Björnhuvud och Kapelludden

Lämna ett svar

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort.

Björnhuvud ligger vid Kapelludden i Gåsfjärden söder om Västervik, i Västrums socken. Eller egentligen är det kapellet som låg på gården Björnhuvuds ägor. Gården finns inte längre kvar. Husen är raserade, bara rester är kvar i landskapet. Gården låg mycket vackert, vid en sluttning ganska nära vattnet i en idag nästan parkliknande miljö med stora gamla ekar, bokar och lindar. Vägen fram till Björnhuvud är idag betesmark och jag skulle inte hittat hit utan guide. I somras var jag där med min granne och en bekant som är uppväxt här och hittar genom hagar och skogsdungar. Vi var på väg till Kapelludden, och passerar resterna av Björnhuvuds gård på vägen dit.

Rester från muren vid den gamla gården.

Gården fanns här redan på 1500-talet, och kanske innan. 1543 är första omnämnandet och Björnhuvud är då en dekangård, berättar Claes-Göran Petersen i sin bok Socknar och gårdar i Tjust. Det innebär att den ägdes av kyrkan, dekanen var ungefär som kontraktsprost idag. Det gamla kapellet låg då på gårdens ägor. Senare ingick gården i godset Helgerums ägor, innan det blev privatägt på 1900-talet. I husförhörslängden framgår att baron Raab på Helgerum är ägare på 1860-talet.

Baronen ska också ha låtit bygga det hus som idag ligger kvar nere vid vattnet alldeles intill kapellet.

Under en längre period på 1700- och 1800-talet var Björnhuvud uppdelat i två gårdar, men blev en ensamgård igen på 1830-talet.

Delar av den gamla husgrunden, troligen kring murstocken.

Här stod ladugården.

I husförhörslängderna har jag letat efter människorna på Björnhuvud. Många familjer har kommit och gått.
De första noteringarna är från 1600-talet. 1643 finns en Lars i Björnhoffed i mantalslängden för Gladhammars socken. Det är den äldsta tillgängliga mantalslängden. 1733 finns här en Jonas eller Jöns Pärsson (det är svårt att läsa gammal handstil) och fem år senare Carl Jönsson, Brita och 16-årige Johan. Sannolikt är detta en son till den tidigare Jonas eller Jöns som nu tagit över.

Husförhörslängderna berättar mer om personerna, för här noteras födelsetid och födelseplats, om de är inflyttade och om de dör. Den första husförhörslängden (AI:1) för Västrum är odaterad men troligen är den från omkring 1750. Den visar att på Björnhuvud bor en bonde som heter Lars men som dör under husförhörslängdens tid, hans hustru Margareta, dottern Cathrina och en dräng, och en piga som flyttat. Dessutom finns här Pähr och Maria. Antingen har Pähr tagit över efter Lars, eller så har de brukat var sin del av gården.

Från husförhörslängden. Pähr och Maria längst ner. Bild från Arkiv Digital Västrum AI:1 (0-9999) Bild 41 / sid 69.

Nästa husförhörslängd (AI:2) omfattar åren 1760-1778 och då är det bönderna Göran Olofsson, född omkring 1709, och Pär Ersson, född omkring 1715, som bor på Björnhuvud med sina familjer. Göran Olofsson är gift med den 35 år yngre Anna (född cirka 1744), som måste vara hans andra fru. De har små barn tillsammans men i familjen finns också sonen Nils som är 25 år, och de två tonårsdöttrarna Anna och Stina. När Göran Olofsson dör stannar Anna kvar på gården och gifter om sig med näste bonde som heter Per Larsson. Per Ersson har ersatts av Per Nilsson med hustru Bodil. 1789 har Bodil blivit änka men stannar på gården med sina barn, och tar en dräng till hjälp.

Karta från 1788. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Anna och hennes nye make stannar kvar till omkring 1790, då kommer två nya jordbrukare till Björnhuvud. Det är nämndemannen Per Andersson, född 1762, och bonden Anders Månsson, född 1763. De har flera drängar och pigor, flera av dem flyttar härifrån. Även de båda brukarfamiljerna flyttar någon gång före 1820.

1829 kommer Petter Andersson hit från Konglebo. Då är han 37 år gammal och har med sig hustrun Maja Greta och fyra barn. En son till föds här. När hustrun dör 1832 går det ett år så gifter han om sig med en av pigorna och flyttar sedan till Hultö med sin familj.

Resterna av en gammal brunn. Det är svårt att se i sommargrönskan.

Efterträdare blir Jonas Nilsson Blom och han är ensam brukare på Björnhuvud, som han arrenderar av baron Raab på Helgerum. I 19 år stannar Blom här. Under de åren blir han änkling två gånger och gifter om sig med allt yngre hustrur. Första hustrun är Caijsa Jonsdotter. Jonas är född år 1800 och Caijsa 1794 och de har dottern Johanna och sonen Carl Johan. Hon dör 1844 och 1845 gifter han sig med Caijsa Stina Johansdotter, född 1807. Efter två års äktenskap föder hon tvillingar i juni men dör själv en månad senare. I juni dör den ene av tvilligarna. Året innan har dottern Johanna dött, 21 år gammal. 1849 gifter Blom om sig för tredje gången, med sin tidigare piga Brita Maria Persdotter, bonddotter från Västra Eknö och 22 år yngre än Blom, som nu hunnit bli 49. Innan de lämnar Björnhuvud och flyttar till Västervik 1857 har de hunnit få en son och en dotter.

