Åter till rötterna

Lämna ett svar

I en artikel i dagens Västerviks-Tidningen berättar Eva Brandin i Hunsala utanför Gamleby om sin släktforskning. Hon flyttade hit ner för snart trettio år sedan, efter sin uppväxt i Stockholm. Genom sin släktforskning har hon sett att hennes släkt ursprungligen kommer från Odensvi och Gamleby, något hon inte hade en aning om tidigare.

Tänk som det kan bli! Är det bara slump, eller? Fantastiskt roligt i alla fall, tror jag.

En av mina bröder har gjort en liknande resa. Vi är uppväxta utanför Falkenberg och har det mesta av vår släkt där och i trakten av Varberg. Utom farfar som kom från Vänersborg och Vargön. Det har vi alltid vetat. När min lillebror gått ut skolan på 70-talet flyttade han till Trollhättan och började jobba, och blev kvar där. Även en av mina äldre bröder bor i trakten, och de har tagit reda på vilket torp farfar växte upp i. Den yngste började släktforska för några år sedan och upptäckte då att den villa han bor i på landet ligger bara en kilometer ifrån ett av släktens torp några generationer bort. Ett hus som han besökt och kände väl till. Ibland är världen bra liten.

Själva bor vi, som av en slump, i grannhuset till det hus där makens far föddes och växte upp. När vi skulle titta på bostaden första gången visste vi inte alls att det var just det huset, det upptäckte vi när vi kom in på uppfarten. Ja, men det är ju här!

Sedan dess har jag förstås släktforskat om makens släkt och följt den gamle rättaren och rättaremor på Helgerum så långt bakåt jag kunnat.

Klicka på bilden för att se den i större storlek, då går det att läsa texten i artikeln om Eva Brandin.

Artikeln är skriven av min tidigare kollega Hans Brandin. I över 17 år var vi arbetskamrater på VT, tills jag slutade förra året. Idag gör Hasse sin sista arbetsdag och går i pension, efter mer än 30 år tror jag. I vanliga fall skriver man som reporter aldrig om sin egen familj, men sista dagen på jobbet kan vara ett undantag. Själv tycker jag förstås att han valt alldeles rätt ämne för sin sista artikel.

Skriv för din släkt!

Lämna ett svar

Nu är jag igång med att skriva en skrivhandbok och även med skrivarcirklar för släktforskare här i Västervik. I höstas höll jag den första och i nästa vecka startar nästa. Deltagare är släktforskare som vill lära sig skriva sina släktberättelser. Under kursen går jag igenom hur man kan göra och ger också personlig handledning till varje deltagare.

Det är väldigt roligt att läsa deltagarnas olika släktberättelser och få vara med att få igång skrivandet.

Nu när jag pratat med en hel del släktforskare om detta känns det som att många vill ha en knuff just för att komma igång. Det är inte alltid så lätt att få struktur i sin berättelse och komma fram till hur man ska börja, och så komma över tröskeln som ibland består av tvivel på sin egen förmåga. Mitt tips är: utgå ifrån hur du berättar när du berättar för andra i familjen. Tänk dig någon du skriver för och ha den kvar i tanken, det kan underlätta.

Efter den första kursen i höstas insåg jag att det behövs en handbok för släktforskare som vill komma igång med sitt skrivande. Många har släktforskat länge och samlat på sig en massa information och kan man inte föra den vidare till andra släktingar så är den till slut inte så mycket värd, utan försvinner kanske till och med den dagen jag är borta. Så en handbok blir det nu. Den ska jag publicera som e-bok.

När handboken är klar ska jag sammanställa en distanskurs i samma ämne, för dem som inte kan gå på en kurs regelbundet i Västervik. Även där ska personlig handledning ingå.

Ryssby och Berga

Lämna ett svar

I Ryssby och Berga i Kronobergs län, norr om Ljungby, har maken sina rötter på sin fars sida. Hans farfar Axel Karlsson kommer från Borsna i Ryssby socken och hans farmor Emilia Karlsdotter kommer från Kvänarp i Berga socken. De båda byarna ligger med bara några kilometers mellanrum, men där råkar sockengränsen gå.

