Mörker och kyla i husen

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Född på julen

Att blogga i julhelgen betyder väl att jag måste nämna julen? Vi är ju mitt uppe i den när detta inlägg publiceras. Så jag ska berätta om en av mina många släktingar, en kvinna som föddes annandag jul den 26 december 1822. Det är alltså precis 199 år sedan nu. Hon hette Anna Katarina Petersdotter och var min farfars farmor.

Faktum är att hennes make Olaus Larsson nästan är född på julen också. Han föddes den 27 december 1821, dagen efter annandagen. Alltså för precis 200 år sedan nu på måndag.

Båda två var födda i Gärdhems socken i Västergötland och Olaus är från samma släktgren som jag bloggade om för två veckor sedan. De gifte sig 1845 och fick sedan nio barn. Av dem var min farfars far Johan äldst. Fyra av barnen dog som små. En av döttrarna hette Anna Beata och det är hennes efterlevande som identifierat Anna och Olaus på fotografiet. På baksidan står deras namn och födelsedatum och det är jag tacksam för idag, för annars kanske jag inte hade fått veta hur min farfars farföräldrar såg ut. Fotografiet kommer från en senare efterlevande, släktforskaren Neta Hedberg, och jag såg fotografiet allra första gången för fyra år sedan. Tack!

Till vänster: Fotografiet på Anna Katarina Petersdotter och Olaus Larsson. Till höger: Platsen för Baggårdstorp i Gärdhems socken, ett av torpen de bodde på. Vi letade upp platsen på hösten 2019, min ene bror står och tittar på resterna av ett gammalt torp i bakgrunden. I förgrunden finns lämningar efter en byggnad, kanske en äldre torpbyggnad. Eget foto.

Om deras liv vet jag inte så mycket. De var torpare, flyttade flera gånger och dog fattiga. Kanske var det dottern Anna Beata, som gift sig med en köpman i Göteborg, som ordnade med fotograferingen. Jag är glad att fotografiet finns och att det har bevarats. De är fyra generationer från mig, det är inte så långt. Vad har jag fått från dem? Det har jag ingen aning om. Kanske något karaktärsdrag? Annas näsa?

Före pandemin, hösten 2019, hittade vi (mina bröder och jag) resterna efter ett av torpen där de bott. Strax därefter kunde min ene bror lokalisera platsen för ett annat torp de haft.

Olaus Larssons farmors föräldrar hette Brita Olofsdotter och Jon Algotsson och bodde också i Gärdhems socken. Större delen av min farfars släkt kommer därifrån. Brita och Jon hade också en bemärkelsedag på julen, de gifte sig på annandag jul 1757. Förmodligen var det inget man firade på den tiden, och att gifta sig mellan jul och nyår var ganska vanligt förr. Idag har vi nog oftast annat för oss.

Dombokens bilagor berättar vad som hände

Genom domstolarnas protokoll kan man få veta mycket om sin släkt. Det vet alla ni som redan gett er på att läsa domböcker.

Nu ska jag berätta om ett fall jag råkat på. Det handlar om den unga kvinnan Maria, född 1891. Hon förlorade tidigt sin far och växte upp i fosterhem. 1913 dömdes hon till fängelsestraff för barnamord och satt av straffet på fängelset i Växjö. Det var lätt att hitta henne i fängelsejournalen och fängelsets kyrkbok, de är digitaliserade av Arkiv Digital. Där såg jag att hon dömts till ett och ett halvt år. Men vad hade egentligen hänt?

För att ta reda på det beställde jag kopior från domboken i Årstad och Faurås häradsrätts arkiv, för den är inte digitaliserad. Eftersom jag hade datum för domen tillkom ingen forskningsavgift till arkivarien på Riksarkivet, bara kostnaden 4 kr/sida som utgår på alla kopior. Det tog några veckor, jag beställde den 10 oktober och kopiorna kom som en pdf-fil den 24 november. Mycket behändigt.

Med det här inlägget vill jag bara visa vad man kan hitta i domböckerna och uppmana er att beställa kopior, om domboken inte är digitaliserad. Så mycket information det fanns att tillgå. Jag fick 32 sidor, och när jag såg hur mycket det var förstod jag att det inte bara var protokollsidorna från domboken utan här ingår också bilagor som finns inlagda i domboken. Om detta är ovanligt eller vanligt, att bilagor ingår, vet jag inte.

Bland bilagorna finns både polisförhör med Maria och hennes husbondfolk (hon var piga på en gård), polisens protokoll från sina undersökningar och obduktionsprotokollet. Spädbarnsliket hade hittats i en brunn och sedan obducerats för att fastställa dödsorsaken. Även protokoll från förhöret med den som hittade barnliket ingår.

