Kategoriarkiv: Min släkt

Varifrån kom Helena Alexandersdotter?

I min farmors släkt finns ett par makar som jag är lite fundersam på. Det är min farmors farmors farmors föräldrar. De hette Sven Nilsson och Helena Alexandersdotter och bodde i Gässlösa i Rolfstorps socken i Halland vid mitten av 1700-talet. Min ana är deras dotter Nilla, född den 11 oktober 1744 i Gässlösa. I mars 1746 föddes hennes lillasyster Bodil. Fler barn verkar de inte ha fått, möjligen kan de ha haft ett till. Hemmanet Gässlösa hörde till säteriet Hovgården och de var torpare i Gässlösa.

Det som för mig fortfarande är mer eller mindre oklart är vilka föräldrarna Sven och Helena var. Sven Nilsson tror jag att jag hittat, men är inte säker. Helena Alexandersdotter är jag mycket osäker på. Kanske är det någon av er som läser detta som har någon ledtråd att komma med.

Det jag vet är följande. Sven Nilsson dog i Gässlösa i Rolfstorp den 19 oktober 1784. Enligt prästen var han då på sitt 70:e år, alltså född omkring 1714. Helena Alexandersdotter dog redan den 30 juli 1764 (Sven gifte sedan om sig, men det är en annan historia). Hon ska då ha varit 60 år och 4 månader gammal, alltså född i mars 1704. Om nu det stämmer. De gifte sig den 26 oktober 1740 i Gödestad, som är grannförsamling till Rolfstorp. Sven var då dräng från Rolfstorp och Helena var piga från Gödestad. Dräng och piga kan betyda att de var ogifta sedan tidigare, men givetvis också att de arbetade som dräng och piga. Jag hittar dem även i husförhörslängden från 1750 i Gässlösa.

Hallands släktforskarförening har en databas med födda, vigda och döda i Halland och som medlemmar har tillgång till. Där har jag sökt efter Sven och Helena. Det finns en Sven Nilsson som föddes i Gödestad socken den 8 mars 1713. Han är den ende med detta namn som kommer i närheten av rätt födelsetid. Han föddes på Anders Svensgården i Gödestad kyrkby. Det var hans mors föräldragård, hon hette Gunnel Svensdotter. Svens far var Nils Hansson Holm som dog i Göteborg 1719, när Sven alltså var sex år gammal. 1721 gifte hans mor om sig med Anders Eriksson som blev bonde på gården. I Gödestads CI:1 finns ingen anteckning om att han flyttat från gården, men det kan han ju ha gjort så snart han blev vuxen. Han bör ju ha varit 26-27 år när han gifte sig så han kan ha blivit dräng i Rolfstorp före vigseln. Eftersom de gifte sig i Gödestad och Helena var därifrån tänker jag att de kan ha lärt känna varandra men att han tillfälligt bott i grannsocknen. Så därför är denne Sven Nilsson en stark kandidat. Men alltså inte helt säkert.


Vigseln i Gödestads ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.


Mantalslängden från Rolfstorp 1760, där Sven Nilsson i Gässlösa kallas ”torparen och adelsryttaren”. Bildkälla: Riksarkivet.

Varken när han dog eller någon annanstans har jag hittat någon uppgift om varifrån Sven Nilsson kom. I mantalslängden kallas han adelsryttare när han var torpare i Gässlösa 1755 och 1760 och det tolkar jag som att han var ryttare i Adelsfanan. Men jag har inte hittat någon mönsterrulla från Adelsfanan för rätt tid, bara från 1743 och där är han inte med. Förmodligen hade det inte framgått där varifrån han kom.

Ingemar Rosengren är en nestor inom släktforskningen i Halland. Han har gett ut flera gårdsgenealogier, där han för vissa socknar gått igenom vilka som har bott på de olika gårdarna. Som källor har han både kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, bouppteckningar och en del andra källor. I boken för Hovgåren och Gässlösa konstaterar han att varken Sven Nilsson eller Helena Alexandersdotter var födda i Rolfstorps socken, vilket även är min slutsats.

En kvinna med namnet Helena Alexandersdotter borde ju gå att hitta, eller hur? Åtminstone i en databas. Alexander var inget vanligt namn i Halland i början av 1700-talet och Helena eller Lena var inte så vanligt heller. Men några finns det. Däremot bara en enda Helena Alexandersdotter född i början av 1700-talet i mellersta Halland. Det är dottern till klockaren Alexander Geting i Drängsered, Helena som föddes den 12 december 1703. Några månader fel är det ju men fel på några månader är ju inte ovanligt i 1700-talets kyrkböcker. Ändå är jag ganska tveksam till att detta är rätt Helena.

