Alla barnen dog

I slutet av 1800-talet bodde en familj i ett torp i Halland och miste alla sina fyra barn innan barnen blev vuxna. Alla barnen dog! En ändlös tragedi som jag inte ens kan föreställa mig. Hur överlever man det som förälder?

Familjens torp låg under gården Lastad nr 4 (Bonnagård) i Ljungby socken i mellersta Halland. I Ljungby har jag växt upp, jag bodde där tills jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ljungby är hemma för mig, och även om jag inte bott där sedan 1972 är det en viktig del av min identitet. Uppväxttiden är med en hela livet.

Här om dagen köpte jag en gammal bok från ett antikvariat (beställd på nätet). När jag hämtat ut den, öppnat paketet och slog upp en slumpvis sida mitt i boken var det första jag såg en bild från Ljungby, min hemsocken. Boken är ”När byarna sprängdes”, skriven av Alf Åberg och utgiven 1953. Innan jag föddes. Alltså, hur stor är chansen att råka på en gammal bild från där jag växte upp i en bok som inte alls handlar om den trakten?

Bilden är en illustration för att visa ett torpställe och i texten står inte ett ord om just detta torp eller Ljungby, bara i allmänna ordalag om villkoren kring torpbildande. I bildtexten står det att torpet låg på en utmark. Där jag bodde i Ljungby med mina föräldrar och syskon fanns ett område västerut, uppe på ett berg, och där jag vet att flera torp finns och funnits. Det här har min förre skolkamrat, hembygdskännaren Christer Torstensson, rett ut i en hembygdsbok.

Facebook är bra på många sätt och ett är möjligheten att hålla kontakten med folk hemifrån. Det gör jag i en grupp som är till för oss som kommer från Ljungby. Det är nästan 50 mil dit, sedan jag för några år sedan flyttade till Västerås, och jag har ingen släkt kvar där så det blir inte precis några spontanbesök längre. Men tack vare Christers stora kunnande fick jag veta mycket mer om torpet. Han har identifierat det, men med reservation för att det kan vara fel stuga. Så vi få se det som sannolikt, och inte bevisat, att familjen i den här stugan miste sina fyra barn. Men om Christer dragit rätt slutsats var det så här:

Torparen Johan Aron Andersson och hans hustru Johanna Katarina Petersdotter hade gift sig i oktober 1878. Först var de skrivna under granngården Lastad nr 2 (som kallas Tångagård) och Johan var arbetare. Där föddes äldsta dottern Anna Potentia 1880. Sedan kom de till torpet under Lastad nr 4, på hösten 1880. Där föddes Johan Albin 1881, Jenny Olivia 1883 och Jenny Sofia 1885. Alla de tre yngsta barnen dog innan de fyllt ett år. För ingen av dem finns någon dödsorsak i dödboken. Att små barn dog under det första året var ju vanligt men var det så vanligt att man inte ens noterade varför?

Efter de tre yngsta barnens död måste föräldrarna ändå haft stora förhoppningar på äldsta dottern Anna. Var hon deras ljus i mörkret eller hur förhöll de sig till sina stora förluster? I tio år efter de tre yngre barnens död fick Anna leva och växa upp till en halvvuxen tonåring. Var hon sjuklig eller vad drabbades hon av? Det berättar inte prästen men den 29 december 1895 dog Anna, 15 år gammal. Någon dödsorsak finns inte, så det var säkert sjukdom.

Några fler barn blev det inte, Johan var född 1836 och Johanna 1842. Hur klarar man att bära en sådan livssorg? De var ju långt ifrån ensamma om detta, många föräldrar miste sina barn, ibland flera barn i samma smittsamma sjukdom under en kort period. I min egen släkt finns en faster till min morfar, hon födde 13 barn och åtta av dem dog i späd ålder.

I en roman jag läste en gång (jag tror att författaren är Walter Dickson) dör ett ganska nyfött barn i en familj. Fadern talar med en granne om förlusten och uttrycker att det var bättre att sonen dött tidigt än senare i livet när de fäst sig vid honom. Så tung den tanken är.