När jag började släktforska 2010 var det den här släkten jag forskade om. Det var mitt examensarbete på min första släktforskningskurs. Då hittade jag platserna på kartan. I sommar har vi sett dem i verkligheten, för första gången både för maken och för mig.

Det är en alldeles speciell känsla att komma till en sådan plats, som är så välbekant men ändå obekant. Hur mycket jag än läst om människorna och om platsen kunde jag inte föreställa mig hur det skulle se ut. Jag rekommenderar verkligen alla släktforskare att leta upp släktens hemtrakter, om du inte bor kvar där.

Vi hittade till och med den exakta platsen för det torp där farfar Axel växte upp! Det kunde ske tack vare stor hjälp från hembygdsföreningen i Ryssby. Ett riktigt varmt och stort tack till er eldsjälar! Allra mest till Bertil Nyberg i Ryssby som delade med sig av så mycket kunskap.

Min planering började med att leta upp alla platser på kartan och göra en egen med hjälp av en skärmdump och utprickningar av alla intressanta platser vi skulle besöka. Vi hade en dag på oss och visste inte hur mycket vi skulle hinna med. Egentligen var vi på väg hem till min far på västkusten för att hälsa på, men tog då två nätter på vandrarhem i Dannäs norr om Bolmen för att få en hel dag i trakten.

Tidigare i veckan hade jag ringt till ordföranden i Ryssby hembygdsförening och stämt träff på hembygdsgården på lördagen. Hon berättade då för mig att det finns en torpinventering och vi i den skulle kunna hitta Nyatorpet i Borsna. När vi kom dit hade hon bett Bertil Nyberg komma också, för om jag minns rätt var han med och gjorde torpinventeringen i Ryssby på 70-talet. Han hade i alla fall väldigt mycket att berätta och tack vare honom fick vi kontakt med hans gode vän Åke Karlsson, granne med platsen där torpet stått.

Besöket i Ryssby började i Ryssby kyrka där Axel och Emilia gifte sig 1890, och där även Axels föräldrar gift sig.

På Nyatorpet föddes farfar Axel 1867. När han var liten bodde familjen ett tag på torpet Skogen (som heter Skogstorpet på dagens karta) en kilometer norrut och flyttade sedan tillbaka till Nyatorpet.

Maken fotograferar platsen där Nyatorpet låg, alldeles hitom den lilla kuren på fältet och intill vägen. Idag finns ingenting kvar av torpgrunden.

Så här kan Nyatorpet ha sett ut. Det är ett av två granntorp här som fortfarande finns kvar från samma tid. På 1800-talet låg det fem torp här.

Att vi verkligen kunde lokalisera platsen för Nyatorpet och Skogen är tack vare Åke Karlsson, släktforskare och hembygdshistorikeer, som bor i närheten. Vi fick rådet av Bertil Nyberg att knacka på hos honom och fråga om torpen. Och det var verkligen det bästa vi kunde göra. Vi blev inbjudna på nybakt och kaffe och satt och pratade länge! Han visade oss och han berättade. Han kände till farfar Axels familj, trots att de lämnade trakten 1892. Så fantastiska människor det finns! Vi är så tacksamma och glada för detta.

Strax före vägkorsningen med Nyatorpet, om man åker från Ryssby, ligger Borsna Södergård och Borsna Säteri.

På Borsna säteri arbetade farmor Emilia som piga när hon flyttat hemifrån 1887.

Borsna Södergård ligger alldeles söder om säteriet. Hit kom Emilia som piga och då var Axel dräng här. När de tog ut lysning 1890 arbetade de här båda två.

När vi kom till gården i somras knackade vi på, mest för att fråga om det var den rätta gården. Här bor idag en barnfamilj och när vi förklarat vårt ärende blev vi inbjudna att titta runt. Bland annat fick vi se de gamla kakelugnarna som finns kvar i huset sedan Axels och Emilias tid. I övrigt är huset renoverat och gårdens ladugård är ny efter en brand för några decennier sedan. Men vilka snälla människor det finns som bara bjuder in oss så där!

Vi har enbart mött stor hjälpsamhet under vår släktforskningssafari. Mer kommer längre ner här!

