Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917

(Detta har tidigare publicerats 2017 på www.vt.se)

Måndagen den 16 april 1917 var det inte som vanligt i Västervik. Omkring tvåtusen arbetare på fabriker och verkstäder lämnade sina jobb vid lunchtid och tog sig till Stora torget. De protesterade mot hunger och fattigdom. Oroligheterna hade börjat redan på lördagen. Detta blev upptakten till ett år av protester och hungerdemonstrationer i landet.

Under oroligheterna spelade Frans J Gustafsson en avgörande roll. Det var hans ord som fick folket att besinna sig och gå med på att bilda en kommitté som skulle förhandla med de lokala myndigheterna om tilldelning av ransoneringskort och priset på ved.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf troligen S. Eriksén.

Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren Frans J Gustafsson, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Frans Johan Gustafsson
När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är ”oförmögen till krigstjänst” och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen Frans han nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern. I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

Förutom Frans Gustafsson bestod kommittén av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Nu har jag letat efter dessa personer i kyrkböcker och folkräkningar, och tror att jag kan ha hittat tre av de fyra. Jag kan alltså inte garantera att det är till hundra procent rätt person.

Erik Nilsson:
Han var stenhuggare i Västervik och bodde i Kvistrum under Långhagen. Enligt folkräkningen 1910 var han gift med Maria Olivia Johansson som var född 1858 i Hallingeberg. Själv var han född i Västervik 1871. De gifte sig 1897 och året därpå föddes dottern Sara Augusta Olivia. I Kvistrum bodde även hans föräldrar Sven August Nilsson och Augusta Kristina Törnqvist. 1915 fick de en fosterdotter som hette Vera Lilian Nilsson som då var fem år gammal. Erik Nilsson levde till 1943 och hade då varit änkling i nästan två år.

Karl Zeijlon:
Enlig församlingsboken 1911-1931 var han grovarbetare och gift med Karolina Sofia Karlsson. De var födda 1872 och 1864 i Hallingeberg respektive Blackstad. 1915 kom de till Västervik efter en tid i Skinnskatteberg. De hade också bott i Fagersta där han arbetade på järnbruket och i Skärblacka när han arbetade på pappersbruket. Barnen hette Kerstin Dagmar Maria, Greta Sofia Maria, Dagny Hellevi Maria, Karl Gustaf Patrik, Anni Maria Linnéa och Nils Erik Bernhard. Barnen var födda 1897-1909 och som vuxna blev de flesta av dem också fabriksarbetare. Karl Zeijlon gick bort 1944.

Gustaf Jansson:
Han var född 1886 och något yngre än de andra tre, vilket vi också ser på fotografiet. Hans hustru Elin Teresia Westerberg var lika gammal. Gustaf arbetade på plåtslageri och kom från Loftahammar. 1908 gifte de sig och hade 1919 fått fem barn: Märta Teresia, Erik Gustaf, Eva Sofia (hon blev bara sex år), Tore Lennart och Britt Eva Maria. Enligt församlingsboken arbetade äldsta dottern som hembiträde och de två sönerna var typograflärling och plåtslagarlärling. Familjen bodde en tid på Hagaholm.

Albert Andersson:
Honom har jag inte lyckats hitta. Är det någon som vet något om honom? Kom han möjligen från Åtvidaberg?