! Irenes var alltså ett namn som gavs till både pojkar och flickor. Men mest verkar det förekomma som pojknamn, och användningen var spridd i hela landet. I Sveriges dödbok finns det 162 män med namnet Irenes.

16 av dem heter Karl Irenes, precis som farfars bror. De allra flesta av dessa är födda på 1890-talet, fast en så tidigt som 1823. Men ingen har döpt sitt barn till Karl Irenes efer 1898.

Min farfars far hette Anders Johan Olausson och han har aldrig kallats något annat än Johan, vad jag vet. Min farfar heter Johansson efter sin far, det är det namn jag ännu bär. Men hans bror Karl Irenes valde sin fars namn Anders och kallade sig Andersson när han flyttade hemifrån och blev dräng på en gård i socknen. Då var han 17 år. Sedan övergick han till Johansson när han flyttade till Göteborg 1905. Där kallas han månadskarl i Gamlestadens församlingsbok. Så vitt jag förstått ska det vara ett begrepp som användes just i Göteborg och innebar att han var arbetare anställd en månad i taget. Alltså som en daglönare men med längre anställningstid. Det ska också kunna ha betytt gårdskarl. Jag tror att fotot här är från den tiden i Göteborg, när han var lite drygt 20 år gammal.

Några år senare följde farfar efter sin storebror till Göteborg. Han var också månadskarl en del av sin ungdomstid där. Sedan blev båda bröderna droskkuskar några år.

Karl Irenes gifte sig 1908 med Johanna Karlsdotter från Dagsås. I Göteborg hann de få två barn, min pappas kusiner, innan familjen flyttade hem till Västra Tunhem 1911, hem till Nyborg. Min farfars far var änkling sedan 1895 och bodde kvar i hemmet med dottern Emma. Karl Irenes bytte namn till Åström och arbetade som emballerare, förmodligen på Vargöns bruk, men det vet jag inte säkert. Nyborg låg i Nordkroken alldeles norr om Vargön. Karl och Johanna fick fem barn men tre av dem dog i förtid. Ellen dog innan hon hunnit fylla ett år, Nils blev 17 år och Maria hann fylla 22. Att mista tre av sina fem barn var förstås inte helt ovanligt, men detta var in på 1930-talet, när dödligheten hade minskat betydligt. Vilken sorg! Maria dog av lungsot på Kroppfjälls sanatorium 1931. Nils hade hjärtfel och dog året efter.


Maria och Nils, som gick bort så tragiskt i ungdomen.

Kanske hann min pappa träffa sina kusiner innan de dog, pappa var född 1926. Men i så fall kom han nog inte ihåg dem. Han har aldrig någonsin talat om dessa kusiner som dog. I stället tror jag att man inte talade om dem i släkten. Så var det ofta förr i tiden, att man inte skulle nämna de som dött i förtid, man skulle inte väcka sorgen.

Karl Irenes levde till 1967 och hade då varit änkling i tolv år.

En gård från 1581

I helgen har jag gått igenom en del tidigare outforskade grenar i min mammas släktträd, med hjälp av ett par sockenböcker. En nyutkommen bok från Ullared och en lite äldre från grannsocknen Gällared. Böckerna heter ”Ullared – Folk och bebyggelse” och ”Gällared – Folk och bosättningar”.

I hembygdsföreningarna här har man använt kyrkböcker, mantalslängder och andra skattelängder, domböcker och bouppteckningar och utifrån dessa sammansatt en slags kataloger över varje bostad i socknen, från äldsta tider till idag.

Ett fantastiskt arbete! Här kan jag få ledtrådar som jag sedan själv kan kolla upp i kyrkböcker och andra källor. Det har jag gjort nu i en hel del fall, och allt stämmer med vad jag själv hittat. Tack vare detta har jag kunnat komplettera mitt träd med ytterligare ett antal personer födda på 1600- och 1700-talet. Ett stort tack till dem som arbetat med detta! En av dem är min mammas kusin Allan Johansson på Åsen, en idog och kunnig släkt- och hembygdsforskare.