Några kilometer från Borsna ligger Kvänarps by i Berga socken där farmor Emilia föddes och växte upp på ett torp under den här gården som heter Krämaregården. Torpet låg vid den gamla byvägen som går bakom gården. Det visste vi inte när vi kom in i byn, men fick snart ny information.

Vi hade ägnat nästan hela dagen åt Ryssby och Borsna och bestämde att vi bara skulle ta vägen genom Kvänarps by för att se hur det såg ut, och återvända vid ett annat tillfälle. Och det ska vi absolut göra. Bilden är tagen vid åttatiden på kvällen, när vi precis lokaliserat Krämaregården. Sedan åkte vi några hundra meter till en vägkorsning för att vända bilen. Då kom en man på cykel på den ena vägen och vi passade på att fråga honom om det verkligen var Krämaregården vi hittat. Det stämde bra, och vi pratade vidare och frågade om torpen här. I byn har Emilias familj bott i flera generationer. Här var hennes farfar Jacob Hwirfel soldat på soldattorp nr 33 och hans far Anders Forss korpral på soldattorp nr 36.

Mannen på cykeln sa att vi skulle följa med till hans föräldrar, som bor på en gård i andra änden av byn. Han var på väg dit, och han berättade att hans pappa Sigvard Svensson visste mycket om byns historia och varit med och skrivit en bok om byn. Klockan var halvnio en lördagkväll och vi undrade om det verkligen gick för sig. Jodå, sa han. Och vi blev så hjärtligt mottagna! Sigvard Svensson berättade massor och vi fick till och med ett exemplar av Kvänarpsboken! Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dessa vänliga människor där borta. Tack vare dem kunde vi också lokalisera soldattorpet där korpral Forss bott för ungefär 200 år sedan.

Här börjar den gamla byvägen i Kvänarp, alldeles i vägkorsningen i södra änden av byn, och intill här låg soldattorpet nr 36. Möjligen finns det några rester kvar av grunden till torpets lada, men vi hann inte leta efter det. När vi kommit så här långt var det så mörkt så att jag fick använda blixten för att ta bilden. Så nästa sommar blir det nog en resa hit igen.

Maken, Mikael Karlsson, barnbarn till Axel och Emilia från Borsna och Kvänarp, pratade mycket med Bertil Nyberg i hembygdsföreningen. En verklig eldsjäl som delade med sig av så mycket kunskap.

Det som gjorde stort intryck på mig, utöver de många underbara människor vi träffade, var hur det såg ut i byarna där Axel och Emilia bott och växt upp. Jag hade en föreställning om att det var långt inne i det skogrika Småland och trodde att torpen legat i skogen långt från bygemenskapen. Men så var det inte alls. Vi kände att de funnits i ett sammanhang, och vi kunde tänka oss hur det varit med grusvägar och hästskjutsar där de gått och åkt. Tåget kom tidigt till Ryssby och troligen åkte de tåg när de flyttade till Västrum 1892, med förstfödde sonen i famnen. Idag är stationen borta men perrongen finns kvar och vi stod där en stund och funderade över tidens gång.

Nästa morgon åkte vi hem till far och ett par dagar senare blev det ny släktsafari, nu i spåren av min farfar och hans familj uppe i Vänersborgstrakten. Det ska jag också berätta om snart. På vägen hem från far stannade vi hos en kusin till min mor, en man som också släktforskar och bor på den släktgård norr om Ullared där min mormors mor föddes. Det blev en fantastisk resa i historien och släktens spår, och väldigt mycket att smälta efter de där dagarna.

Ja, det var verkligen en upplevelse att se allt detta och få veta så mycket nytt.

Lort-Sverige 1938

Lämna ett svar

Vi som släktforskar vill få kött på benen. Vi vill veta mer om livet under den tid vi släktforskar om. Hur människor levde och bodde, deras levnadsvillkor och vardagsliv. Det finns en mängd intressant litteratur i ämnena folklivsforskning, historia och etnografi.

Sommarhalvåret 1938 reste radiojournalisten Lubbe Nordström runt i Sverige och undersökte bostadsförhållandena på landsbygden, tillsammans med teknikern Axel Hedin.