Utsnitt från obducentens protokoll, som finns som bilaga i domboken. Här konstateras att dödsorsaken är oklar men att barnet kan ha dött av kvävning. Bildkälla: Riksarkivet.

Maria erkände dådet. Hon hade vid polisförhören berättat att hon träffat en man och blivit gravid sedan hon lovats äktenskap. Men så hade hon lämnat sin dåvarande pigtjänst och fått ny plats långt därifrån och de hade inte mera setts. Trots att hon skrivit flera brev hade hon inte fått svar. Vem mannen var uppgav hon inte. Hon insåg snabbt att hon som ogift inte hade möjlighet att ta hand om ett barn.

Vi får veta hur hon tänkt och känt och resonerat, hur hon kastats mellan hopp och förtvivlan, och hur hon handlat för att undkomma upptäckt. ”Först hade hon tänkt att söka enslighet vid födseln samt därefter döda och nedgräva barnet” står det i protokollet. Sedan hade hon kommit på att om hon bara lät barnet ligga utan att ta hand om det skulle det dö av sig själv.

När hennes tillstånd började synas hade hon bytt arbete och nya husbondfolket hade inget märkt, enligt både hennes och deras vittnesmål. När hon kände att det var dags att föda hade hon lagt sig sjuk i pigkammaren efter morgonmjölkningen. Husmor hade kommit och erbjudit henne middag men det hade hon avböjt. Fram på eftermiddagen föddes barnet, under tiden som husmodern befann sig i dagligstugan på andra sidan väggen. Maria hade legat i sin säng med en filt över sig, fött barnet och låtit det ligga och sedan somnat. När hon vaknade några timmar senare hade hennes matmor kommit in med kaffe och dopp, men inte märkt det nyfödda barnet som låg under filten. Efter kaffet hade Maria ”lyft på filten och funnit barnet dött”. Sedan hade hon lagt barnet i sin koffert, gått upp och mjölkat nästa morgon och några dagar senare fått ledigt för att besöka sin mor i en annan socken och under resan hem stannat vid en brunn och slängt ner barnliket.

Det är en ruskig historia och jag tänker ”hur kunde hon, hur klarade hon detta?” och ”stackars kvinna!”. Man kan inte undgå att bli berörd.

Polisen och domstolen var noga i sin undersökning. De verkar ha ställt sig frågande till att Maria kunde föda sitt barn utan att matmodern märkte något. En ritning av huset med rummen ingår i domstolsprotokollet. Och jag tänker förstås också ”hur kunde hon föda barn på ena sidan väggen och matmodern gå i sitt värv på andra sidan väggen utan att märka vad som hände?”.

I protokollet beskrivs i detalj hur allt gått till när barnet föddes. I texten står det på flera ställen ”den tillt.” som betyder den tilltalade, alltså Maria. Bildkälla: Riksarkivet.

En ritning på huset ingår som bilaga. Rätten verkar ha ställt sig fråggande till hur Marias matmor kunde undgå att upptäcka den pågående förlossningen på andra sidan väggen. Bildkälla: Riksarkivet.

Maria frigavs från fängelset efter ett och ett halvt år och flyttade sedan långt bort, gifte sig och fick flera barn. Hon ingår inte i min släkt utan jag kom i kontakt med hennes fall genom en släkting vars bekant kommer från Marias fosterfamiljs släkt.

Vad bouppteckningarna berättar

De senaste dagarna har det blivit sent innan jag kommit i säng på kvällarna. Jag håller på att färdigställa en av mina två planerade böcker om min släkt. Just nu är det boken om min pappas släkt men jag har också en bok om min mammas släkt på gång. Båda ska tryckas i vår.

Det mesta av texten är skriven, bilder på arkivhandlingar och kartor är framtagna och min ene bror har varit ute och fotograferat platser där släktens gårdar och torp funnits. Så nu är det genomgång av allt material plus att infoga allt i bokens layout.

Här kommer ett av bokens många avsnitt om min pappas släkt. Det handlar om bouppteckningar och min farfars farfars farmor Maria Jonsdotter och hennes släktgren i några generationer bakåt. De bodde i Gärdhems socken i Västergötland, precis där Trollhättans stadsbebyggelse i Lextorp nu tar slut.

Maria föddes 1761, hennes föräldrar hette Jon Algotsson och Brita Olofsdotter, födda 1731 respektive c:a 1726. Jon Algotssons far var soldaten Algot Forsberg. Har du dem i din släkt, då är vi också släkt.

Sä här skriver jag i min släktbok om vad bouppteckningarna kan berätta:

Bouppteckningarna efter Börta Torkelsdotter, hennes make Olof Månsson och deras svärson Jon Algutsson berättar om släkten.

