Rikedomar och dramatik i släkthistorien

På Björlingska kyrkogården i Västerås vilar Martina och Jenny Sundén under en gemensam gravsten. Martina dog 1880 och var då 77 år. Jenny dog 1870 och blev bara 27 år. De var inte mor och dotter, som man kanske skulle kunna tro, utan svärmor och svärdotter. Den gemensamma länken är Daniel Anton Sundén, son till Martina och make till Jenny.
För ett par år sedan (under pandemin) skulle vi i Västerås Släktforskarklubb ordna en kyrkogårdsvandring i centrala Västerås. Det var på vårkanten och vi medlemmar kunde samlas utomhus. Jag skulle prata om några gravar och en representant för kyrkogårdsförvaltningen talade om begravningsplatserna, Björlingska och Wallinska kyrkogårdarna som ligger intill varandra.
Några veckor innan var maken och jag på kyrkogården för att reka, dvs kolla in vilka gravar som finns och se vilka som var användbara. Det måste vara en gravsten med text som är läslig, annars skulle jag inte kunna hitta information om den som vilar där. Dessutom ville jag ha lite variation, inte bara höga herrar vars liv kanske redan är kända.
En av gravarna jag fastnade för var denna, där Jenny och Martina Sundén är begravda.
När jag nystade upp den här historien i kyrkböcker, bouppteckningar och gamla tidningar så visade den sig rymma mycket dramatik.
Något jag greps av var den hyllningsvers som publicerades i VLT när maken gifte om sig efter Jennys död:

Numera bor jag ju i Västerås men har bott i trakten av Västervik i 38 år, och det visade sig att Jennys släkt förgrenade sig dit. Jag skrev en artikel om hennes släkthistoria till Tjust släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, i sista numret 2021.

Läs den i en pdf-fil här.

Där finns mycket information för den som möjligen är släkt med henne men rymmer alltså en hel del drama utöver det vanliga.

Ragnhild och Mårten

Idag för 299 år sedan föddes min mormors mormors morfars farmor Ragnhild Ivarsdotter, den 20 maj 1724.
Idag för 211 år sedan föddes min farmors farfar Mårten Nilsson, den 20 maj 1812.
Detta är de två personer jag hittat i mina släktträd som är födda på dagens datum, en i min mammas släktträd och en i min pappas.

Ragnhild Ivarsdotter
Ragnhild Ivarsdotter kom från Lyssebäck i Fagereds socken. Förr i tiden skrevs det Lösebäck, som jag har sett på äldre kartor och i kyrkböcker. Den 27 maj döptes hon till Ragnilla, vilket jag har normerat till Ragnhild i mitt släktträd.
Hennes föräldrar hette Ivar Svensson och Ingegerd Persdotter, båda födda på 1680-talet. Så vitt jag vet var de bönder på sin gård i byn. Vanligt folk, alltså.
Fagered är förstås en fager bygd, den ligger ju i Halland. Närmare bestämt på gränsen till Västergötland lite norr om det idag välbekanta Ullared. Ragnhild gifte sig 1744 med Jöns Bengtsson som också kom från Fagered men från Höghults by, fast han var född i Hässlehult. Efter vigseln bodde de i Höghult för där föddes sonen, min förfader Sven, i september 1744. Sedan fick de åtta barn till.
Med sina tre äldsta barn flyttade de 1756 till en gård i Dughult i Ullareds socken, ungefär en mil åt sydväst. Varför vet jag inte. Kanske hade det med makens jobb att göra. Han var polis. Ja, inte sådan polis vi har idag utan kronofjärdingsman. Fast egentligen var det inte ett jobb på den tiden, utan ett förtroendeuppdrag. Att upprätthålla lag och ordning var något han sysslade med vid sidan om sitt jordbruk. Som fjärdingsman var han underställd kronolänsmannen.
Ragnhild och hennes make levde på 1700-talet och det finns inte någon husförhörslängd från hennes tid. Men hennes bouppteckning finns bevarad. När jag släktforskade om den här släktgrenen för kanske tio år sedan fanns inte hennes bouppteckning i något sökbart register, men nu gör den det. Så det kan löna sig att ta nya tag. Det är i bouppteckningen efter Ragnhild som hennes make kallas kronofjärdingsman.
Ragnhild gick en förskräcklig död till mötes när hon insjuknade i rödsot vintern 1773, samtidigt med flera andra sockenbor. Det var en hemsk sjukdom. Den 9 januari dog hon, 48 år gammal. Makarna hade det nog ganska gott ställt för bland lösöret fanns en del silver. De hade häst, fem kor, getter, får och svin. Gården i Dughult ägde de inte, utan var åbor, dvs arrendebönder.

