God Jul 1693!

Så här till jul känns det lämpligt att berätta om en gammal släkting som föddes på julafton. Hon hette Kerstin Larsdotter och föddes idag för exakt 329 år sedan, nämligen på självaste julafton 1693.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Kerstin Larsdotters födelse på julafton 1693 på Ryen. Prästen har kladdat lite men vi kan se att det står att hennes far var Lars Lallesson (här stavat Lalesson). Bildkälla: Arkiv Digital.

1697 kom Lars Lallesson och Kerstin Björnsdotter till gården Heden från byn Ryen i norra delen av Okome socken. Då hade Heden varit öde sedan 1692, enligt mantalslängden. De hade med sig döttrarna Gunilla och Kerstin. På Heden fick de två barn till innan Kerstin Björnsdotter dog 1705.
Dottern Kerstin Larsdotter är min mormors mormors farmors farmor, född 1693 och död 1777.

Gården Heden finns kvar och ligger i byn Gällsås i södra delen av Okome socken, alldeles intill Ätraforsdammen. Här på gården har min släkt bott sedan detta år, 1697. En period var det mormors släkt som hade gården och sedan kom morfars släkt dit. Det blev några år kring förra sekelskiftet som jag inte hade någon släkt där men 1909 köptes gården av min morfars storebror Karl, gift med mormors syster Jenny. Deras efterlevande har den fortfarande.

En gåramålning av gården Heden, målad av Oscar Bohman på 1900-talet. Tavlan hänger på Heden.

Efter hustruns död gifte Lars Lallesson om sig 1706 med Ingeborg Olofsdotter. Han hade ju små barn som behövde en styvmor, vilket i många fall kunde vara skäl till nytt giftermål. Med Ingeborg fick han sex barn.
Kerstin Larsdotter gifte sig 1718 med Mårten Bengtsson från Gällared. De blev bönder i Myckhult i grannsocknen Askome och grannar med min morfars förfäder som också var bönder där då.

Lars Lallesson och Ingeborg Olofsdotter var kvar på Heden till 1722. Det blev alltså ett kvarts sekel för denna släktgren på Heden vid den här tiden. 1722 flyttade de till en gård i Näraby i Okome socken och på ålderns höst kom de till Åparps Skattegård där de bodde hos äldste sonen Lars.
På Heden efterträddes de 1722 av Arvid Bengtsson och hustrun Ingeborg Bengtsdotter, båda födda 1696. De två är min morfars mormors farmors föräldrar.

Kerstins far Lars föddes omkring 1666, troligen i byn Ryen. I den äldsta mantalslängden från 1662 är en Lalle Håkansson bonde i Ryen, så denne Lalle var sannolikt Lars Lallessons far.

Mantalslängd 1662, med Lalle Håkansson som bonde i Ryen. Bildkälla: Riksarkivet.

Namnet Lalle förekommer i just den här trakten en bit in på 1700-talet, men de som bar det var inte särskilt många.
I mitt släktträd på morfars sida finns en Per Lallesson, född omkring 1655 och död i grannsocknen Alfshög 1733. Om det finns något släktskap mellan dessa vet jag inte. Om Per var bror till Lars så måste deras far Lalle Håkansson vara född senast på 1630-talet, vilket inte alls är omöjligt. Men Lalle eller Lale, som det ibland skrivs, var kanske ett inte helt ovanligt namn på den tiden, även om vi inte känner igen det idag.

1 = Ryen. 2 = Heden. Det är ungefär en mil mellan dessa två byar. Bildkälla: Lantmäteriet.

Mordet vid Långängskrogen

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog ”vid nära 100 års ålder”. Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av ”njurlidande”.

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: ”Mördad på vägen från Västerås till hemmet”.
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.

Torpet där farfars far föddes

Här föddes min farfars far den 8 mars 1847, i torpet Lärkebo i Gärdhems socken i Västergötland. Han döptes till Johan Anders och kom att kallas Johan. Som vuxen hette han Johan Olausson eftersom hans far hette Olaus Larsson. Hans mor hette Anna Catharina Petersdotter.

Torpet Lärkebo har jag bara sett på bild förut men i onsdags kom jag dit och såg det i verkligheten, för första och troligen enda gången. Min farfars fars familj bodde där bara ett par år, sedan flyttade de vidare till ett annat torp.

Torpet är mycket välhållet och omskött. Det är utbyggt på senare tid och ser inte alls ut som det gjorde på 1840-talet. Det är glädjande att det är omhändertaget och vårdat. Intill det gamla torphuset finns rester av en äldre byggnad, troligen en ladugård eller annat uthus, men vi vet inte om det är hus som fanns på den tiden eller kanske uppfört senare. Åkrarna som brukas idag är samma jord som farfars farföräldrar brukade som torpare.

Rester av en äldre husgrund vid sidan om tomten. Samtliga nutida bilder är mina egna, tagna i onsdags.

Jorden används fortfarande men är utarrenderad. Bonden plöjde när vi kom.

Till vänster: Johans föräldrar Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson . I mitten: Johan Olausson och hustrun Fredrika Olofsdotter. Till höger: Johan Olausson på äldre dar. Han dog 1939 och blev 92 år.

