Kategoriarkiv: Kartor

Kartan visar vägen

Kartor är fantastiskt spännande och allra mest intressanta är historiska kartor. Det tycker jag, och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen.

Allra mest intressanta är skifteskartorna och de tidiga geometriska kartorna på gårdsnivå. Kartor som visar vilka hus som fanns och var de låg. Ett exempel är en by som hette Myckhult men numera kallas Myckilt och ligger i Askome socken i mellersta Halland. Där bodde min släkt på 1700- och 1800-talet. Så här ser det ut på skifteskartan från 1845:

Karta från Lantmäteriet.

Byn Myckhult bestod då av tre gårdar: A, B och C. Min morfars farfars farfars mor Kerstin Svensdotter och hennes släkt bodde på gård A, den norra gården. Gård B och C hade gemensamma byggnader och var troligen en från början hel gård som delats vid ett arvskifte. Det ser ut att ha skett i slutet av 1600-talet, och sedan bestått. På gård C bodde min mormors mormors farmors farmor Kerstin Larsdotter med sin familj. Det var på 1700-talet. Dessa två familjer som finns i mitt släktträd var alltså inte alls släkt med varandra, de blev släkt till mig när deras var sina efterlevande (min morfar och min mormor) gifte sig och fick sina barn under 1900-talets första hälft.

När jag ser den här kartan så funderar jag på att man förr i tiden kunde vara flera familjer i samma hus. Ni ser ju att det är mer eller mindre kringbyggda gårdar, vilket länge var vanligt i Halland och i flera andra landskap. I husförhörslängderna kan vi ofta se att flera bönder brukade samma gård, de kanske hade 5/8, 1/8 och 2/8 vardera efter att hemmanet klyvts vid arvskiften. Man delade gårdsplan och tomt men kanske hade man varsin bostad i huslängorna. Det vet jag inte, så är det någon som vet mer om hur man i praktiken bodde så berätta gärna.

Detta är något som kartan fått mig att fundera på. Vi tänker oss nog gärna att varje bonde hade sin egen gård med eget bostadshus och egna uthus. Men innan byarna skiftades var byn mer som ett kollektiv även om ägandet var enskilt.

Något som är bra med skifteskartorna är också protokollen som följer med kartan hos Lantmäteriet. Där får vi veta vilka som ägde och brukade gårdarna och hur jorden var fördelad. En viktig källa för släktforskare och det ska jag återkomma till.

Så kartor är spännande.

Vill ni kunna jämföra dagens karta med äldre kartor så använd den här webbplatsen som heter www.kartbild.com och där man lagt äldre kartor i klickbara lager. Menyn med olika lager har du till höger, bara att klicka i och ur. Här finns ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet, häradsekonomiska kartor från tiden vid förra sekelskiftet och generalstadskartan från 1800-talet, plus äldre flygbilder. Mycket användbar.

Nyligen hittade jag Sveriges topografiska kartor på Riksarkivet. En skatt.

Jag sökte efter en äldre Hallandskarta och kom dit. Nu ska jag inte bara använda min egen hembygd Halland som exempel, utan vi tar en titt på Blekinge:

Visst är det en vacker karta? Ritad av Petter Gedda 1684. Vill du se den högupplöst finns den i Riksarkivets databas.

Detta är en detalj ur en lite större karta över ”Den del af Jämtland, där alla vägar från Norge gå till Järpe skans”. Hela kartan kan ses hos Riksarkivet.

Så här vackra kan kartorna vara, som denna över Medevi Brunn 1784. Detta är ett utsnitt, titta på hela kartan, med hela beskrivningen, på Riksarkivets webb.

Ett sista exempel är detta utsnitt från en karta over norra Bohuslän och gränsen mot Norge.

På Riksarkivets hemsida med kartan står det att den är från 1749 men längst ner i högra hörnet finn en detaljkarta över den norska staden Fredrikshald (bild nedan) och där står det ”Coperad 1773”. Vacker är den.

Vill du diskutera äldre kartor med andra finns gruppen ”Historiska kartor” på Facebook. Mycket intressant för oss som gillar kartor.

