Vilka skrev på för rösträtten?

Den här bilden känner nog många västeråsare igen. I alla fall vi som var på länsmuseet i onsdags kväll eller vi som läst senaste numret av Västmanlands Läns Museums tidskrift ”Spaning”. Fotot ingår i Västerås stadsarkivs bildsamling.

De nio kvinnorna på bilden är styrelsen i Föreningen för kvinnors rösträtt, en lokalförening i Västerås av LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Fotografiet togs 1918 i Villa Aseas trädgård, samma år som riksdagsbeslutet togs om kvinnors rösträtt. Sittande från vänster: Nina Benner-Andersson, Ruth Randall-Edström, Helga Silverstolpe och Emelie Bergström. Stående från vänster: Ida Fröström-Johansson, Anna Löfgren, Anna von Essen, Ester Kolmodin och Vira Eklund. Okänd fotograf.

De var borgerliga kvinnor och de befann sig i Villa Aseas trädgård därför att Ruth Randall-Edström var gift med chefen på Asea. Många av dem som arbetade för kvinnors rösträtt var lärarinnor eller hade andra mer självständiga yrken. Arbetarkvinnorna engagerade sig oftare i arbetarpartiernas kvinnoklubbar men en hel del var också aktiva i LKPR.

Tre år senare fick de rösta, för första gången. 100 år av rösträtt. Längre är det alltså inte som kvinnor fått rösta i Sverige. Vi var sist av de nordiska länderna, motståndet var hårt, framför allt från de konservativa i fördta kammaren men också från män i allmänhet. Motståndet mot kvinnors rättigheter är fortfarande stort, som vi ser i världen idag. Demokratin ska vi inte ta för given, den kan försvinna snabbare än vi tror.

Läs om rösträtten.
Läs om demokratin.

En viktig del i rösträttskampen var den namninsamling för kvinnors rösträtt som genomfördes 1913-1914 av LKPR. 351 454 personer skrev på, de allra flesta kvinnor men också en och annan man. Vill du veta om någon av dina släktingar skrev på? Det kan du läsa hos Riksarkivet som digitaliserat alla listorna med namninsamlingar. De finns här. Eller så väljer du Ämnesområde, sedan Politik och sedan Rösträttsinsamling. Då kommer du till listan över alla volymerna. Längst upp finns de från Stockholm, sedan följer övriga i landet. De är ordnade länsvis och sedan ortsvis inom länet. Västerås börjar på bild 9 i volymen med Västmanland. Så här kan det se ut, som på bild 23 från Västerås:

Flera som skrev på i Västerås var lärare. Bildkälla: Riksarkivet.

Och bild 142 från volymen Hallands län:

Det är Okome och Köinge, som min mamma kommer ifrån. Men detta var långt före hennes tid och mormor vara bara ett barn då. Kanske finns det andra släktingar där, jag ska undersöka det.  Bildkälla: Riksarkivet.

Kvinnor fick kommunal rösträtt tidigare än till riksdagsvalen men det var kopplat till inkomsten och civilståndet. 1910 blev kvinnor valbara till kommunal- och stadsfullmäktige. I Västerås var det Nina Benner-Andersson som blev invald i stadsfullmäktige först, det skedde 1912.

Här är några av de kvinnor från Västmanland som kom från arbetarklassen:

Från vänster: Ida Olsson, Agnes Söderquist och Agda Östlund. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Ida Olsson föddes 1871 i Västerås och började sitt yrkesliv som piga på en gård i Tillberga. Hon hette Lundin tills hon gifte sig med metallarbetaren Alfred Olsson 1901. Ida Olsson blev invald i stadsfullmäktige 1919 och var också ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden.

Agnes Söderquist, född Karlsson, kom från Enköpings-Näs där hon föddes 1881. Hon gifte sig 1902 med arbetaren August Rikard Söderquist. Själv arbetade hon som sömmerska och 1919 blev hon också invald i stadsfullmäktige i Västerås. Precis som Ida Olsson var hon ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden men även i fattigvårdsstyrelsen. Hon var engsagerad i nykterhetsrörelsen och i andra föreningar och hade många olika uppdrag.

Agda Östlund är en av de fem kvinnor som var de allra första som valdes in i riksdagen. Hon var född i Köping 1870 och hette Lundgren som ogift. Hon var också sömmerska och gifte sig med järnarbetaren Anders Östlund, familjen bodde i Stockholm. Under hela sitt vuxna liv hade hon många politiska uppdrag.