I båda makarnas bouppteckningar finns gården på 1/8 mantal i Lextorp upptagen. Det var en kronoskattegård, alltså en gård som friköpts från kronan. 1737, när Börta Torkelsdotter dog, värderades den till 100 riksdaler och 1765, när maken Olof Månsson, dog hade värdet ökat till 800 riksdaler. Ökningen berodde inte bara på allmän värdestegring utan också på förbättringar, konstateras i bouppteckningen. Fastebrevet (lagfarten) var daterad den 11 juni 1734. Han hade ärvt större delen av gården och under äktenskapet med Börta Torkelsdotter hade de köpt till en mindre del.

Bouppteckningen efter Olof Månsson visar att gården kronoskattehemmanet på 1/8 mantal i Lextorp värderades till 800 riksdaler vid hans död 1765. Här står det också att han och första hustrun Börta Torkelsdotter köpt 1/40 av hemmanet och att fastebrevet är daterat den 11 juni 1734. Bild från Arkiv Digital.

När Börta dog blev hela tillgångarna värderade till strax under 200 riksdaler. 28 år senare, när Olof Månsson dog, blev behållningen i dödsboet drygt 2000 riksdaler. Hur hade han blivit så mycket rikare under denna tid? Tänk om han vore här och kunde berätta.

I boet efter Börta fanns mest bara vanliga hushållssaker bland lösöret, det högst värderade förutom gården var ett sto för 8 riksdaler och andra kreatur. Olof lämnade efter sig silverbägare, mängder av lösöre, ett par oxar och ett par stutar, fyra kor och två kvigor. Dessa var betydligt högre värderade än hösten 1737, kanske var det en annan penningberäkning då. Men Olof hade haft pengar att låna ut för grannen Hindrik Svensson hade lånat 100 riksdaler. Det ser alltså ut att ha varit en ganska välbärgad familj. Olofs äldste son Anders blev som vuxen nämndeman och de kom som regel från storbönderna i häradet.

Tack vare bouppteckningarna efter Olof Månsson och Börta Torkelsdotter har det gått att fastställa vilka de är. I kyrkboken nämns inte Börtas efternamn men det finns både i hennes egen bouppteckning från 1737 och i makens 28 år senare. Bild från Arkiv Digital.

Olofs måg Jon Algutsson, som var gift med dottern Brita Olofsdotter, var torpare och dog 1786. Han lämnade efter sig ett mer påvert dödsbo. Framför allt ägde han som torpare inte någon fastighet men han hade en kviga och två grisar. I hans bouppteckning summeras tillgångarna till 26 riksdaler. Hans skulder uppgick till drygt tre riksdaler och det blev kvar en mindre summa för änkan och barnen att dela på.

Jon Algutsson var torpare och hade hade färre kreatur än sina svärföräldrar. Utsädet värderades till 4 riksdaler. Bild från Arkiv Digital.

Domböckerna kan ge svar

Vad är det vi missar? Det funderar jag på efter att ha lyssnat på arkivarien Claes Westlings föredrag om forskning i domstolsarkiv. Föredraget hölls digitalt i Zoom igår vid lunchtid och ordnades av Riksarkivet där han arbetar (i Vadstena). Fler digitala föredrag kommer, missa inte dessa! Läs mer på Riksarkivets Facebooksida och på Riksarkivets hemsida. Anmäl dig här.

Tillägg 25 oktober: Nu finns föredraget på Youtube.

Claes Westling har skrivit handboken Domstolsforska och är mycket insatt i domstolarnas arkiv. Det finns en hel del digitaliserat från domstolsarkiven, men oerhört mycket mer som inte är digitaliserat (97-98 procent enligt Claes Westling). Mest är det bouppteckningar vi kommer åt digitalt via Arkiv Digital eller till viss del i Riksarkivets digitala forskarsal. Och så finns ju en hel del domböcker digitaliserade. Men väldigt mycket mer finns på plats ute på landsarkiven. ”Besök arkiven!” uppmanade Claes Westling. Och det kan vi ju börja göra igen efter att pandemirestriktionerna tagits bort.

Domböcker på Landsarkivet i Vadstena. Eget foto.

Nu har vi vant oss vid att arkivhandlingar ska vara åtkomliga via datorn, något som också gjort att enormt många fler har börjat släktforska under 2000-talet. Men frågan är om vi som släktforskar idag missar det som tidigare släktforskare hittade. När man ändå besökte landsarkivet för att läsa i kyrkböckerna kanske man också läste i domboken efter att ha sett en anmärkning i husförhörslängden om att en släkting dömts för ett brott. Idag hoppar vi nog över det om domboken inte har digitaliserats.