Johan i torpet på Bonnagård dog 1918. 1925 flyttade änkan Johanna till en systerdotter på en gård i Töllstorp, där hon dog 1934. Johan var född i en bondefamilj i Skararp i Ljungby. Johanna var dotter till rotebåtsmannen Peter Benjamin Williamsson Ljung i torpet Genehagen under Lastad nr 2.

Kontrollen över befolkningen

Vi som släktforskar är glada för att det finns husförhörslängder och andra kyrkböcker i Sverige. Kanske unikt, jag misstänker att få andra länder har sådan koll på sin historiska befolkning. Kyrkböckerna kom till för att kontrollera befolkningen.

Kungen ville veta hur många unga män det fanns som kunde tas ut som soldater i krigen på 1600-talet. Ingen skulle komma undan, så prästerna fick åläggande om att föra bok över sockenborna. Alla skulle skrivas in i böckerna.
På husförhören skulle prästen avgöra hur kloka och användbara folk var. Den som kunde läsa innantill och kunde sin katekes, den var nog ett bra soldatämne. Och kunde ynglingen inte skriva så fick han lära sig det i armén.

Dessutom var ju bokföringen av befolkningen en kontroll av vilka som kunde betala skatt. Skattelängder finns bevarade redan från lång tid tillbaka. Här bokfördes de som var skattskyldiga.

Den här kontrollen utvecklades, så snart skulle prästerna också hålla koll på hur sockenborna flyttade. Den som ville flytta var tvungen att be prästen om ett flyttbetyg där det stod skrivet vem man var, om man var ledig för äktenskap och om man var skötsam eller inte. Hade du inget flyttbetyg med dig till nästa sockenpräst kunde du förvägras att flytta in.

Visst låter det hårt. Men det var den bistra verkligheten. Våra förfäder och förmödrar levde i ett verkligt kontrollsamhälle. Många drog omkring utan flyttbetyg och en del rymde till Amerika när den tiden kom. Då blev de skrivna ”på socknen” eller i obefintlighetsboken tills prästen fick besked om en ny bostadsort. Idag har vi ett annat, digitalt, kontrollsamhälle.

De obefintaliga i Flisby socken vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Släktböcker på gång

Ibland är det bra med en extra helgdag och en klämdag. Igår och i förrgår har jag ägnat det mesta av tiden åt att färdigställa två släktböcker. En om min mammas släkt och en om min pappas. Det är nog över tio år sedan jag började skriva på dem men först nu är det dags för tryckning. Jag har släktforskat och skrivit parallellt.

Tidigare i vår har jag gjort klart och tryckt en provbok för vardera boken. Det är först när jag har en tryckt bok i handen som jag verkligen ser vad som behöver ändras. Det är ju inte bara fel som ska rättas, det är också sådant jag efter hand ser kan bli bättre om jag gör på ett annat sätt.

Jag har lovat mina släktingar att böckerna ska bli klara i sommar, så att de som vill ha respektive bok då ska kunna beställa. Men allt måste vara kontrollerat och rätt, och jag vill vara nöjd innan jag släpper iväg böckerna till andra. Att släppa taget om sin bok kan vara svårt, det finns alltid mer att förbättra.

De båda böckerna är sinsemellan lite olika. Min pappas släktbok (till vänster) handlar till stor del om hans familj, alltså mina farföräldrar och deras barn (min pappa och hans sju syskon). Flera av mina kusiner har t ex bidragit med berättelser om sina föräldrar. Därför ska den boken bara spridas inom vår egen släkt eftersom den handlar om personer som lever idag (vi kusiner och våra barn). Dessutom ingår förstås vår släkthistoria, så långt den gått att hitta.

Båda böckerna innehåller berättelser om släkten. Det är inte kataloger över släktingar, med ansedlar och uppställda fakta om olika familjer. I stället har jag utsnitt från släktträdet ihop med texten, och hela släktträdet längst bak, uppdelat i lagom bitar så att det är läsligt.