Ragnhilds (Ragnillas) födelse i Fagereds kyrkbok 1724. Bildkälla: Arkiv Digital.

På häradsekonomiska kartan ser vi Fagereds kyrkby till vänster och Lyssebäck (Lösebäck) uppe till höger. Bildkälla: www.kartbild.com.

Ragnhild och hennes make Jöns Bengtsson flyttade hit till Dughult 1756. Jag letade upp gården 2018, men ingen var hemma och ingen verkar ha bott här på länge. Eget foto.

Mårten Nilsson
Min farmors morfar Mårten Nilsson kom från Karlsvik i Grimetons socken, några mil västerut från Ullared. På hans tid kallades det Kalfsvik, så står det i kyrkböckerna. Det var ett torp men har sedan blivit gården Karlsvik. Den ligger vackert vid en vik av Skärsjön.
Året innan han föddes hade föräldrarna Nils Svensson och Maria Johansdotter flyttat dit från grannsocknen Sibbarp, då kyrkböcker saknas under en stor del av 1700- och 1800-talen. Så föräldrarna vet jag inte mycket om. Kalvsvik var ett nybygge när de kom dit, troligen var det ett torp de själva tog upp. Det låg i frälseskogen ganska nära sockengränsen mot Sibbarp.
1834 gifte sig Mårten med Anna Beata Gudmundsdotter från torpet Kopparåsen, under Skottgården som också kallas Lars Eskilsgård och som också låg i Grimetons socken. Efter vigseln flyttade han till henne.
Enligt bouppteckningen efter hans far Nils hade Mårten och hans två gifta systrar Beata och Johanna fått var sin ko, förmodligen när de gift sig, men inte systern Eleonora. Nu fanns det ingen ko kvar i fähuset, bara ”en liten stut och en rödstjernig qvige kalf”. Kalven var ett halvt år gammal. Grannen Per Bengtsson åtog sig att ta hand om båda och föda upp kvigkalven så att den skulle växa till sig och när den blivit en ko skulle Eleonora få den. Stuten blev nog hans betalning för den uppfödningen. Så ordnade sig allt, man hjälptes åt när det behövdes.
Torpet Kopparåsen hörde till Grimetons kyrkby men låg på utmarken, i det som idag är friluftsområdet Åkulla bokskogar. Det verkar som om Mårten blev torpare ganska snart efter att han flyttat in, trots att Anna Beatas föräldrar levde. Men hon hade inga syskon och då blev det mågen som fick ta över torpet. Med tiden fick de sju barn, varav dottern Olivia, näst yngst i syskonskaran, blev min farmors mor.
Mårten levde till 1907 och blev 95 år, han hade då varit änkling i 28 år. De sista decennierna före sin död kallas han fattighjon i kyrkböckerna. Någon bouppteckning verkar inte ha bevarats efter honom och kanske hade han i stort sett inga tillgångar. Långt före hans död hade sonen Otto tagit över torpet och kanske hade Mårten sålt torpstugan till sonen då. Idag finns bara lite rester av husgrunderna kvar inne i skogen. Själv har jag inte varit där, men har fått bilder från en tremänning som besökt platsen.

Mårtens födelse i Grimetons kyrkbok 1712. Bildkälla: Arkiv Digital.

Generalstabskartan. Karlsvik ligger till höger vid en vik av Skärsjön och Grimetons kyrkby till vänster. Bildkälla: www.kartbild.com.

Så här fint är det vid Karlsvik vid Skärsjön. Enda gången jag varit där är för ett år sedan, i maj förra året. Eget foto.

Kerstin i Vräk

Trots att det är den 1 april idag är det inget lurt alls med det jag berättar om i det här blogginlägget. Det handlar om min mormors farmors mormors farfars mormor, dvs tio generationer före mig. Hon hette Kerstin Andersdotter och var född omkring 1649. Hon bodde i byn Vräk i Ullareds socken i Halland.