Drängsered ligger ungefär fyra mil sydost om Gödestad. Varför skulle en klockardotter flytta så långt bort för att bli piga? Visserligen var hennes far död sedan 1736 så hon kan ju ha vistats hos t ex en släkting i Gödestad. Det vet jag alltså inte. Däremot funderar jag på om hon kan ha kommit från någon närliggande socken i Halland. Eller i Västergötland, till exempel Istorp eller Horred. Dessutom finns det några halländska socknar i närheten som inte verkar ingå i databasen. En av dem är Skällinge och där är förklaringen att CI:1 börjar 1713 så där går det ändå inte att hitta hennes födelse om hon skulle vara född där.

Det här är en släktgren jag tidigare lagt åt sidan eftersom jag haft så lite att gå på i sökandet. Det är flera år sedan jag höll på med denna, långt innan Hallands Släktforskarförenings databas fanns tillgänglig på nätet. Men på minnesstunden efter min farbrors begravning förra veckan kom jag att prata om detta med en kusin som också släktforskar men mer sporadiskt. Han undrade om jag kunde ta en titt i Adelsfanans rullor, vilket jag alltså gjort. Och sedan var jag ju igång igen… Något som gör sökningen efter födda i de socknar som inte ingår i databasen svår är att flera av kyrkböckerna i häradet är förda topografiskt. Det vill säga att födda, vigda och döda finns inskrivna på gården och inte kronologiskt. Vet jag vilken gård en släkting kom ifrån är det ju väldigt bra eftersom jag ibland kan hitta flera generationer där, men vet jag inte det blir det att leta på varje gård tills jag hittar rätt. Och det har jag inte gjort i Gödestad än. Men den dagen kommer, om jag inte har tur att hitta rätt lösning på annat sätt.

Om inga andra tips kommer fram blir nästa steg att leta mer i de närmaste socknarnas födelseböcker men också att se om det går att ta reda på vad som hände klockardottern Helena Alexandersdotter från Drängsered.

Kanske borde jag i dessa coronavirustider ha bloggat om historiska farsoter. Men de känner ni förstås rerdan till. Spanska sjukan, kolerautbrott, pesten, rödsoten och andra smittsamma och farliga sjukdomar. Det är ett annat perspektiv idag. 1918-1919 dog omkring 38 000 personer i Sverige i spanska sjukan. Fruktansvärt! En av dem var min morfars mor. Morfar blev också sjuk, men överlevde. Tack vare det finns jag idag. Men det var en skör tråd. Säkert finns det fler sådana tillfällen i släkten där någon överlevt en svår sjukdom och sedan fått barn som annars inte skulle funnits. Tänk vad lite vi vet, egentligen…


Gässlösa är numera ett naturreservat. Torpet där mina släktingar bodde låg nog precis väster om det som idag är gräns för naturreservatet. Eget foto 2016.


Trappan leder till en stig där man kommer in i naturreservatet intill skylten. Min far och jag och ett par andra släktingar stannade till här en sommardag 2016 men vi hade då inte tid att utforska reservatet eller leta upp platsen för släktingarnas torp. Det kräver lite mer detaljstudier av gamla kartor för att fastställa det, misstänker jag. Forskning fortsätter. Det är en trakt med mycket bokskog och inte långt från Åkulla bokskogar. Eget foto.

100-åring i släkten

När du läser det här kanske jag är upptagen med att fira en hundraåring i min släkt. Det är min pappas storebror Anders som fyller hundra år idag den 2 november 2019.


Min pappa och hans syskon i början av 1930-talet. Från vänster: Gulli, Anders som nu fyller 100 år, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve, Erik och Åke. Yngsta systern är inte med.

Att ha en hundraåring i släkten är stort. Då vill jag givetvis vara med även om det är en lång resa. Anders är ett av åtta syskon. Min pappa och fem av de andra är redan döda, bar min yngsta faster och Anders lever ännu.

Att kunna fira en hundraårig släkting verkar inte vara lika ovanlig idag som det var förr. Med ökad folkhälsa lever vi allt längre och många av oss som ännu är medelålders eller nyblivna pensionärer kommer säkert att uppleva hundraårsdagen.

Min farbror Anders är mina farföräldrars tredje barn. Hans äldste bror föddes 1916, sedan kom nästa 1917 och så Anders 1919. Och så fem till fram till 1932. När min yngsta faster föddes 1932 var den äldste brodern nästan vuxen och han flyttade snart hemifrån. Hon har berättat att hon inte kommer ihåg honom som en bror från de åren innan han flyttade.