Tack för en inspirerande föreläsning, Johan Andersson, stadsarkivarie i Västerås!

Varifrån kom Anders Svensson?

I sommar har jag brottats med ett släktforskningsproblem som jag inte får någon rätsida på. Det är min anfader Anders Svensson som bodde i Hunnestad socken öster om Varberg och dog där 1782. Hans son Sven är min ana.

Anders Svensson och hustrun Petronella Larsdotter finns med hemma hos sonen på Hunnestad nr 6 i Hunnestads sockens äldsta husförhörslängd från 1777-1810 (se bilden ovan, från Arkiv Digital). Där står det att Anders var född 1708. Jag har inte hittat någon Anders Svensson född 1708 i Hunnestad, varken på Börje Hindriksgård, som Hunnestad nr 6 också kallas, eller på någon annan gård i Hunnestad by.

Tidigare i livet, när de var unga och nygifta och barnen började komma, bodde Anders Svensson och Petronella Larsdotter på en annan gård i kyrkbyn, granngården Hunnestad nr 5, som också kallas Bengt Andersgård (se bilden nedan, från Arkiv Digital).

Att de halländska gårdarna har namn efter personer ska bero på att de vid första mantalsskrivningen efter att Sverige tagit över Halland från Danmark 1645 fick namn efter sina dåvarande brukare.

Jag har inga ledtrådar till varifrån Anders Svensson kom. När han gifte sig 1736 kom Anders från Hunnestad, det är allt vi får veta.

Hunnestads äldsta kyrkbok är CI:1 och den har uppgifter ända från 1615, på dansktiden. Den är förd topografiskt, alltså gårdsvis. Så födslar, vigslar och dödsfall redovisas gård för gård. Det gör det ju enkelt när man letar efter någon på en viss gård, vilket jag gjort. Jag har letat efter Anders Svenssons födelse på både Hunnestad nr 5 och nr 6. Det var han som kom från Hunnestad, Petronella var född i Sibbarp 1714.

På Bengt Andersgård föddes ingen Anders Svensson under ett rimligt tidsspann. På Börje Hindriksgård föddes en Anders Svensson 1709 och som dog 1711. 1712 föddes hans lillebror som fick samma namn. Föräldrarna hette Sven Björnsson och Karin Mårtensdotter. Det här hittade jag för några år sedan och drog slutsatsen att detta troligen var min anfader Anders Svensson, som senare uppges vara född 1708. Att prästerna någon gång tar fel på åren har vi nog sett lite här och där i kyrkböckerna, även om fyra år fel känns i mesta laget. Men jag har stött på fler sådana exempel, när det funnits ett äldre syskon som dött och att prästen förväxlat dessa. I det här fallet har t ex hustrun Petronellas födelseår skrivits 1716 i stället för det korrekta 1714 i den äldsta husförhörslängden.

Men det här är ju en osäker slutsats.

Anders Svensson är anfader till min morfars far och han hade en syster som hette Albertina och som emigrerade till Amerika 1872. Det gjorde hon för att hon blivit mormon och hennes barnbarnsbarn idag är fortfarande mormoner. Därmed är de också flitiga släktforskare. Säkert känner du till mormonernas stora arkivsamlingar med digitaliserade kyrkböcker och andra handlingar från länder runt om i världen.

Albertinas barnbarnsbarn och jag har på senare tid diskuterat vår gemensamma släktforskning. Hon forskar en hel del själv men har också tagit hjälp av en släktforskare inom mormonkyrkan i USA. Denne har hittat en annan Anders Svensson än den jag hittat. Det är Anders Svensson född 1708 på Gunne Tygessons gård i Ljungstorp i grannsocknen Gödestad. Hans föräldrar bodde kvar i Gödestad till sin död så familjen hade inte flyttat till Hunnestad men det kan ju Anders ha gjort och varit dräng på en gård där.

Problemet är att jag hittar ingen tydlig koppling mellan denne Anders Svensson och den som är min förfader. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar?

Bland de dopvittnen som finns vid Anders och Petronellas barns dop finns några namn som kanske kan kopplas till familjen i Gödestad, men det känns ändå osäkert. En fadder vid ett av barnens dop hette Gunne Svensson och Anders i Gödestad hade en bror med det namnet. Det är den ende av dopvittnena som skulle kunna vara syskon till Anders Svensson. Faddrarna är inte inskrivna vid alla barnens dop, så det är inga fullständiga uppgifter. Något som kan peka åt det här hållet är också att Anders i Gödestads mor hette Anna Eriksdotter och vid barndopen var det en Bengta Eriksdotter och en Karin Eriksdotter som var faddrar, som alltså skulle kunna vara mostrar till Anders Svensson.