Under Bloms tid som bonde på Björnhuvud finns det en hel del anställda på gården, men det är stor omsättning på både drängar och pigor hela tiden. Åren 1845-50 har sju drängar och sex pigor kommit och gått. Drängen Anders Magnus Månsson Jern är gift och bor här med hustru Stina Maria Samuelsdotter som är inflyttad från Skirö, och fem barn. Han är den ende anställde som stannar under en längre tid. Han blir kvar även sedan Blom flyttat. Det verkar inte komma någon ny arrendator utan baron Raab driver gården med hjälp av anställda. Nu kallas de statdrängar i stället. Några familjer som bott här efter 1870 är Carl Johan Gran från Målilla med hustrun Sara Lena Magnidotter från Misterhult, Gustaf Reinhold Carlsson från Lofta och Carolina Magnidotter från Kläckeberga, Nils Fredrik Gran och Carolina Margareta Johansdotter från Tuna.

Bok och ek växer vid vägen från Björnhuvud ner till Kapelludden.

1925 är det företaget Blankaholms såg som äger Helgerum. Troligen är det då gården styckas av från Helgerums slott och säljs, precis som till exempel Helgerums gård. Köpare är hemmansägaren Oskar Efraim Andersson från Misterhult. Detta verkar vara de sista som bor på och brukar Björnhuvud. På 1930-talet ska byggnaderna ha varit ganska förfallna. Sedan har ägarna av granngården Göljerum tagit över marken.

Att husen och gården försvinner ser man också på kartan. 1925 finns gården kvar på kartan men 1943 är den borta.

Kartan från 1925. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Kartan från 1943. Skärmdump från Lantmäteriets historiska kartor.

Smultron på väg till Kapelludden.

Kapelludden är platsen för Västrums allra äldsta kyrka, eller kapell. Hur gammalt det är vet man inte. En ny kyrka byggdes på den nuvarandes plats i byn Västrum och började användas 1693. Då ingick Västrum i Gladhammars socken, och det var långt att åka till Kapelludden för en del av sockenborna. 1961 reste hembygdsföreningen ett kors på den gamla kapellplatsen.

På en metallskylt på korset står det: ”Till minne av Björnhuvuds kapell. Tillkomst är okänd, nedlagt senare delen av 1600-talet. Här firade våra fäder gudstjänst. Här jordade de sina anhöriga.”

Claes-Göran Petersen skriver om kapellet (sid 176) att det är ett av två medeltida kapell i gamla Gladhammars socken. Det andra var det som låg inne i nuvarande Västerviks stad och som kallades Fiskeby kapell. Då låg staden i Gamleby.
Redan 1689 ska kapellet på Kapelludden ha varit ganska förfallet. Vid samma tid hade socknens prästgård flyttats från Lunds by till Västrum och då ville prästen ha kyrkan i närheten. Den plats där korset står är kanske inte den exakt rätta. Enligt Claes-Göran Petersen finns rester av en stensättning som kan vara det gamla kapellets grund, men det är inte klarlagt. Här ska många människor ha begravts.

Karta från 1697. Kapelludden sticker ut under Björnshuvuds glo. Klicka på bilden för att se den i större format.

Källor: Västrums kyrkoarkiv, Västrums hembygdsbok, Claes-Göran Petersen: Socknar och gårdar i Tjust, Lantmäteriet

Intensiv släktforskarhelg

Lämna ett svar

Vi släktforskare är nog lite nördiga, det känns så ibland. Efter fyra dagar på släktforskardagar i Gävle känns det så just nu. Kanske är det likadant för dragspelare som varit på dragspelsläger eller orienterare som varit på orienteringstävling?

Fredagen var bäst. Då var jag på redaktörskonferens för oss som gör medlemstidning i de olika släktforskarföreningarna ute i landet. Vi diskuterade reportageuppslag, upphovsrätt, bilder, brist eller överskott på bidrag med mera. Mycket intressant.

Många, men inte alla, som sysslar med detta är pensionärer. Då har man ju tid, och släktforskning kan vara väldigt uppslukande.

Lördagen var det årsstämma, dvs årsmöte i Svenska Släktforskarförbundet. Vi var 128 ombud från de 167 medlemsföreningarna. För mig är detta första gången och det var intressant att vara med och lyssna och lära. En del procedurer är nya för mig, andra känner jag igen från årsstämmor i andra föreningar och förbund. Den enda motionen på stämman handlade om anpassning till mac av databaser och annat innehåll. På tiden, tycker jag, men kostsamt att göra. Idag måste man ha en virtuell pc i macen för att kunna ta del av mycket av det material som man behöver som släktforskare.

Både lördag och söndag var det samtidigt mässa med utställare, en brokig skara från Riksarkivet till en enskild författare. Det var trångt och varmt och dålig luft i de båda utställningslokalerna, så jag orkade inte gå där så länge i taget. Men lite ny och nyttig information kom jag hem med.

Helgen i Gävle avslutades mycket trevligt. Då träffade jag och fikade med en klasskamrat från Sjöbefälsskolan 1974-75. Hon bor i Gävle sedan länge och lämnade sjön redan i slutet av 70-talet, precis som jag.

På släktforskningssafari

Lämna ett svar

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!

Harry Martinsson och Holje

Lämna ett svar

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

Kurs om kurs

1 svar

Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.

I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver.

I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.

Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.