Så blir det naturligtvis i stora familjer. Bland min mammas syskon är åldersskillnaden ännu större mellan äldst och yngst. Hennes äldsta syster föddes 1922 och hennes yngsta 1946. Det är 24 år emellan, en hel generation. Mamma hade tolv syskon och ännu lever sju av dem, dock inte min mamma. Det är ganska fantastiskt att ha sju mostrar och morbröder när man själv blivit pensionär. Och en farbror som fyller hundra år!

Vad ger man en hundraåring i födelsedagspresent? Inte så enkelt att komma på, men den viktigaste presenten tror jag nog är att vi är med och firar. Men en lite present blir det i alla fall.

Jag kom på ganska nyligen att jag ska ge honom en släktbok som hundraårspresent. Under de tio år jag släktforskat har jag hela tiden planerat att släktforksningsresultatet ska bli böcker om släkten. En om pappas släkt och en om mammas. Under forksningens gång har jag skrivit flera kapitel, men långt ifrån allt. Nu har jag gjort en släktbok som är en första version av det som komma skall. Boken om min pappas släkt, så långt jag hunnit skriva hittills. 124 sidor som jag låtit trycka bara till Anders. Jag vet att han är intresserad av släkthistorien så jag tror att det blir en bra present. Så här blev den:

På torpletning med tur

Nu ska jag bjuda er på ett kantarellställe. Åtminstone er som har vägarna förbi Gärdhem utanför Trollhättan. Att berätta om sina kantarellställen är inget man gör lättvindigt, inte vi svenskar. Men jag kommer kanske inte att komma dit igen så därför kan jag dela med mig.

De här kantarellerna hittade jag i närheten av platsen där torpet Tippekulla stått en gång i tiden. I torpet bodde min farfars far Johan Olausson med sina föräldrar och syskon åren innan han flyttade hemifrån. Familjen kom dit 1873, han flyttade därifrån 1875 när han gifte sig, men föräldrar och syskon var kvar till 1879.

Tippekulla låg under Baggården i Gärdhems socken och är ett av tre torp under Baggården där min släkt bodde på 1800-talet. I lördags var två av mina bröder, en svägerska och jag ute i markerna och letade torpgrunder. Vi hittade grunderna från ett av torpen, det som hette Baggårdstorp. Gärdhems hembygdsförening har gjort en torpinventering som resulterat i en bok 2001 och i boken finns en karta som underlättar att hitta dessa torpställen. Stort tack till hembygdsföreningen! Utan kartan hade vi inte hittat rätt.

För att hitta mitt kantarellställe måste du alltså antingen hitta torpet Tippekulla på häradsekonkmiska kartan eller ha tillgång till kartan från torpinventeringen. Tippekulla är torp nr 18. Kantarellerna växer i gräset sydost om platsen för torpet, på andra sidan vägen. Så du får jobba lite för att hitta dem.

Först tog vi oss till torpet nummer 16 i inventeringen, det hette Baggårdstorp. Enligt boken fanns torphuset kvar för 20 år sedan men idag har det rasat. Resterna ligger kvar så det var inte svårt att hitta även om vi fick gå längre än vi räknat med. Men det gäller att se hur landskapet ser ut på kartan och hitta riktpunkter. Även om landskapet förändrats (men inte så mycket just vid detta torp) så kan det ibland vara lättare att se på flygbilder i karttjänsterna på nätet, då kan man se spår av gamla vägar, åkerholmar och odlingar som bara syns uppifrån. Det är ju så många beteshagar och åkrar som växt igen sedan 1800-talet, det som är skog nu kanske inte var det då.

Min svägerska är en fena på att se detaljer i gräs och snår och såg ganska snart att det finns en torpgrund till intill det raserade huset vid Baggårdstorp. Och den grunden är sannolikt äldre, det måste vara ett första torp som stått där och att det andra byggts senare.

På Baggårdstorp bodde Lars Larsson och Ingrid Olofsdotter, som är min farfars föräldrar. De kom dit 1820 och det står då som ett nytt torp i husförhörslängden. Sedan finns det två familjer så kanske var det redan då ett gammalt torp och att det nya byggdes redan 1820. På 1980-talet var det reveterat och det är svårt att avgöra åldern även om det ser gammalt ut. Vilket av husen mina förfäder bodde i kan inte jag avgöra. Är det någon av er släktforskare där ute som vet något om detta?

Hur som helst var det väldigt roligt och spännande att gå på torpletning. Till slut fann vi också platsen där Lars Larsson fötts, soldattorpet under Bastorp några kilometer från Baggården. Hans far var soldaten Lars Larsson Lind och hans mor hette Maria Jonsdotter och om dessa har jag bloggat tidigare.