I flera fall går källorna tillbaka till dansktiden, alltså före 1645. Då var hallänningarna danskar. Mantalslängderna från de närmaste åren före 1645 finns i de svenska arkiven.

Mina äldsta anor just nu tror jag är Anders Olofsson som dog någon gång före 1601 och hans hustru Kerstin Jönsdotter. De hade gården Yttre Hjärtared nr 2 i Ullareds socken år 1581. Anders var länsman och nämndeman. Kerstin kom från Sverige, förmodligen från Västergötland dit det inte är så långt från Ullared. Tack vare ett gårdsköp som Kerstin tog strid om kan man i domböckerna läsa om vilka de var. Efter makens död hade hon gift om sig med Mats Ebbesson. Då var kvinnor inte myndiga och hennes nye make sålde helt enkelt den gård hon ärvt från sin förste make Anders Olofsson. Den skulle ju hennes barn från första giftet få överta. Så när sonen Jöns blev myndig bestred Kerstin gårdsförsäljningen och fick gå ända till danske kungen innan hon fick rätt. Men hon gav sig inte! Henne kan vi vara stolta över, vi som har henne i vår släkt.

Mats Ebbesson var uppenbarligen ingen trevlig man. Kanske var han en av de två som avrättades för mordförsök på prästen 1637.

Mer om Kerstin och hennes familj kan läsas på sidan 100 i Ullaredsboken.

1581! Det är 436 år sedan! Ganska svindlande, tycker jag.

Jag undrar hur de hade det på gården? Hur såg det ut? Var det skog eller öppna marker? Idag kan man se gården från vägen när man kör från Ullared till Varberg. Förmodligen låg den på en annan plats på 1500-talet, före laga skiftet. Ända till 1848 var gården kvar i samma släkt.

Mellan mig och Kerstin är det elva generationer. Hon är min mormors morfars farmors farfars farfars mor.


Kanske var gården Yttre Hjärtared en kringbyggd Hallandsgård på 1500- och 1600-talet. Det här är Larsagården i Vessige och husen är yngre, kanske omkring hundra år yngre. Gårdshusen var i alla fall inte rödmålade vid den tiden utan grå. Foto från 2016.

Här finns gården idag: https://kartor.eniro.se/m/hfwYJ

Läs om Ullaredsboken. Den finns i bokhandeln också, jag köpte den från Adlibris.

Läs om Gällaredsboken.

Morfar byggde broar och vägar

Min morfar var en företagsam ung man och byggde både vägar och broar i hemtrakten och i grannsocknarna.


Den här vägen i Gällsås i Okome socken i Halland har han byggt. Gården till vänster kallas Lyckan. Där bodde min morfars far Emanuel Dahlberg som ogift och hade en affär där. Gården till höger heter Nybonna och där hittade han sin brud, min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter. De gifte sig 1878. Deras yngste son Gottfrid föddes 1893 och blev min morfar.

När morfar byggde vägen i Gällsås var han bara drygt 20 år och han har berättat att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara det. Men det gjorde han, med hjälp av ett arbetslag, och med god förtjänst. Han fortsatte sedan bygga vägar och broar i närheten, bland annat i grannsocknen Gällared. Sedan dess har nya vägar byggts i takt med en ökad trafik. Men de gamla vägarna och broarna finns kvar, om än i sin helhet vet jag inte.

I somras stannade jag vid Gällareds kyrka, som ligger några kilometer öster om Ullared. Jag var på väg hem från släktbesök och hade fått detaljerad information om vilken bro det var som min morfar byggt. Och där låg den!


Bron som morfar byggde i Gällared någon gång kring 1920. Man ser den från vägen (väg 153) men tidigare visste jag inte om att morfar byggt den här bron. Nu tänker jag på det varje gång jag åker förbi. Jag ser det som ett minnesmärke över en idog man. Han levde till 1977, fick 13 barn och hade både såg och kvarn hemma i Okome.