Det är svårt när det inte finns flyttlängder så att man ser hur folk flyttade. Anders Svensson är ju ett vanligt namn och det går ju inte att bara ta för givet att för att han föddes 1708 så är han den rätte. Mantalslängder har inge gett någon ledning och bouppteckningar från den tiden har jag inte hittat.

Diskussionen med min släkting i Amerika går varm och just nu väntar jag på ännu ett svar från henne. Vi hjälps åt, vilket är väldigt givande.

Källhänvisningar (Arkiv Digital):
Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 520 (AID: v92666a.b520, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) AI:1 (1777-1810) Bild 12 / sid 15 (AID: v92656.b12.s15, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) CI:3 (1755-1805) Bild 1320 / sid 253 (AID: v92668a.b1320.s253, NAD: SE/LLA/13161)
Gödestad (N) CI:1 (1688-1805) Bild 260 (AID: v92407a.b260, NAD: SE/LLA/13134)

Tillägg 24 augusti 2021:
Efter flera tips från släktforskare, bl a i halländska släktforskargrupper, så är jag ganska säker på att det är Anders Svensson från Gödestad som är den rätte. Han är vittne vid minst två av Gunne Svenssons barns dop och det tyder ju på släktskap. Ibland missar man det uppenbara. Nu ska jag undersöka den här familjen lite till och se vad kyrkböckerna har att berätta. Tack till alla som gett råd och tips!

Mormors sommarkalas

Min mormor föddes den 17 juli 1904. Just idag är det 117 år sedan. Den 17 juli är ett alldeles speciellt datum för mig och har varit så sedan jag var barn. På mormors födelsedag var det alltid sommarkalas i Okome, där mormor och morfar bodde. Det var då jag träffade kusiner, mostrar och morbröder. Inte bara då, men alltid då.

Så minns jag min barndoms somrar. Jag tror inte att vi någonsin uteblev från mormors födelsedagskalas. För min mamma och hennes syskon var det viktigt att träffas och på mormors födelsedag kom alla hem.

Morfars, farmors och farfars födelsedagar har jag inte i minnet, bara mormors.

Min mormor som ung. I mitten det sista fotografiet jag tog på henne, då närmade hon sig 80 år. Till höger: mormor i sin trädgård i Okome. Privata foton.

Mormor på sin 50-årsdag 1954. Privat foto.

Mormor föddes och växte upp på ett torp som heter Huslyckan och ligger i byn Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Hon döptes till Alida Kristina, kallades Alida och hette Johansson tills hon gifte sig med morfar Gottfrid Dahlberg den 1 augusti 1922, nyss fyllda 18 år. Morfar kom från grannsocknen Okome. Hans storebror Karl var gift med mormors syster Jenny. Mormor kom till dem för att hjälpa sin syster med barnen och då träffade hon morfar.

Morfar var elva år äldre än mormor, han hade jobbat i flera år och samma år de gifte sig arrenderade han Nydala kvarn med såg och elverk. Sex år och fem barn senare flyttade de till Okome kyrkby där de köpt Okome kvarn med såg och elverk. Ett boningshus ingick i fastigheten och det var där kalasen hölls, för där bodde de kvar. För några år sedan såldes företaget av mina kusiner, tredje generationen på sågen.

Min mormor födde 13 barn mellan 1922 och 1946. Hon var gravid eller ammade större delen av de 25 åren. Vid sidan om det egna hushållet lagade hon också mat till de anställda på sågen. Det är först som vuxen som jag förstått hur mycket hon arbetade.

Vi bodde en halvmil från mormor och morfar och träffade dem ganska ofta. När jag kommit upp i skolåldern kunde jag själv cykla till dem och stanna några dagar. På övervåningen i huset fanns en separat lägenhet och där bodde alltid någon eller några av mammas syskon. Min mammas familj fanns nära oss och var en självklar del av min uppväxt.

Mormor fick ett långt liv, hon levde till den 20 februari 1996 och blev nästan 92 år. Jag tänker alltid på henne den 17 juli.

Mormor och morfar med de två äldsta barnen. Fotot måste vara taget sommaren 1924. Då var mormor 20 år och på väg att bli trebarnsmor, min mamma låg i magen. Privat foto.

Mormor och jag och mina två äldre bröder. Foto från vintern 1954. Privat foto.

