Trassliga släktförhållanden

Omkring 1630, när Halland var danskt, föddes en pojke som fick heta Arvid. Hans far hette Olof, eller snarare Ola som var den danska varianten. Någon gång före 1662 blev denne Arvid Olsson bonde på en av de två gårdarna i Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Han var troligen gift med Anna Gudmundsdotter.
På 1680-talet fick de en ny granne när Sören Andersson blev bonde på den andra gården. Sören hade gift sig med Karin Arvidsdotter, född omkring 1650. Trots sitt namn verkar hon inte ha varit dotter till vår Arvid Olsson. I stället kan hon ha kommit från Askome kyrkby där det vid mitten av 1600-talet fanns en bonde som också hette Arvid Olofsson.
Arvid Olsson i Skärvered hade också en dotter som hette Karin men hon gifte sig med en bonde i grannsocknen Gällared, en man som blev dräpt av sin granne efter ett bråk 1699.

Karta från 1650. Skärvered ligger vid den gröna pricken. Floden på kartan är Ätran. Uggemo vid kyrkan norr om Ätran är min mammas hemsocken Okome. Bildkälla: Riksarkivet.

Tidigare hade granngården i Skärvered brukats av Bengt Olsson, som jag tror var bror till Arvid eftersom de hade samma patronymikon och hade var sin likvärdig gård. Bengt dog omkring 1677, enligt mantalslängden. Arvid ser ut att ha brukat båda gårdarna själv tills Sören tog över omkring 1685.
Det här är före kyrkböckernas tid så uppgifterna kommer från mantalslängderna. Askome sockens äldsta kyrkbok är daterad 1690-1825. En lång period men eftersom det är en liten socken är boken ändå inte så tjock.
Arvid Olsson, född som dansk, är min förfader på min morfars sida. Halland blev svenskt 1645, först på 30 år och permanent från 1658. I mitt släktträd har jag drygt 50 personer födda i Halland på dansktiden.

Nu blir det lite trassligt med släkthistorien.

Sören Andersson och Karin Arvidsdotter hade en son som hette Anders och en dotter som hette Malena. Föräldrarna dog 1697 respektive 1698 och sonen tog över gården. År 1700 gifte han sig med Karin Håkansdotter. Anders dog 1706 och Karin, som då var 28 år, gifte om sig med Olof Eskilsson som troligen kom till Skärvered från grannsocknen Drängsered.
Karin Håkansdotter och Olof Eskilsson fick 1708 en son som hette Anders. Samma år föddes Bengta som var dotter till Malena Sörensdotter och hennes make Olof Stensson, som bodde i Vessige. Bengta gifte sig 1732 med Anders Olofsson från Skärvered och de två fick dottern Anna 1739, som är min morfars farfars farmor. Anders Olofssons mor var alltså svägerska till Bengtas mor genom sin förste make.
Anna Andersdotter gifte sig med Mårten Torstensson, född 1744 och barnbarns barnbarn till dansken Arvid Olsson i Skärvered. På så sätt har jag släkt från båda gårdarna i Skärvered fast det gått omvägar via andra byar och flera generationer.

Så här ser släktskapet ut:

Skärvered ligger vid Ätran. Bilden är tagen en sommarkväll 2018 alldeles intill gårdarna. Jag står vänd norrut här. Eget foto.

vigsel1700

Anders Sörenssons vigsel med Karin Håkansdotter i juni 1700. Bildkälla: Arkiv Digital.

På raden längst ner i mantalslängden från 1663 står det att Bengt och Arvid var bönder i Skärvered. Bildkälla: Riksarkivet.

Oro i kyrkan

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken ”Bondetro och kyrkoro” (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag…

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

Kyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Fynd bland bouppteckningar

1834 dog två av mina förfäder, Sven Torsson och Nils Svensson, som båda levde och dog i Grimetons socken i mellersta Halland. Deras bouppteckningar borde finnas i Himle häradsrätts arkiv och där har jag letat efter dem. Den enes hittade jag men inte den andres.

Men boken bjöd på andra fynd.

Det finns inget register till bouppteckningarna i Himle häradsrätt, åtminstone inte vid den här tiden. Däremot finns protokollen för de registrerade bouppteckningarna senare på 1800-talet i samma böcker som bouppteckningarna och fungerar då som register. Men i 1834 års bok är det bara att bläddra, sida för sida.