Det är fint att kunna se var förfäderna levt. Det känns i hjärtat. Och extra glad är jag för att det finns kvar som bostad och en plats som uppenbarligen är älskad än idag.

Jag vill uppmana alla att försöka hitta de platser och hus där förfäder och förmödrar levt. Många finns inte kvar men platsen finns kvar. Kanske är det en asfalterad parkering vid ett varuhus men det kan också vara så här, att torpet eller gården är intakt och att folk bor där. Även om landskapet förändras genom att nya marker tas upp för odling och andra växer igen så är det ändå en viss känsla att befinna sig på precis samma plats.

Att jag fick möjlighet att se torpet Lärkebo nu är tack vare min ene bror, som bott i trakten i många år och känner de nuvarande ägarna. Men även om man bara lyckats lokalisera ett hus på kartan och hittar det i landskapet så knacka på. Den som bor där kanske blir glad för besök och att få tala med någon som känner till husets tidigare historia. Så gjorde vi på en annan plats lite senare i onsdags, huset där Johan Olausson kom att bo med hustrun Fredrika Olofsdotter och där min farfar föddes och växte upp. Ägarna var hemma och ville gärna höra vad vi hade att berätta. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. ”Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!” Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmänskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.

Tilda på Blackekärr

”Nu går jag över till Skepplanda socken och mjölkar” brukade Tilda Johansdotter säga till maken och barnen när hon gick för att mjölka. Familjen bodde i Östad socken.

Blackekärr i början av 1900-talet. Till vänster Tildas make Edvard Eliasson framför gårdens ladugård. Till höger: Edvard och Tilda. Foton från Skepplanda hembygdsförening.

Östad och Skepplanda är grannsocknar och sockengränsen ska ha gått tvärs över gårdsplanen, mellan manhus och ladugård. Manhuset stod i Östad socken och det är där de var kyrkoskrivna. Socknarna ligger i Västergötland.

I maj i år besökte jag den gamla gården Blackekärr, tillsammans med bror och svägerska. Min släktforskande svägerska har en del av sina rötter där och hon berättade för mig om Tilda, hennes make Edvard Eliasson och deras son Elis, som blev spelman som vuxen och då kallades Black-Elis. Tilda hade också dottern Jenny från före äktenskapet.

Förr i tiden var nog sockengränsen mer betydelsefull än vad den är för oss idag. Om det hade någon praktisk betydelse i fallet med Blackekärr vet jag inte men när jag fick veta att Tilda brukade säga så där, då tänker jag att hon tyckte att det var lite speciellt att gå till grannsocknen för att mjölka. Att hon sa det med glimten i ögat. Att hon är rätt citerad finns belagt i en bok om bygdespelmän i Göta Älvdalen där sonen, spelmannen Black-Elis, är omskriven.

Här låg ladugården, sedan länge riven. Eget foto.

Den gamla vägen finns kvar som en stig i skogen. Den här bilden är tagen åt andra hållet, stigen går alltså bort från där ladugården stod. Eget foto.

Mangårdshuset på Blackekärr i början av 1900-talet. Foto från Skepplanda hembygdsförening.

Huset står kvar fortfarande. Eget foto.

Det var Edvard som kom från Blackekärr där han föddes 1859, Tilda var född i Grandalen i Hålanda socken 1864. I Edvards släkt var Blackekärr en släktgård sedan flera generationer tillbaka. Hans far var uppväxt där, liksom hans farmor Annika Jönsdotter, vars föräldrar Jöns Hansson och Brita Svensdotter ägde Blackekärr i slutet av 1700-talet. Edvard och Tilda sålde sin gård 1935 men med förbehållet att få bo kvar livet ut. Edvard dog 1943 och Tilda året efter. Numera ägs gården av Östad säteri.

Blackekärr ligger idag långt från allfarvägen, utan bilväg dit och enda sättet att ta sig fram är på en stig genom skogen.
Huset byggdes på 1700-talet och står kvar än, men är inte bebott längre.

Gården var 1/8 mantal kronoskatte och har funnits sedan 1604. Gårdsarealen var 23,6 hektar och närmare hälften låg i Skepplanda socken och den andra delen i Östad socken. Enligt häradsekonomiska kartan gick sockengränsen lite utanför gårdsplanen och i så fall var det kanske när Tilda skulle mjölka korna på sommarbetet som hon sa att hon skulle gå till Skepplanda och mjölka.

Jag är glad att jag fick möjlighet att se det gamla hemmanet. Så vackert och rofyllt. Men vi ska nog inte romantisera för mycket, för det måste ha varit ett slit att få sin bärgning här för hundra år sedan.

Källor:
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Gårdarna kring sjön – Gårdarna kring Valsjön i Risveden är Högsjön, Bodatorp, Valås och Blackekärr (häfte, okänt utgivningsår)
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Risveden – En västsvensk obygds historia, del 3 (2008)
Sven-Olof Ohlsson: Bygdespelmän i Göta Älvdalen (2000)

Stigen genom skogen till Blackekärr. Det var en vacker dag när vi i början av maj i år besökte gården. Eget foto.