Snickarna från Lindome

Min mormors farmor Anna Beata Mattiasdotters far Mattias Svensson Lundin var snickare från Lindome, precis som de flesta av hans grannar och andra sockenbor i Lindome socken. Om du är kunnig om möbelstilar känner du nog till begreppet Lindomestolar. Bönderna i Lindome var duktiga snickare. De gjorde möbler och sålde till borgerskapet i Göteborg och det var säkert ett gott tillskott i kassan, även om det också innebar stridigheter med skråväsendet.

I kyrkböckerna kallas de timmermän, snickare eller stolmakare. Av Birgitta Martinus, intendent på Mönldals Museum, har jag lärt mig att stolmakarna snickrade stolar (så klart), att snickarna snickrade andra möbler och fast inredning i hus och att timmermännen snickrade husen. Mattias Svensson Lundin snickrade alltså inredning och andra möbler än stolar. Kanske gjorde han en och annan stol också. I sin ungdom kom han på 1820-talet till Surteby församling i Västergötland för att arbeta vid kyrkans renovering och blev sedan kvar där.

Mattias Svensson Lundin föddes den 4 november 1793, son till snickaren Sven Andersson och hans hustru Börta Börjesdotter i Annestorp. Bildkälla: Arkiv Digital.

Att han kom från Lindome fick jag ganska snart klart för mig när jag släktforskade om mormors farmors släkt för tio år sedan. Då hittade jag några generationer till bakåt och i veckan som gick tog jag lite nya tag här. Och hittade fler förfäder och förmödrar, åtminstone några till. Det kunde jag göra tack vare databasen Hallands befolkning som alla medlemmar i Hallands släktforskarförening har tillgång till. De flesta träffar jag fick där stämde bra med kyrkböckerna, några var vissa tveksamheter med som jag förstår att det är läsproblem när jag tittar i kyrkböckerna. Böckerna från 1700-talet är delvis skadade, så lätt är det inte.

Det är inte lätt att se att Mattias faster som föddes 1763 fick namnet Ingrid, i födelsenotisen längst ner på den här sidan. Som tur är bodde hon hos sin bror Sven Andersson och det står i husförhörslängden att hon är hans syster. Om ministerialboken är skadad av fukt eller mögel, eller om den bara hanterats av någon med skitiga fingrar, vet jag inte. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anledningen till att jag återupptagit detta nu är att jag nyligen fick en bok i brevlådan. Lokalhistorikern Kajsa Karlsson har skrivit flera böcker om byarna i Lindome socken och nu har hon gett ut en ny upplaga. Jag beställde genast boken om Annestorp, den by där Mattias Svensson Lundin växte upp på gården Lunden, liksom hans far.

Än har jag inte läst allt men nu har jag lärt mig mer om mina gamla släktingars hembygd. Jag är så tacksam för alla de hembygdshistoriker som delar med sig av sin kunskap i böcker och på hemsidor.

Bland annat berättar Kajsa Karlsson att landsvägen som på 1800-talet gick genom Annestorp, det var den gamla allfarvägen söderifrån och mot Göteborg. Strax norr om Lunden fortsätter vägen in i Göteborgs och Bohus län.

Kajsa Karlssons bok, utgiven 2014, nu i nytryck.

På den tiden då Halland var danskt var länsgränsen också gräns mot Sverige. Så långt tillbaka vet jag inget om släkten i Lindome men kan nog anta att de flesta av dem kom från släkter som funnits där i långa tider. Den äldste jag nu känner till är Mattias morfars far Nils Eriksson, född omkring 1669 men var vet jag inte för den äldsta ministerialboken börjar 1688. Kanske kan en djupdykning i mantalslängderna ge mer besked om släktens historia här, vi får se.

Man blir i alla fall aldrig färdig när man är släktforskare…

Generalstabskartan från 1800-talet. Norr om Lindome ligger Kållered. Den röda pricken visar läget för gården Lunden i Annestorp (som ibland har stavats Anderstorp och Annerstorp). Bildkälla: Lantmäteriet och www.kartbild.com.

Den häradsekonomiska kartan finns inte för Göteborgs och Bohus län, så det ser ut som om världen tar slut här norr om Annestorp. Gården Lunden finns kvar fortfarande men i övrigt har mycket förändrats här i den östra utkanten av Lindome samhälle. Bildkälla: Lantmäteriet och www.kartbild.com.