I den första versionen blev pappas släktbok en alldeles för tjock bok, 340 sidor. Alldeles för dyr att trycka och tung att hålla i. Därför gör jag nu om den. Jag har ändrat layouten så att mer text får plats på varje sida, några få bilder har tagits bort och ytterligare några har jag minskat i storlek. Då har jag fått ner antalet sidor till 280 i stället, vilket i alla fall är mer rimligt även om det fortfarande är en tjock bok.

Min mammas släktbok har jag nu gjort i en första del. En del 2 ska bli klar inom några år. Först hade jag tänkt att ha med hela släkten i boken, men då blir den också alldeles för tjock. Så ganska snart bestämde jag mig för att dela upp det. I denna del 1 berättar jag om mina morföräldrar och de närmaste generationerna före dem, men med nedslag i vissa släktgrenar ända till 1500-talet. Del 2 kommer att handla om en hel del av de släktingar som levde på 1600- och 1700-talet. Min mamma har en väldokumenterad och stor släkt och det finns mycket att berätta.

En anledning till denna uppdelning av mammas släktbok är att fem av min mammas syskon ännu lever. I del 1 kommer de att företrädesvis kunna läsa om människor de själva känner till och har hört talas om, som t ex sina mor- och farföräldrar och dessas syskon. Alltså de som är mer nära dem än min generation.

I boken om min mammas släkt skriver jag inte om min mamma och hennes syskon, för det har redan en av mina mostrar gjort i en bok från 2015. Därför handlar denna bok nästan uteslutande om folk längre tillbaka, i stort sett alla är döda, och därför kommer jag också att sprida den boken till fler utomstående. Den ska vem som helst som är intresserad kunna köpa.

Det här har jag funderat en hel del på under arbetets gång, och kommit fram till detta. Jag ska också dela upp mammas släktbok så att det blir en del om min morfars släkt och en del om min mormors, för dem som bara är intresserade av den ena eller den andra delen. Alltså olika delversioner av samma bok. Under årens lopp har jag haft många kontakter med mer eller mindre avslägsna släktingar som jag tror är nyfikna på hur boken blivit, t ex de som bidragit med bilder eller annan hjälp.

Det är mycket att fundera på när man gör släktbok.

Parallellt med arbetet arbetet med min mammas och pappas släktböcker har jag också hållit på med en bok om mina barns farmors släkt. Den släkten kommer dels från Gotland, dels från Småland, Blekinge och Västmanland. I vår gjorde jag en provbok av den, men bara fastlandsdelen (Gotlandsdelen är inte klar än) i en billigare variant med mjuka pärmar. När den är helt klar ska den också ha hårda pärmar och kommer att bli på omkring 200 sidor.

Att kunna göra böcker om släkten är verkligen roligt. Tidigare har jag gjort en om min ena svärdotters släkt, en första version om min pappas släkt till min farbrors hundraårsdag 1919 och en släktbok till en svägerska. Plus släktböcker åt kunder. Det är lika roligt varje gång en färdig bok anländer från tryckeriet.

Hur kunde de bo så här?

Ingrid Jonasdotter och hennes man bodde i en jordkula och där föddes deras dotter 1870. Hur kunde de bo så här? Ingrid bodde här ända till sin död 1903, hon var då 73 år och hade fått lunginflammation. Det var i november och det var nog inte så konstigt att hon inte orkade igenom. Det måste ha varit kallt och fuktigt i stugan.

För oss som släktforskar är 1903 inte så långt bort. Ändå kunde folk bo i jordkulor då.

Bostaden finns kvar och har bevarats tack vare Lödöse hembygdsförening. Kojan ligger i Sankt Peders socken, där Lödöse norr om Göteborg ingår. I husförhörslängderna finns inget som antyder hur familjen bodde, de är bara skrivna med namn och som fattighjon på Tingberg Gossarsgård. Jordstugan ligger i Hede. Jag tog en titt på den i förra veckan, alla bilder är mina egna.

Ingrid kallades Bolla och kojan i skogen kallas Bollas. Den är utgrävd i en jordbacke och invändigt klädd med sten. Den har två gavlar med ett litet fönster vardera. Invändigt finns en öppen spis och skorstenen på taket finns kvar. Dörren saknas men vi gick inte in på grund av rasrisken, en del av taket har rasat in på senare år, kanske i vinter. Det är restaurerat, det syns att det är nya bjälkar inomhus och taket har reparerats. Bra gjort, tycker jag. Vi får inte glömma bort hur det en gång har varit att vara fattig och medellös.