Färden gick från Stockholm, ner genom Östergötland till Småland och Skåne, uppåt igen via Halland, Mellansverige, till Norrland och så hemåt igen. Det blev en serie radioreportage och boken Lort-Sverige. Här skildras övergången från det fattiga Sverige till det välmående Sverige, som väntade runt knuten. Vi var redan inne i folkhemsbygget, men levde till stor del fortfarande i elände.

Lubbe Nordström dokumenterade Lort-Sverige 1938.

Snart har det gått 75 år sedan dess. Boken är fortfarande mycket känd och gjorde verkligen avtryck i sin tid.

Den här boken är intressant för oss släktforskare eftersom den ger en så stark bild av den tidens Sverige, och hur människorna på landet levde då. Landsbygden får liv.

Socialdemokraterna regerade sedan valet 1932 men hade inte majoritet. Därför hade man ingått sitt kohandelsavtal med Bondeförbundet, för att kunna ta sig ur 30-talskrisen och i stället bygga upp folkhemmet. En del i detta var bostadsförbättringsbidragen, för att folket skulle få människovärdiga bostäder. Om man kunde satsa en del pengar själv fick man bidrag att antingen bygga nytt eller bygga om och restaurera.

Många bodde riktigt eländigt, efter flera fattiga år och försämrad ekonomi i Sverige de första decennierna under 1900-talet. Förslumningen hade pågått länge.

Lubbe Nordström beskriver målande hur folk bor.

Inget vatten inne, och inte heller avlopp. I de många stugorna utan centralvärme tränger man ihop sig hela familjen i köket, och möjligen också i kammarn, om det finns spis där. Man bor alltså trångt, och med bristande hygien sprids sjukdomar och dålig hälsa. Och inte vädrade man heller, för att inte släppa ut den lilla värmen man hade. Lungtuberkulosen tog många unga liv.

På en del håll var bostadshuset fortfarande hopbyggt med fähuset, som i äldre tider. Och det var inte ovanligt att drängkammarn fanns i en avbalkning av lagården.

De fattiga kvinnorna med barn hemma var utarbetade eftersom hemmet var svårskött och tungt, och många arbetade för att överleva ekonomiskt. Utan dagens barnomsorg och arbetsbesparande maskiner var det ett evigt slit. Pigorna var på väg att försvinna, de som tidigare gjort hushållsarbetet möjligt, eftersom de unga flickorna sökte sig till industrin och städerna.

Det var ett lortigt och snuskigt Sverige han mötte, där man ännu levde kvar i det gamla.

Lubbe Nordström och Axel Hedin kommer till den ena dragiga och lusiga stugan efter den andra, med uppruttna väggar, drypande av fukt och mögel. Och kalla.

De fattigas bostäder hade till stor del inte underhållits de senaste decennierna.

Någonstans i södra Sverige beskriver han vad det luktar i en litet eländigt småbrukarhem vid vägen: ”barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura kläder, lagård, allt som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.”

Samtidigt växte det nya Sverige fram, i industrisamhällena och förorterna, och jämförelsen mellan bra och dåligt var lätt att göra. Plötsligt fick man upp ögonen för hur man kunde ha det. Och vi får en helhetsbild av landsbygdslivet tack vare de goda exemplen bredvid de dåliga.

Även om mina föräldrar berättat en del om deras uppväxt under 30-talet ger det här en betydligt mer sammansatt bild av livet då. Man måste också komma ihåg att boken är skriven i en annan tid, där till exempel dagens miljömedvetenhet inte fanns.

Fantastiskt arkivfynd

Lämna ett svar

Digitaliseringen av gamla arkiv är ju fantastisk. Efter ett dödsfall i släkten ska snart det gamla huset säljas. Det har varit i samma familjs ägo, nu i tredje generationen, sedan det byggdes.

Här om dagen letade jag på Lantmäteriets historiska kartor och hittade både avstyckningskarta och köpebrev från 1925:

Vi har alltid trott att det byggdes 1924, men vet nu att det var 1925. Tomten köptes den 2 januari men först i augusti samma år har lagfarten utfärdats. I köpebrevet kan vi läsa att tomten kostade ettusen kronor, mycket pengar på den tiden.

Det här arkivfyndet är ytterligare en liten pusselbit till släktens historia.