 

Våra förmödrar

Jenny Johansson och Ester Magnusson tvättade i ån en vårdag i början av 1920-talet. Jag tror att det är på våren, det ser ut som ett lätt snötäcke på marken och inga löv på träden. Det ser kallt ut. Och nog ser spången ut som om den skulle kunna brista när som helst. Kanske var det den hopsamlade lakanstvätten från vintern som de tog sig an den här dagen. Jag är i alla fall glad att jag slipper göra som de, och alla andra kvinnor på den tiden, och i stället bara trycker på knappen på min tvättmaskin.

Båda kvinnorna var födda 1898. Jenny (till vänster) kom från Lövås i Fors församling där hennes föräldrar Alfred Johansson och Charlotta Josefina Larsdotter hade en gård. Hennes far dog 1927 och ett par av hennes sex yngre syskon verkar då ha tagit över gården. Jenny gifte sig på midsommaren några månader efter sin fars död med Henry Fridolf Olsson och de blev också bönder, på en gård i Heden i Sankt Peders församling (Gamla Lödöse) och fick fem barn. Jenny levde till 1982 och bodde då fortfarande i Heden.

Ester kom från en arbetarfamilj i Tösslanda i Fuxerna församling. Både Ester och flera av de sex syskonen blev pappersbrukarbetare. 1925 gifte hon sig med Gustaf Evald Karlsson som också var fabriksarbetare. En dotter föddes i det korta äktenskapet. Ester dog 1934, enligft prästens notering av en tumör på njuren.

Fotografiet är taget i Sjuntorp i Fors församling och ingår i Skepplanda hembygdsförenings fotosamling. I bakgrunden ser vi Fritz Olsson, några år yngre än Jenny och Ester och kusin till Ester, deras mödrar var syskon. Det är nog han som kört tvätten ner till åkanten och nu väntar han på att få köra hem de tunga blöta lakanen. Men tvättade gjorde han uppenbarligen inte.

Varken Jenny, Ester eller Fritz ingår i min släkt men de kommer från samma trakter som min farfar, här i västra delen av Älvsborg län. Min ena svägerska är engagerad i hembygdsföreningen och hittade fotografiet. Det är jag glad för, eftersom det är en så fin bild. En bild av kvinnornas vardag, något vi ofta glömmer bort.

Att kvinnorna lätt försvinner i historiens dunkel, det har uppmärksammats en hel del på senare år. Även om de flesta kvinnor bara kallas hustru när hon var gift, eller dotter till sin far husbonden, så finns de i arkiven. Hur ska vi hitta informationen om deras liv så att vi kan berätta deras historia? Hjälp finns i den nya handboken Arkivism.

Varför använder vi ordet förfäder mycket oftare än ordet förmödrar? Anfäder oftare än anmödrar? Det är så lätt att säga förfäder när du egentligen menar både fäder och mödrar i tidigare generationer. Men det bär mig emot att kalla min farmors mormor för min förfader, för det var hon ju inte. Hon var min förmoder, min anmoder.

Ibland håller jag kurs för släktforskare som vill skriva sin släkthistoria, som inte bara vill dokumentera den i släktträd och ansedlar. Vi är många som vill berätta släktens historia. Då brukar jag påminna om att vi kan behöva leta efter kvinnornas historia, eftersom den inte är lika synlig. Många kvinnor hade egna arbeten och var yrkesverksamm men i kyrkböckerna kallas de ändå bara hustru eller dotter. Det är först in på 1900-talet som kvinnors yrken och arbete börjar synas i arkivhandlingarna. I stället kan vi behöva leta efter dem i andra handlingar än kyrkböckerna. Än har jag inte läst handboken Arkivism men hoppas den är en hjälp på vägen.

Hittar du inte uppgifter om dina förmödrar så skriv om kvinnornas livsvillkor, om myndighetsreglerna som gjorde gifta kvinnor omyndiga långt in på 1900-talet, om de olika arvsreglerna för söner och döttrar, om änkarnas möjligheter att ta över en död makes verksamhet. Med mera.

Bondens hustru var ju också bonde, även om de av tradition hade olika sysslor på gården. Att mjölka korna var förstås lika viktigt för försörjningen som att plöja åkern. Kvinnorna var delaktiga i ägandet av jorden, det framgår av äldre fastebrev. I praktiken hade det nog inte så stor betydelse eftersom det var mannen som disponerade sin hustrus tillgångar och hade all rätt att göra precis vad han ville med dem. Många gifta kvinnors arv har förslösats, det finns det historier om. Spåren av det kan ses i protokoll över omyndigförklaringar och i bouppteckningar.

Det finns så mycket att berätta om.