Fantastiskt arkivfynd

Lämna ett svar

Digitaliseringen av gamla arkiv är ju fantastisk. Efter ett dödsfall i släkten ska snart det gamla huset säljas. Det har varit i samma familjs ägo, nu i tredje generationen, sedan det byggdes.

Här om dagen letade jag på Lantmäteriets historiska kartor och hittade både avstyckningskarta och köpebrev från 1925:

Vi har alltid trott att det byggdes 1924, men vet nu att det var 1925. Tomten köptes den 2 januari men först i augusti samma år har lagfarten utfärdats. I köpebrevet kan vi läsa att tomten kostade ettusen kronor, mycket pengar på den tiden.

Det här arkivfyndet är ytterligare en liten pusselbit till släktens historia.

Björnhuvud och Kapelludden

Lämna ett svar

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort.

Björnhuvud ligger vid Kapelludden i Gåsfjärden söder om Västervik, i Västrums socken. Eller egentligen är det kapellet som låg på gården Björnhuvuds ägor. Gården finns inte längre kvar. Husen är raserade, bara rester är kvar i landskapet. Gården låg mycket vackert, vid en sluttning ganska nära vattnet i en idag nästan parkliknande miljö med stora gamla ekar, bokar och lindar. Vägen fram till Björnhuvud är idag betesmark och jag skulle inte hittat hit utan guide. I somras var jag där med min granne och en bekant som är uppväxt här och hittar genom hagar och skogsdungar. Vi var på väg till Kapelludden, och passerar resterna av Björnhuvuds gård på vägen dit.

Rester från muren vid den gamla gården.

Gården fanns här redan på 1500-talet, och kanske innan. 1543 är första omnämnandet och Björnhuvud är då en dekangård, berättar Claes-Göran Petersen i sin bok Socknar och gårdar i Tjust. Det innebär att den ägdes av kyrkan, dekanen var ungefär som kontraktsprost idag. Det gamla kapellet låg då på gårdens ägor. Senare ingick gården i godset Helgerums ägor, innan det blev privatägt på 1900-talet. I husförhörslängden framgår att baron Raab på Helgerum är ägare på 1860-talet.

Baronen ska också ha låtit bygga det hus som idag ligger kvar nere vid vattnet alldeles intill kapellet.

Under en längre period på 1700- och 1800-talet var Björnhuvud uppdelat i två gårdar, men blev en ensamgård igen på 1830-talet.

Delar av den gamla husgrunden, troligen kring murstocken.

Här stod ladugården.

I husförhörslängderna har jag letat efter människorna på Björnhuvud. Många familjer har kommit och gått.
De första noteringarna är från 1600-talet. 1643 finns en Lars i Björnhoffed i mantalslängden för Gladhammars socken. Det är den äldsta tillgängliga mantalslängden. 1733 finns här en Jonas eller Jöns Pärsson (det är svårt att läsa gammal handstil) och fem år senare Carl Jönsson, Brita och 16-årige Johan. Sannolikt är detta en son till den tidigare Jonas eller Jöns som nu tagit över.

Husförhörslängderna berättar mer om personerna, för här noteras födelsetid och födelseplats, om de är inflyttade och om de dör. Den första husförhörslängden (AI:1) för Västrum är odaterad men troligen är den från omkring 1750. Den visar att på Björnhuvud bor en bonde som heter Lars men som dör under husförhörslängdens tid, hans hustru Margareta, dottern Cathrina och en dräng, och en piga som flyttat. Dessutom finns här Pähr och Maria. Antingen har Pähr tagit över efter Lars, eller så har de brukat var sin del av gården.

Från husförhörslängden. Pähr och Maria längst ner. Bild från Arkiv Digital Västrum AI:1 (0-9999) Bild 41 / sid 69.