Åtminstone är det så för mig. De enda domböcker jag tagit del av är i de fall jag haft tur och hittat den digitaliserad. Före pandemin kunde man beställa avfotografering från Arkiv Digital och förmodligen återupptas det framöver. Men jag som under de drygt tio år jag släktforskat har vant mig vid att få allt genast, dvs kunna läsa direkt, jag har inte utrustat mig med det tålamod som krävs för att vänta ett antal veckor på beställda kopior från Riksarkivet. Jag vill ju ha allt genast.

Digitaliseringen är toppenbra, tycker jag. Fantastiskt! Men jag inser att jag också missar mycket som jag skulle kunna ta del av när det kräver lite mer av planering och väntan.

Har jag ett datum för när en dom fallit är det nog ganska lätt för en arkivarie att plocka fram det i en dombok och skicka kopior till mig. Men allt det där andra som kräver letande, då får jag antingen kosta på att en arkivarie jobbar för mig eller sätta mig på arkivet och läsa själv. Pengar eller tid, alltså.

Något som Claes Westlign talade om är att domstolsarkiven kan ge information om släkten längre bakåt än kyrkoarkiven. Har du tur så finns det kyrkböcker från 1600-talet i de socknar där din släkt levt. Men de flesta är inte äldre än från 1680-talet, eftersom vi fick en ny kyrkolag 1686. Det finns äldre i enstaka socknar, men de är nog inte så många.

Letar du däremot i domböckerna kan det ge fler generationer bakåt, eftersom ärenden som gällde gårdar (köp, arv, andra överlåtelser) blev ett ärende i rätten. Och då kan det finnas utredningar om släktförhållanden pga bördsrätten som innebar att den som var släkt hade förköpsrätt på en gård. Arvstvister hamnade också i domstolen, vilket kan ge väldigt mycket släktinformation. Dessutom är det inte ovanligt att en äldre person fick vittna om hur något varit för länge sedan, om en part i ett mål t ex hävdade sedvanerätt, alltså ”så här har det alltid varit”.

Jag är säker på att jag skulle hitta väldigt mycket intressant information om jag läste i domböckerna för Faurås och Himle häradsrätter, de härader där min släkt huvudsakligen funnits. Detta är i Halland och arkivet finns på landsarkivet i Lund och där bor inte jag, men många av domböckerna härifrån har digitaliserats av Arkiv Digital. Det tackar jag för! Då är ett steg på vägen gjort.

Sedan är det läsningen. När det gäller min släkt skulle jag vilja läsa om deras gårdsaffärer och eventuella arvstvister men jag har inga datum att gå på så då får jag läsa sida efter sida och se om jag känner igen något namn. De har säkert också förekommit flitigt i tvister om stängsel, betesmark och annat. En och annan kriminell finns också.

När jag blir pensionär ska jag ta mig an detta, för jag tror att det kräver mycket ostyckad tid. Alltså att kunna sitta och läsa timme efter timme utan avbrott. För jag måste båda lära mig att tolka skrivarens handskrift, att helt enkelt kunna läsa det som står skrivet, och vänja mig vid språket och många äldre ord och uttryck som jag antar användes. Jag skulle verkligen vilja kunna läsa i domböckerna, och övning ger färdighet.

Claes Westling uppmanade oss också att titta på inneliggande handlingar och bilagor. Det finns massor i domstolsarkiven och där kan allt möjligt intressant finnas. Som exempel visade han bild på ett släktträd från en arvstvist i Ydre häradsrätt 1787 och ett soldatkontrakt från Tveta häradsrätt.

Det här släktträdet finns som en bilaga till en dombok från Tveta härad. Ärendet gäller en bördstvist i Torpa socken i Östergötland 1787. Foto: Riksarkivet.

En bilaga till en dombok i Bankekinds häradsrätts arkiv och som finns i Inneliggande handlingar. Detta är en bekännelse från Brita Cajsa Svensdotter berättar här att hon blivit lägrad av en okänd man vid Adelsnäs i Åtvid. Bildkälla: Riksarkivet.

Båda ovanstående bilder finns med i Claes Westlings handbok, med mer information om ärendena.

Jag vill också skicka en tacksamhetens tanke till de som tidigare läst domböcker och gjort avskrifter eller register och delar med sig av. På Rötter finns en sida om detta och det fick också släktforskare som publicerar på egna hemsidor. Tipsa gärna om sådana i kommentarer här!

Det finns verkligen mycket att hämta i domstolsarkiven.

Spridda länkar:
Här har jag samlat lite spridda länkar men har inte testat att allt finns tillgängligt. Se det som tips på var du kan leta.

Domböcker från Orust och Tjörn

Dombok från Lima

Domboksregister Västra härad i Småland

Domboksregister Kinds härad

Domböcker i Jämtland

Domboksregister Kronobergs län

Domböcker i Sunnerbo härad

Domböcker från Hammerdals tingslag