Brobygge pågår. Morfar är tredje från vänster under bron, han lutar sig mot ett skaft.

Morfars hem Heden i Gällsås. Brodern Anders, Gottfrid, fadern Emanuel Dahlberg, systern Albertina och modern Lotta Maria Bengtsdotter. Till höger: morfar i ungdomen.

Det är inte bara fotografier och brev som är bevarade minnen efter äldre generationer.

Familjeboken är klar

1

Min moster Signe har skrivit en bok om min mammas familj. Den handlar om mormor och morfar och deras barns uppväxt och liv. Det är en fantastisk berättelse, underbart roligt att läsa och en sådan skatt!

Signe berättar så levande och personligt om syskonen och föräldrarna, om morfars slit med kvarnen och sågen, och mormors arbete i hemmet, om syskonkärlek, glädjestunder och bekymmer. Tänk att du minns så mycket, Signe! Det är så roligt att läsa. Det väcker så mycket minnen från min barndom, och så tror jag att det blir både för mammas andra syskon och mina kusiner när ni snart får läsa boken.

Tack, Signe!

2

Det är inte bara text, tvärtom. Signe har letat fram massor av bilder och det tycker jag är extra roligt. Många gamla fotografier har jag aldrig sett förut, andra är välkända från mammas album.

När jag ser bilderna på mormor i köket minns jag precis hur det var att komma dit när jag var liten. Jag hör mormors och mina mostrars röster, jag minns hur god mat vi fick och hur duken såg ut på köksbordet. När jag var barn var vi ofta hos mormor och morfar i Okome, vi bodde nära. Och där fanns också många av mammas syskon och mina kusiner.

Min mamma gick bort i cancer 2009 och det är ju först efteråt som jag insett hur mycket mer jag velat veta om hennes liv, om allt det som var innan jag fanns. Hon var 30 år när jag föddes, hade redan levt en tredjedel av sitt liv. Min pappa har jag frågat desto mer, han lever fortfarande.

Signes bok är också en bok om vardagshistoria, om levnadsvillkoren för landsbygdens folk vid förra sekelskiftet och om de stora förändringar som skedde under 1900-talet. I min släkt finns nästan bara torpare och bönder fram till morfar och mormor. Men morfar var en entreprenör som arbetade hårt hela sitt liv för att förbättra för sig och sin familj. 1928 köpte de Okome kvarn och morfar utvecklade den till ett modernt sågverk som fortfarande är igång. Mormor födde 13 barn under 24 års tid. Nio av dem är fortfarande i livet, min äldsta moster har fyllt 93 i år.

Ja, jag är verkligen glad att Signe skrivit om familjen och gett mig en möjlighet att lära känna min mamma bättre, fast hon själv är borta. Genom Signes bok har jag förstått min mamma bättre och det är mycket jag önskar att jag känt till redan när hon levde.

Jag har också fått möjlighet att ge mitt eget bidrag till att boken nu har tryckts, genom att jag gjort layouten av Signes text och bilder. Signe har skrivit i flera år, jag har kommit in på slutet. Det har varit så roligt, både samarbetet och att få hjälpa till med det jag kan. Och förfärligt nervöst innan boken kom från tryckeriet här om dagen.

Ni som snart får möjlighet att läsa Signes bok, mostrar och morbröder, kusiner och andra släktingar, ni kommer att bli både rörda och glada, precis som jag. Det vet jag.

Fler borde skriva sin livshistoria för kommande generationer. Det är så viktigt att känna en förankring bakåt och kanske än viktigare idag med våra ofta rotlösa, eller kanske rastlösa liv. Ett bra sätt kan vara att samarbeta, kanske flera syskon eller som vi, från två generationer. Det har varit väldigt givande. Och vilken skatt en sådan här bok är!

3

4