Baptisterna i Marby

Lämna ett svar

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

På jakt efter ett gammalt torp

Lämna ett svar

Av en släktforskarkollega fick jag för ett tag sedan en fråga om jag vet var Stenbotorpet vid Helgerum låg. En anfader ska ha dött just där i mitten av 1800-talet. Då visste jag inte, men nu vet jag. Tror jag i alla fall.

Claes-Göran Petersen skriver om Stenbotorpet i Tjustbygdens årsbok 2007, det visste jag sedan tidigare. Stenbotorpet försvann i slutet av 1700-talet, det vill säga att det inte längre bodde någon där då. I boken finns också en karta som visar var det legat. Bland Lantmäteriets historiska kartor hittade jag till slut en samtida karta där Stenbo finns med. Möjligen är kartan från slutet av 1600-talet.

Med kartans hjälp gav vi oss ut i naturen och letade. Och hittade platsen där torpet en gång måste ha legat, i närheten av bokskogen som är naturreservat mellan Äskestock och Helgerum.

Vägen till Stenbotorpet är idag en traktorväg som används för att komma till gärdena i närheten, och har nyligen belagts med krossad sten. Förmodligen är det samma väg som ledde hit på 1600-talet.

Läs mer om Stenbotorpet på min sida om Västrums socken. Där skriver jag också om de sista familjerna som bodde på torpet.

Erik Larsson Boback

Lämna ett svar

I min släktforskning i vintras stötte jag på flera så kallade oäkta barn, det vill säga vars föräldrar inte är gifta. Ett av barnen föddes den 1 mars 1860 i Nysunds församling i Närke. I husförhörslängden uppges han ha drängen Erik Larsson Boback i Varnums församling till far. Denne Erik Larsson Boback har gäckat mig länge. Och gör än.

I vintras letade jag länge på många olika sätt, sedan gav jag upp. Idag tog jag upp problemet med Boback i en släktforskargrupp på Facebook. Svar kom ganska snabbt. Det är fantastiskt vilken kunskap och hjälpsamhet man finner bland släktforskare!

Men jag är fortfarande osäker. Tipsen från släktforskarkollegorna gjorde att jag nu har två kandidater till faderskapet.

I folkräkningen 1880 blir det en träff på Erik Larsson och Varnums församling. Någon Boback finns inte. Ett tips var också att det finns en plats som heter Bobacken i Varnums församling, dels torp, dels soldatboställe.

Kandidat nummer 1 är Erik Larsson född den 17 december 1835 i Varnums församling:

Hans föräldrar är torparen Lars Olsson och hustrun Sara Olsdotter i Svartudderna. 1880 är han gift och har en familj med sex barn och bor i Norra Höje i Visnums församling.

Kandidat nummer 2 är Erik Larsson född den 21 januari 1828 i Ölme församling:

Hans föräldrar är soldaten Lars Russman och hustrun Katrina Jansdotter, bosatta på Rudsbergs soldatboställe. 1880 bor han i Visnums församling och är gift.

Nu har jag följt de här två Erik Larsson och läst kyrkoböckerna på de sidor som visar vilka som bodde på Bobacken under åren från 1835 till 1865. Den ende av de två som har någon beröring med Bobacken är kandidat nummer två. Han är dräng där 1855, men bara under en kort tid, högst ett år. 1855 flyttar han till en annan gård, så till en tredje och 1858 till Visnums församling. Där stannar han uppenbarligen. 1858 gifter han sig där med en 14 år äldre kvinna och i 1880 års folkräkning är de fortfarande gifta och bosatta i församlingen.

Kandidat nummer ett stannar kvar hemma på Svartudden tills han är 18 år. 1853 flyttar han till Karlskoga och arbetar som dräng på flera ställen. 1860 gifter han sig med en ett år yngre kvinna i Karlskoga och 1861 föds deras första barn. Så småningom flyttar de hem till Varnums församling igen och 1880 bor de i Norra Höje. Varnum ingår numera i Kristinehamns församling.

Frågan är nu: är någon av dessa två far till min gosse Erik Johan Eriksson? I teorin kan vem som helst av de två vara det. Nummer ett är 24 år när barnet avlas, nummer två är 31 år. Modern till gossen är den 24-åriga pigan Stina Lovisa Jakobsdotter i Munkforsäng i Nysunds församling, som ligger precis på andra sidan länsgränsen från Visnums och Varnums församlingar. Karlskoga ligger strax norr om Nysund.

Om prästen gjorde någon efterforskning om barnafadern vet vi inte, eller om han kände till vem den här drängen Erik Larsson Boback egentligen var. Eftersom han skrivit ”uppges vara” i husförhörslängden kanske det bara är ett namn som modern lämnar.

Det som talar för att det skulle vara den yngre av kandidaterna, Erik Larsson nummer ett, är att han är ogift vid barnets avlande sommaren 1859. Den andre Erik Larsson är gift då, och hor var ett allvarligt brott på den här tiden. Så hade någon känt till att han begått brottet hade det förmodligen kommit fram till prästen också. Men säkert är det inte.

