Familjeboken är klar

1

Min moster Signe har skrivit en bok om min mammas familj. Den handlar om mormor och morfar och deras barns uppväxt och liv. Det är en fantastisk berättelse, underbart roligt att läsa och en sådan skatt!

Signe berättar så levande och personligt om syskonen och föräldrarna, om morfars slit med kvarnen och sågen, och mormors arbete i hemmet, om syskonkärlek, glädjestunder och bekymmer. Tänk att du minns så mycket, Signe! Det är så roligt att läsa. Det väcker så mycket minnen från min barndom, och så tror jag att det blir både för mammas andra syskon och mina kusiner när ni snart får läsa boken.

Tack, Signe!

2

Det är inte bara text, tvärtom. Signe har letat fram massor av bilder och det tycker jag är extra roligt. Många gamla fotografier har jag aldrig sett förut, andra är välkända från mammas album.

När jag ser bilderna på mormor i köket minns jag precis hur det var att komma dit när jag var liten. Jag hör mormors och mina mostrars röster, jag minns hur god mat vi fick och hur duken såg ut på köksbordet. När jag var barn var vi ofta hos mormor och morfar i Okome, vi bodde nära. Och där fanns också många av mammas syskon och mina kusiner.

Min mamma gick bort i cancer 2009 och det är ju först efteråt som jag insett hur mycket mer jag velat veta om hennes liv, om allt det som var innan jag fanns. Hon var 30 år när jag föddes, hade redan levt en tredjedel av sitt liv. Min pappa har jag frågat desto mer, han lever fortfarande.

Signes bok är också en bok om vardagshistoria, om levnadsvillkoren för landsbygdens folk vid förra sekelskiftet och om de stora förändringar som skedde under 1900-talet. I min släkt finns nästan bara torpare och bönder fram till morfar och mormor. Men morfar var en entreprenör som arbetade hårt hela sitt liv för att förbättra för sig och sin familj. 1928 köpte de Okome kvarn och morfar utvecklade den till ett modernt sågverk som fortfarande är igång. Mormor födde 13 barn under 24 års tid. Nio av dem är fortfarande i livet, min äldsta moster har fyllt 93 i år.

Ja, jag är verkligen glad att Signe skrivit om familjen och gett mig en möjlighet att lära känna min mamma bättre, fast hon själv är borta. Genom Signes bok har jag förstått min mamma bättre och det är mycket jag önskar att jag känt till redan när hon levde.

Jag har också fått möjlighet att ge mitt eget bidrag till att boken nu har tryckts, genom att jag gjort layouten av Signes text och bilder. Signe har skrivit i flera år, jag har kommit in på slutet. Det har varit så roligt, både samarbetet och att få hjälpa till med det jag kan. Och förfärligt nervöst innan boken kom från tryckeriet här om dagen.

Ni som snart får möjlighet att läsa Signes bok, mostrar och morbröder, kusiner och andra släktingar, ni kommer att bli både rörda och glada, precis som jag. Det vet jag.

Fler borde skriva sin livshistoria för kommande generationer. Det är så viktigt att känna en förankring bakåt och kanske än viktigare idag med våra ofta rotlösa, eller kanske rastlösa liv. Ett bra sätt kan vara att samarbeta, kanske flera syskon eller som vi, från två generationer. Det har varit väldigt givande. Och vilken skatt en sådan här bok är!

3

4