Ingrid kom från grannsocknen Hålanda, där det står i husförhörslängderna att hon var född 1830, men inget datum och hon finns inte i Hålanda födelsebok det året. 1833 bodde familjen i Hålanda för där föddes Ingrids lillasyster Lovisa i augusti det året, på Sandåkers skattegård. I födelseboken står det att hennes far Jonas Jonsson var lösdrivare och jag hittar inte familjen i husförhörslängderna förrän 1838, då i en backstuga på Sandåkers frälsegård.

Ingrid hade också en äldre syster, hon hette Johanna, var född 1826 och dog 1843. Sedan var det bara dottern Ingrid kvar hemma, för 1841 hade lillasyster Lovisa placerats på Östad barnhus. Dit kom barn från fattiga föräldrar för att räddas ur fattigdomen, läser jag på Wikipedia. Barnhuset drevs mellan 1772 och 1945. Läs mer i NAD.

Ingrid var fortfarande skriven hos föräldrarna i deras backstuga när hennes far dog 1860, trots att hon då var 30 år gammal.

I maj 1862 fick hon en son som fick heta Johan Alfred men han dog när han var nyss fyllda ett år. Hans far var Henrik Abrahamsson, enligt födelseboken. Ett par dagar efter sonens födelse tog de ut lysning men gifte sig inte förrän i januari 1863. Men Ingrid bodde kvar hos sin mor, eller var åtminstone skriven där. 1865 föddes sonen Carl August men dog samma år.

1867 fick de en son till, han fick samma namn som sin döde storebror. Hans födelse är inskriven i Hålanda kyrkbok fast föräldrarna då bodde i Sankt Peders socken sedan 1866. Både Ingrid och sonen är strukna i Hålanda husförhörslängd men sonen finns inte med föräldrarna sedan och ingen anteckning om hans död. Ja, det är lite rörigt i den här familjen.

Första tiden i Sankt Peder var de skrivna ”på obestämd ort i socknen” och från 1869 på Tingberg Gossargård, på vars mark kojan i skogen ligger. Henrik var uppväxt i en backstuga på samma gård, och från 1869 var de skrivna ihop med hans storebror Olof som var lösdrivare. Kanske bodde alla tre i jordkulan. Olof dog 1873.

1870 föddes Ingrids och Henriks fjärde barn, dottern Anna Lovisa. Hon överlevde barndomen och blev vuxen. 1879 dog Henrik men mor och dotter stannade kvar. Anna Lovisa flyttade 1887. Ingrid, som kallades Bolla, dog 1903.

Jag tänker mig att det måste ha varit ett eländigt liv där i skogskanten. Vad levde de av? Ingrid var fattighjon så hon fick förmodligen fattighjälp från socknen, men det räckte nog inte långt. Och vintrarna, kunde de hålla värmen då? Att hon klarade sig så länge…

De var förstås inte de enda som bodde så här förr i tiden, det finns flera exempel på det. Det finns berättelser om enstöringar som själva valde att bo på liknande sätt och vi vet inte vad som ligger bakom Henriks och Ingrids val. Om de ens hade något val.

De är inte ett dugg släkt med mig, så vitt jag vet. Jag blir bara så gripen när jag ser hur de bott för drygt hundra år sedan. Men är du släkt till dem och vet mer, så berätta gärna.

Fler bilder:

Jordkällaren.

Vi gick inte in i stugan för vi såg att taket rasat i den bortre delen. Precis innanför dörren finns eldstaden, men det är nog inte Bollas kastrull och kaffepanna som står här idag.

Det finns en skylt framför ingången med lite information, uppsatt av Lödöse hembygdsförening.

Kvinnor och män i arbete

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok ”Vävarnas barn” om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

Nedanstående bilder kommer från boken ”Arbetets söner” från 1906, som finns på Projekt Runeberg.