När jag skulle välja ämne för dagens blogg så letade jag efter personer som fötts, vigts eller dött den första april. En enda vigsel har jag i mitt släktträd på detta datum, ett par som jag redan tidigare bloggat om, och jag började då fundera på om man förr valde bort att vigas den 1 april, en dag som förknippas med lurendrejeri och skämt. En titt i ett antal vigselböcker visar att det kan vara så men inte helt, för jag hittade ett par vigslar den 1 april på 1700-talet i en vigselbok i Stockholm.

Därför blir det i stället en liten berättelse om min anmoder Kerstin Andersdotter, som jag inte vet särskilt mycket om. Snarare väldigt lite.

Det som kan beläggas i kyrkboken är att hon dog 1706 och begravdes den 1 april samma år. På den tiden var det ju begravningsböcker prästerna skrev så dagen för hennes dödsfall är inte känt, men förmodligen var det några dagar tidigare. Hon var 56 år när hon dog. Hon hade två döttrar från sitt första äktenskap med en man som hette Hans, eftersom båda döttrarna Margareta och Karin hette Hansdotter. Karin var född 1676 och det är hon som är min ana. 1688 gifte hennes mor om sig med Anders Andersson. Med honom fick hon tre barn: Hans, Anna och Börta.

Kerstins begravning den 1 april 1706 i Ullareds kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del uppgifter om Kerstin och hennes familj hittar jag i kyrkböckerna, annat har jag från hembygdsboken ”Ullared – folk och bebyggelse”, utgiven 2017 av Fagereds Pastorats Hembygdsförening. Den boken är en omfattande genomgång av alla boställen i socknen, med information som tagits fram av en grupp lokala släktforskare och historiker. En fantastisk källa till kunskap för oss med gammal släkt i Ullareds socken. Ullared fanns ju långt innan det stora varuhuset kom till (startat av en av mina fyrmänningar på 1960-talet), här fanns gårdar lång tillbaka på dansktiden och medeltiden.

Vräk var en gammal gård, omnämnd 1270. Den ligger i den östra delen av socknen och var en skattegård på ett mantal. I slutet av 1600-talet var den uppdelad på fyra hemmansdelar med var sin brukare. Kerstin och hennes man brukade den ena av dessa.

Enligt hembygdsboken ska Kerstin och Anders ha gift sig 1688 och kanske kom Kerstin från en annan gård i socknen, eller en annan socken, för i mantalslängderna hittar jag ingen Hans i Vräk på 1670-talet, bara Peder och Oluf. Men 1646 var Tore Hansson bonde i Vräk, och Peder och Oluf kan kanske vara bröder till Hans. Jag har inte granskat alla mantalslängder, så om någon vet mer om detta är jag tacksam för klarlägganden.

Den 25 mars 1688 var Anders Andersson i Vräk dopvittne men hustrun Kerstin Andersdotter nämns inte i dopnotisen, kanske hade de inte gift sig då.

Maken dog 1694, 47 år gammal. De yngsta barnen var då bara några år gamla. Kerstin bodde kvar på gården som änka till sin död 1706, tillsammans med dottern Margareta och hennes make och barn. Året efter blev den då 18-årige sonen Hans skriven som brukare och rusthållare på gården.

Då befann sig Karl XII nere på kontinenten på fälttåg mot Ryssland och i takt med att soldaterna stupade och dog av andra orsaker skrevs nya soldater ut. 1709 blev Hans utskriven som soldat och skickades till Livland och så vitt jag förstår kom han aldrig tillbaka. I stället tog halvsystern Karin Hansdotter och hennes make Björn Nilsson över gården. Min släkt var kvar i Vräk till och med Karins och Björns sonson Bengt Nilsson som föddes i Vräk 1748 och så småningom flyttade till Övre Berg i grannsocknen Gällared. Han dog i Buskabygd 1830.

Vräk ser ni nästan längst upp i övre kanten, öster om Högvadsån och norr om Ullared. Längre österut ligger Buskabygd på andra sidan sockengränsen, där Bengt Nilsson dog 1830. Bildkälla: www.kartbild.com

Dråpet 1758

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
”Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då.”

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Så många drunknade

I veckan som gick hade jag anledning att plöja igenom några dödböcker från Västrums församling i Småland, min tidigare hemsocken. Det var ett specifikt dödsfall jag letade efter och som jag inte visste när det skett, bara att det skett på 1800-talet och före 1860, så det blev lite bläddrande. Och som jag tror att de flesta släktforskare upplevt så kunde jag inte låta bli att läsa allt det där andra som inte rörde ”mitt” dödsfall utan bara är intressant och gripande.