Jag brukar i första hand titta efter datum, att det är efter dödsdagen, och sedan namn eller ortnamn. När jag bläddrade mig fram hittade jag bouppteckningen efter min förfader Hans Nilssons andra hustru (som inte är min ana) eftersom jag kände igen torpnamnet. Givetvis kollade jag på den och fick då en intressant upplysning, nämligen att Hans Nilsson (som var död sedan 1819) var den som byggt upp torpstället och byggnaderna där änkan bodde kvar. Det är bra information till min släktbok som jag håller på att skriva, en liten detalj som säger något mer än bara födelse, vigsel och död.

Hans Nilssons dotter Anna Lena berättade vid bouppteckningen efter sin mor att det var hennes far som byggt torpstugan. Bildkälla: Arkiv Digital.

När jag bläddrade vidare stötte jag snart på bouppteckningen efter en annan person, mannen som min farmors farmor Agneta Henriksson var gift med i sitt första äktenskap men som inte är min ana. Han hette Bengt Börjesson och även här fanns det mycket intressanta upplysningar eftersom han var en välbärgad bonde med egen gård medan hennes näste make var en fattig torpare. Det måste ha inneburit stora kontraster i hennes liv.

Min farmors farmors förste make Bengt Börjesson hade varit en förhållandevis välbeställd bonde när han dog. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom hittade jag ett par andra bouppteckningar från släkt till släkten. Den ena från ett barnbarn till en förfader och den andra en syster till en ingift svägerska.

Bouppteckningar kan ge mycket kött på benen när vi vill veta mer om våra släktingars liv. På senare år har väldigt många bouppteckningar digitaliserats och blivit lättare att hitta tack vare register. När jag började släktforska 2010 var det inte så, så detta är jag tacksam för.

Mörker och kyla i husen

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Född på julen

Att blogga i julhelgen betyder väl att jag måste nämna julen? Vi är ju mitt uppe i den när detta inlägg publiceras. Så jag ska berätta om en av mina många släktingar, en kvinna som föddes annandag jul den 26 december 1822. Det är alltså precis 199 år sedan nu. Hon hette Anna Katarina Petersdotter och var min farfars farmor.

Faktum är att hennes make Olaus Larsson nästan är född på julen också. Han föddes den 27 december 1821, dagen efter annandagen. Alltså för precis 200 år sedan nu på måndag.

Båda två var födda i Gärdhems socken i Västergötland och Olaus är från samma släktgren som jag bloggade om för två veckor sedan. De gifte sig 1845 och fick sedan nio barn. Av dem var min farfars far Johan äldst. Fyra av barnen dog som små. En av döttrarna hette Anna Beata och det är hennes efterlevande som identifierat Anna och Olaus på fotografiet. På baksidan står deras namn och födelsedatum och det är jag tacksam för idag, för annars kanske jag inte hade fått veta hur min farfars farföräldrar såg ut. Fotografiet kommer från en senare efterlevande, släktforskaren Neta Hedberg, och jag såg fotografiet allra första gången för fyra år sedan. Tack!

Till vänster: Fotografiet på Anna Katarina Petersdotter och Olaus Larsson. Till höger: Platsen för Baggårdstorp i Gärdhems socken, ett av torpen de bodde på. Vi letade upp platsen på hösten 2019, min ene bror står och tittar på resterna av ett gammalt torp i bakgrunden. I förgrunden finns lämningar efter en byggnad, kanske en äldre torpbyggnad. Eget foto.

Om deras liv vet jag inte så mycket. De var torpare, flyttade flera gånger och dog fattiga. Kanske var det dottern Anna Beata, som gift sig med en köpman i Göteborg, som ordnade med fotograferingen. Jag är glad att fotografiet finns och att det har bevarats. De är fyra generationer från mig, det är inte så långt. Vad har jag fått från dem? Det har jag ingen aning om. Kanske något karaktärsdrag? Annas näsa?

Före pandemin, hösten 2019, hittade vi (mina bröder och jag) resterna efter ett av torpen där de bott. Strax därefter kunde min ene bror lokalisera platsen för ett annat torp de haft.

Olaus Larssons farmors föräldrar hette Brita Olofsdotter och Jon Algotsson och bodde också i Gärdhems socken. Större delen av min farfars släkt kommer därifrån. Brita och Jon hade också en bemärkelsedag på julen, de gifte sig på annandag jul 1757. Förmodligen var det inget man firade på den tiden, och att gifta sig mellan jul och nyår var ganska vanligt förr. Idag har vi nog oftast annat för oss.