Det kan ju vara så att Stina Lovisa träffar barnafadern bara en gång, och att han då påstår sig heta så här, men ljuger. Samtidigt ska vi komma ihåg att detta är på landsbygden i mitten av 1850-talet, och där man förmodligen hade en förhållandevis god social kontroll. Det vill säga att man hade koll på vem som var vem, och då kan det ju vara riskfyllt att ljuga om sin identitet. Men vad vet jag om hur människorna tänkte för 150 år sedan? Om det är kandidat nummer 1 så bodde ju han i Karlskoga och dit åkte hon säkert någon gång, lika väl som till Kristinehamn. Men varför skulle hon då påstå att fadern är en dräng i Varnums församling?

Det jag mest funderar på är efternamnet Boback. Det ser i alla fall ut som om det är hans efternamn. På den tiden kunde man själv bestämma vilket efternamn man ville ha och så anmälde man det till prästen och så var det klart. Längre fram på 1800-talet blev det ganska vanligt att byta efternamn, när många arbetade tillsammans i industrin och det blev svårare att hålla isär vem som var vem. Men ingenstans har jag alltså hittat någon med hela detta namn. Idag finns det en enda person i Sverige med detta efternamn, enligt hitta.se. Det är en kvinna i Lindesberg, inte långt från Kristinehamnstrakten. Så kanske stämmer det trots allt.

(Skärmdumpar från Arkiv Digital. Överst från husförhörslängden i Nysunds församling A1:16B sidan 391. Nummer två från Födelseboken i Varnums församling C:7 sidan 193. Den tredje från Födelseboken Ölme församling C:5 sidan 96).

Vem finns på bilden?

Lämna ett svar

När man släktforskar blir det många gamla fotografier att ta hand om. Men vem är det på bilden?

Det här är fotografier som min sambos pappa lämnat efter sig. Och inte en enda av dem vet vi vilka de föreställer. Så synd! Det är så vackra gamla bilder och det hade varit så intressant att veta åtminstone vilka personerna är. Idag kan vi bara gissa oss till någon enstaka.

I förra veckan träffade jag en äldre man och vi tittade på flera av hans gamla fotografier, som jag ska skriva om längre fram i ett annat sammanhang. Men han har varit så klok att han skrivit eller fäst en lapp på baksidan av varje foto med uppgifter om när det tagits och vad det föreställer. Så föredömligt bra.

Med digitala bilder idag kan man ju ge bilden ett adekvat namn och spara i ett digitalt album med lämplig text. Men där är ju frågan om vi kommer att kunna se våra nutida digitala bilder i framtiden, med framtidens datorprogram. Förhoppningsvis ska det gå.

Men egentligen vill jag uppmana alla som har fotografier som kan vara intressanta för kommande generationer att på något sätt märka dem med innehåll, innan de enda som vet och minns är borta.

Gamla bilder

Lämna ett svar

Jag måste få dela med mig av ett par gamla bilder, tagna på 30-talet. Det är foton på min pappa och hans syskon. Bilderna har jag fått tag i via mina släktingar i samband med släktträffen för några veckor sedan.

Tidigare har jag aldrig sett något fotografi över huvud taget på min pappa som barn. Själv har han inga i sitt album, bara från sin vuxentid. De här fotografierna finns hos en äldre bror och en syster. Min mamma har jag sett foto på som skolbarn, och hon liknar mig i samma ålder. Men alltså inte pappa. Plötsligt blev han en annan, en mer fullödig människa. Han har ju faktiskt varit ett barn en gång. Visst är det konstigt att det känns så? Men jag blev verkligen rörd när jag såg de här bilderna.

Min pappa är pojken längst fram i vit skjorta och slips. En liten spjuver ser han ut att vara… Jag tror att han är fem år för fotot måste vara taget 1931, att döma av minstingen, min näst yngsta faster på storebrors arm. Året därpå föddes en flicka till i familjen.

Min pappa är yngst av pojkarna i familjen, tio år yngre än sin äldste bror som står bakom honom här. Pojken som har den yngsta i knäet har nu hunnit bli 92 år och var med på vår släktträff. Fantastiskt, tycker jag.

Här är syskonen några år äldre och det ser ut som om min pappa är i tioårsåldern så det bör vara taget i mitten av 30-talet. Alltså för ungefär 75 år sedan. Han sitter bakom sina storebröder på stenen, som nummer tre från höger. Flickan längst till vänster är samma som i den vita klänningen på bilden ovanför.

Stenen finns på gården där de växte upp och finns kvar fortfarande så klart, men idag är den omgiven av skog. Fast pappa hittade den när vi var där under släktträffen.

Den som släktforskar har som regel en hel del gamla bilder, och många fotografier vet man egentligen inte så mycket om. Men de man vet vilka personerna är, de blir så mycket mer värdefulla.

I augusti i år fick jag för första gången se fotografier på min farfars föräldrar, Johan Olausson och Fredrika Olofsdotter. De gifte sig i Vänersborg 1875 och vi tror att detta är deras bröllopsbild, eller kanske en förlovningsbild:

Det här fotografiet är alltså taget för minst 136 år sedan. Mäktigt, tycker jag. Johan blev gammal, 92 år, men Fredrika dog redan 1895, 50 år gammal. Då var min farfar bara åtta år. En av mina fastrar sa när vi pratade om det att ”då förstår man varför han var så huslig, han fick väl hjälpa till hemma när hans mamma hade dött”. Så var det säkert.

Jag kan känna igen vissa drag hos både mig själv, mina barn och min pappa i dem båda, de som är födda mer än hundra år före mig.