Nästa husförhörslängd (AI:2) omfattar åren 1760-1778 och då är det bönderna Göran Olofsson, född omkring 1709, och Pär Ersson, född omkring 1715, som bor på Björnhuvud med sina familjer. Göran Olofsson är gift med den 35 år yngre Anna (född cirka 1744), som måste vara hans andra fru. De har små barn tillsammans men i familjen finns också sonen Nils som är 25 år, och de två tonårsdöttrarna Anna och Stina. När Göran Olofsson dör stannar Anna kvar på gården och gifter om sig med näste bonde som heter Per Larsson. Per Ersson har ersatts av Per Nilsson med hustru Bodil. 1789 har Bodil blivit änka men stannar på gården med sina barn, och tar en dräng till hjälp.

Karta från 1788. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Anna och hennes nye make stannar kvar till omkring 1790, då kommer två nya jordbrukare till Björnhuvud. Det är nämndemannen Per Andersson, född 1762, och bonden Anders Månsson, född 1763. De har flera drängar och pigor, flera av dem flyttar härifrån. Även de båda brukarfamiljerna flyttar någon gång före 1820.

1829 kommer Petter Andersson hit från Konglebo. Då är han 37 år gammal och har med sig hustrun Maja Greta och fyra barn. En son till föds här. När hustrun dör 1832 går det ett år så gifter han om sig med en av pigorna och flyttar sedan till Hultö med sin familj.

Resterna av en gammal brunn. Det är svårt att se i sommargrönskan.

Efterträdare blir Jonas Nilsson Blom och han är ensam brukare på Björnhuvud, som han arrenderar av baron Raab på Helgerum. I 19 år stannar Blom här. Under de åren blir han änkling två gånger och gifter om sig med allt yngre hustrur. Första hustrun är Caijsa Jonsdotter. Jonas är född år 1800 och Caijsa 1794 och de har dottern Johanna och sonen Carl Johan. Hon dör 1844 och 1845 gifter han sig med Caijsa Stina Johansdotter, född 1807. Efter två års äktenskap föder hon tvillingar i juni men dör själv en månad senare. I juni dör den ene av tvilligarna. Året innan har dottern Johanna dött, 21 år gammal. 1849 gifter Blom om sig för tredje gången, med sin tidigare piga Brita Maria Persdotter, bonddotter från Västra Eknö och 22 år yngre än Blom, som nu hunnit bli 49. Innan de lämnar Björnhuvud och flyttar till Västervik 1857 har de hunnit få en son och en dotter.

Under Bloms tid som bonde på Björnhuvud finns det en hel del anställda på gården, men det är stor omsättning på både drängar och pigor hela tiden. Åren 1845-50 har sju drängar och sex pigor kommit och gått. Drängen Anders Magnus Månsson Jern är gift och bor här med hustru Stina Maria Samuelsdotter som är inflyttad från Skirö, och fem barn. Han är den ende anställde som stannar under en längre tid. Han blir kvar även sedan Blom flyttat. Det verkar inte komma någon ny arrendator utan baron Raab driver gården med hjälp av anställda. Nu kallas de statdrängar i stället. Några familjer som bott här efter 1870 är Carl Johan Gran från Målilla med hustrun Sara Lena Magnidotter från Misterhult, Gustaf Reinhold Carlsson från Lofta och Carolina Magnidotter från Kläckeberga, Nils Fredrik Gran och Carolina Margareta Johansdotter från Tuna.

Bok och ek växer vid vägen från Björnhuvud ner till Kapelludden.

1925 är det företaget Blankaholms såg som äger Helgerum. Troligen är det då gården styckas av från Helgerums slott och säljs, precis som till exempel Helgerums gård. Köpare är hemmansägaren Oskar Efraim Andersson från Misterhult. Detta verkar vara de sista som bor på och brukar Björnhuvud. På 1930-talet ska byggnaderna ha varit ganska förfallna. Sedan har ägarna av granngården Göljerum tagit över marken.

Att husen och gården försvinner ser man också på kartan. 1925 finns gården kvar på kartan men 1943 är den borta.

Kartan från 1925. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Kartan från 1943. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Smultron på väg till Kapelludden.

Kapelludden är platsen för Västrums allra äldsta kyrka, eller kapell. Hur gammalt det är vet man inte. En ny kyrka byggdes på den nuvarandes plats i byn Västrum och började användas 1693. Då ingick Västrum i Gladhammars socken, och det var långt att åka till Kapelludden för en del av sockenborna. 1961 reste hembygdsföreningen ett kors på den gamla kapellplatsen.