Vid de två träden i förgrunden finns mindre rester kvar av en byggnad, kanske ett äldre torp. Det ser ut som om det kan vara rester efter en eldhärd just vid träden. I bakgrunden, vid min bror och svägerska, ligger resterna av ett troligen senare torp, det som är Baggårdstorp. Egen bild.


Resterna av det raserade Baggårdstorp. Egen bild.


Kan det vara huggna grundstenar efter ett gammalt torp? Egen bild.


Tack för att ni gjort boken, Gärdhems Hembygdsförening! Huset på bilden i boken är det som vi såg raserade rester av.


Baggården i Gärdhem. Där var min farfars mor Fredrika Olofsdotter piga innan hon gifte sig med farfars far Johan Olausson 1875, när han flyttade från torpet Tippekulla. Egen bild.


Inga spår finns kvar efter soldattorpet men enligt Gärdhems Hembygdsförenings torpinventering måste det vara här torpet stod, på den här lilla åkerholmen där jag står idag, tvåhundra år senare. De bodde här kring sekelskiftet 1800. Eget foto.

Min ene bror har bott i Gärdhem i väldigt många år och känner till trakten väl, vilket underlättar i sådana här sammanhang. Men ge er ut och leta, jag lovar att det ger mycket tillbaka. Bara känslan av att befinna sig på samma plats som förfäderna gjort i flera generationer tillbaka, det gör att en kan känna någon slags helhet i livet.

Så är det med släktforskning.

De bytte gårdar

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.


Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Ragnhild föddes 1722 och Nils 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sju generationer på morfars sida via Nils, och nio generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, inte alls så att alla är släkt med alla, trots att min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild som tog över gården. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjertared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson dog när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Hans farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.


Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena.

Tillägg efter publicering:
Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.

Morfars mor dog i spanska sjukan

I måndags hade det gått exakt hundra år sedan min morfars mor dog. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och var född den 5 november 1852. När hon dog den 18 november hade hon alltså nyss fyllt 66 år. En aning äldre än vad jag är nu.

Lotta Maria dog i spanska sjukan, som så många andra den här hösten. Ungefär 34 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan. Det var en riktig farsot och som drog fram runt hela jorden. Miljoner människor dog. De flesta dog av den efterföljande lunginflammationen.

Lotta Maria bodde i Gällsås i Okome socken i Halland var gift med morfars far Emanuel Dahlberg. De hade sju barn. Min morfar Gottrid, född 1893, var yngst och bodde fortfarande hemma. Han fick också spanska sjukan men tillfrisknade, fast han inte trodde att han skulle klara sig igenom. Maken Emanuel levde till 1922.


Emanuel och Lotta Maria Dahlberg.


Emanuel och Lotta Maria 1910 med tre av sina barn: Anders, Gottfrid (min morfar) och Albertina.

I en tidningsnotis i Hallands Nyheter står det att Okome socken drabbats av två dödsfall i spanska sjukan och där nämns Lotta Maria. Men före henne hade redan två andra sockenbor dött i samma sjuka: den 34-årige bonden Per Alfred Nilsson i Åparp och torparhustrun Anna Benedikta Andersson från Ryen. Per Alfred Nilsson dog den 30 oktober och var spanska sjukans första dödsoffer i socknen. Därefter följde sex till, med dödsorsak spanska sjukan, varav morfar mor var en.

Den första influensavågen kom till Sverige på hösten 1918. Ett par gånger till blossade epidemin upp, sista gången 1920. Svårast var den första omgången och det tog kanske lite tid innan man i allmänhet förstod vad det var.

Egentligen var det inte en epidemi utan en pandemi, eftersom den drabbade hela världen. På 2000-talet har man lyckats identifiera viruset till ett typ A-virus, det vill säga som en fågelinfluensa.
Var och när den startade är oklart. Möjligen kan det ha varit i skyttegravarna i Frankrike redan 1916, eller bland soldater i England vid samma tid.

Värst var det i Sverige i oktober och november 1918. Det var då dödstalen steg markant i de svenska socknarna. Flest sjuka och döda i spanska sjukan hade Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Även övriga Norrland hade många sjuka.

Långt ifrån alla som insjuknade i spanska sjukan dog. De allra flesta överlevde, omkring 2,5 procent av de insjuknade dog. Störst dödlighet var det i den internationellt sett andra vågen av spanska sjukan, den som spreds den här hösten 1918 och då nådde Sverige och övriga nordiska länder. Tidigare hade en första våg svept fram över USA och delar av Europa under våren 1918.

Våren 1920 kom en sista våg av spanska sjukan till Sverige, men då med betydligt färre sjukdomsfall. Då dog cirka 3000 personer i Sverige i influensa.