Dödböckerna berättar i många fall mer om livet än döden, men här slogs jag av att många sockenbor dog en svår och säkert plågsam död, och hur detta måste ha drabbat de anhöriga.

Det gamla garveriet i Tovehult, där några av de döda jag skriver om idag bodde. Eget foto från januari 2016.

Västrum är en skärgårdssocken så väldigt många drunkande, någon i stort sett varje år och inte sällan flera. Framför allt var det unga män och pojkar som drunknade, kanske var det de som var mest oförsiktiga ute i fiskebåtarna och oftare befann sig på havet.
– Den 30 september 1844 drunknade far och son från Händelöp, 32-årige hemmansägaren Nils Olofsson och hans ende son, den elvaåriga Olof Johan. Prästen har skrivit i dödboken att de var ute på torskfiske på morgonen och att det då var stilla och lugnt men att en häftig storm uppkom vid middagstiden. Ännu den 17 oktober hade kropparna inte återfunnits.
– Den 30 maj 1846 drunknade fem sockenbor men här finns ingen förklaring till vad som hänt. De drunknade var hemmansägaren Jonas Petter Larsson, drängen Anders Johan Jonsson och hans bror Nils August, och syskonen Catharina Persdotter och Lars Persson, alla från Nävelsvik. Nils August var 13 år, de övriga var mellan 18 och 33 år. Byn Nävelsvik förlorade en stor del av sina bybor denna dag.
– Den 23 augusti 1858 drunknade troligen Eric Alfrid Dahl från Tovehult, 24 år och arbetare. Han hittades död i sjön Toven den dagen. två dagar tidigare hade han varit i slagsmål och därför undersöktes dödsfallet av häradsrätten som kom fram till att han drunknat av olyckshändelse och därmed kunde få en kristlig begravning. Det skedde först den 19 september, nästan en månad senare, vilket var ovanligt lång tid.
– Den 15 januari 1860 drunknade den tolvåriga Matilda Sofia från Carlsbo, en backstuga på Björnhuvuds ägor. Det skedde samma dag som hennes mor Inga Samuelsdotter begravdes, död i lungsot. Prästen har skrivit i dödboken om flickans död: ”Omkom vådligen under färd till hemmet samma dag som modren begrofs”. Änklingen Petter Johan Nilsson blev kvar med Matildas systrar, men dog själv i lungsot på sommaren samma år. Han efterlämnade ”fyra värnlösa döttrar”.

De fem från Nävelsvik som drunknade samma dag, den 30 maj 1846. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat värnlöst barn som jag stannar till vid är gossen August Fredrik Pihlqvist, fosterson i prästgården, som dog i rödsot den 1 september 1859. Han var född den 23 juni 1845 vid garveriet i Tovehult. Hans far Hans Eric Pihlqvist hade drunknat i början av 1845 och hans mor hade som änka flyttat till prästgårdens ägor och dog där 1850. ”Den utfattige värnlöse gossen upptogs 51 af Enkefru prost[innan] Ingeström.” När prostinnan flyttade tog nye prästen och prästfrun över fostersonen och han fick börja i skola inne i Västervik 1858. Han var liten och klen till växten och var lydig, flitig och artig, ”med ett mildt sinnelag blifven till fostermoderns glädje”. Fosterföräldrarna sörjde och saknade gossen djupt. Av pojkens fem äldre syskon levde en bror och en syster.

Det sista dödsfallet jag ska berätta om är den tvååriga flickan Emma Sofia på Östra Skälö som dog den 7 oktober 1856 (rättelse: hon dog så klart i september). Hennes mor var den ogifta pigan Stina Maria Andersdotter. Prästen tyckte att dödsfallet verkade misstänkt och kontaktade häradsrätten. En ”legal undersökning” (troligen obduktion) följde och det visade sig då att flickan dött av förgiftning ”hvartill Modren inför Härads Rätt erkände sig vara orsak”.

Modern som förgiftade sitt barn 1856. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilka tragedier som utspelade sig i den här socknen under ett par decennier på 1800-talet! Det finns fler dödsfall som sticker ut och ett av dem ska jag berätta mer om en annan gång. Men alla dessa olyckliga och plötsliga dödsfall, nog måste de ha påverkat sockenborna i omgivningen och skapat förstämning. Fast det gått över 150 år så känns det sorgligt att läsa om det idag.