På en metallskylt på korset står det: ”Till minne av Björnhuvuds kapell. Tillkomst är okänd, nedlagt senare delen av 1600-talet. Här firade våra fäder gudstjänst. Här jordade de sina anhöriga.”

Claes-Göran Petersen skriver om kapellet (sid 176) att det är ett av två medeltida kapell i gamla Gladhammars socken. Det andra var det som låg inne i nuvarande Västerviks stad och som kallades Fiskeby kapell. Då låg staden i Gamleby.
Redan 1689 ska kapellet på Kapelludden ha varit ganska förfallet. Vid samma tid hade socknens prästgård flyttats från Lunds by till Västrum och då ville prästen ha kyrkan i närheten. Den plats där korset står är kanske inte den exakt rätta. Enligt Claes-Göran Petersen finns rester av en stensättning som kan vara det gamla kapellets grund, men det är inte klarlagt. Här ska många människor ha begravts.

Karta från 1697. Kapelludden sticker ut under Björnshuvuds glo. Klicka på bilden för att se den i större format.

Källor: Västrums kyrkoarkiv, Västrums hembygdsbok, Claes-Göran Petersen: Socknar och gårdar i Tjust, Lantmäteriet

På jakt efter ett gammalt torp

Lämna ett svar

Av en släktforskarkollega fick jag för ett tag sedan en fråga om jag vet var Stenbotorpet vid Helgerum låg. En anfader ska ha dött just där i mitten av 1800-talet. Då visste jag inte, men nu vet jag. Tror jag i alla fall.

Claes-Göran Petersen skriver om Stenbotorpet i Tjustbygdens årsbok 2007, det visste jag sedan tidigare. Stenbotorpet försvann i slutet av 1700-talet, det vill säga att det inte längre bodde någon där då. I boken finns också en karta som visar var det legat. Bland Lantmäteriets historiska kartor hittade jag till slut en samtida karta där Stenbo finns med. Möjligen är kartan från slutet av 1600-talet.

Med kartans hjälp gav vi oss ut i naturen och letade. Och hittade platsen där torpet en gång måste ha legat, i närheten av bokskogen som är naturreservat mellan Äskestock och Helgerum.

Vägen till Stenbotorpet är idag en traktorväg som används för att komma till gärdena i närheten, och har nyligen belagts med krossad sten. Förmodligen är det samma väg som ledde hit på 1600-talet.

Läs mer om Stenbotorpet på min sida om Västrums socken. Där skriver jag också om de sista familjerna som bodde på torpet.

Kartorna visar vägen

Lämna ett svar

Massor av gamla kartor finns bevarade i de historiska arkiven. I Sverige finns många kvar ända från 1600-talet. Nu har Riksarkivet lagt upp en stor samling av Sveriges äldsta kartor på sin webbplats. Här finns bland annat kartor från år 1700 över delar av Tjustbygden. Man får inte publicera dem, Riksarkivet har rättigheterna, så jag kan inte visa någon här.

Från andra delar av landet finns det kartor från 1600-talet. Det är en skatt som nu blir tillgänglig.

Historiska kartor hittar man också på Lantmäteriet. Där kan man söka sig fram och hitta väldigt mycket.

Kartor har alltid fascinerat mig men nu inser jag att de kan vara till nytta och glädje än mer, eftersom jag har börjat släktforska. Eller snarare, jag går en kurs i släktforskning i höst. Kanske symptomatiskt för människor i min ålder? Det är en distanskurs på Mittuniversitetet, och börjar mycket bra. Det är verkligen roligt, och så småningom kommer jag att göra en uppgift där jag forskar i min egen släkt.

Som första uppgift på kursen har vi leta efter uppgifter i kyrkoarkiven på en viss namngiven person från 1800-talet. En bra övning, rolig och spännande.

Andra bloggar om: kartor, historiska kartor, Lantmäteriet, Riksarkivet